Har du sålt din själ till en streamingtjänst, Lisa Langseth?

"Till det som är vackert", "Hotell" och "Euphoria" utgör en trilogi av dramafilmer som regisserats med säker hand av Lisa Langseth. Förutom Alicia Vikander i huvudrollen har de tre kanske fler gemensamma nämnare: de handlar, enligt regissören själv, om frihet.

Samma tema utforskas i något lättsammare ton i Langseths nya tv-serie "Kärlek & anarki", om en till synes stabil karriärkvinna som utmanas av en yngre kollega att våga skapa lite kaos på jobbet. Det börjar relativt oskyldigt: "gå baklänges en hel dag" eller "klä ut dig till Cyndi Lauper", men den oskyldiga maktkampen utvecklas snart till något mer mellan Sofie (Ida Engvoll) och Max (skådsdebuterande Björn Mosten).

Det anrika bokförlaget ger Langseth också en lekplats där hon får driva med både kulturvärlden och streamingtjänster - en rolig liten pik med tanke på att Netflix är med och producerar.

För att sno ett citat ur serien: Har du sålt din själ till en streamingtjänst?

- Absolut, haha! Nej, det tycker jag faktiskt inte. När jag började jobba med den här historien visste jag inte om det skulle bli en långfilm eller en serie. Jag jobbade i ett år med att utarbeta karaktärerna och miljön. Jag visste att det skulle kretsa kring den här leken mellan Max och Sofie, och utspela sig på ett bokförlag. Allt var väldigt klart. Men jag visste inte riktigt formatet. Och när jag skrev så blev det bara längre och längre, en jättelång långfilm.

- Jag spånade kring det här med en vän, Fatima Varhos (producent till "Störst av allt", reds.anm.), som sa: "Skulle inte det kunna bli en serie?". Jo, vi upptäckte att serieformatet gynnar den här historien väldigt mycket. Saker hamnade på plats. Vi presenterade det för Netflix och de gick igång på den. De trodde på grundidén och har backat upp mig hela vägen. Sen gick allt väldigt fort.

 

 

Var kommer historien ifrån? Bygger det på något självupplevt, eller kanske en fantasi om att kunna bli fri från alla krav och förväntningar?

- Först ville jag säga något om vår tid, om samtiden, som var roligt att kolla på. Det var en otroligt mörk tid redan innan corona. Jag ville ta alla dessa tankar och funderingar och göra något som man blev glad av att titta på. Det blev en utmaning till mig själv.

- Tonen liknar lite den som jag hade i "Hotell", att man blandar humor och allvar och försöker hitta ett lekfullt sätt att berätta. Jag trivdes väldigt bra med den blandningen och visste att jag ville ha med mig den berättarstilen.

- Sen tror jag alla mina filmer handlar om frihetsbegreppet. Hur ser frihet ut i vår tid? Där var det intressant att berätta om en framtidskonsult, en yrkeskategori som står för frihet och digitalisering. Jag tror Sofie känner att hon är en fri och häftig människa, som gör vad hon vill, men man inser den frihetsidén hon har är väldigt falsk. Leken som hon och Max håller på med blir en slags analog motpol till det hela.

Vad betyder då den här leken för Max och Sofie, enligt dig? Den säger mycket om dem, och hjälper dem kanske att bryta loss på olika sätt.

- Den börjar just lekfullt, och så nappar båda två. Det mest otippade är väl att Sofie nappar, men hon har ju en annan sida inom sig, som är mycket mera... tokig och vansinnig. En sida som hon tyckt undan väldigt länge. Det hon får via Max är en liten krok. Med den där kroken drar han fram hennes riktiga person.

- Max skulle jag säga är mer stabil som person än vad Sofie är. Han är ung och naiv, men han är åtminstone likadan hela tiden. Han har inte de där dubbla sidorna som Sofie har. Hon spelar ju en roll av att vara den perfekta konsulten, som hon egentligen inte är.

 

 

Du har en väldigt härlig casting genom hela serien. Framför allt Ida och Björn - vad var det du sökte efter som de hade?

- Det jag sökte efter i Sofie var just att hitta en skådespelare som kunde gestalta de olika sidorna. Det var svårt. Jag började efter att söka en "konsulttyp", men då hittade jag inte den här smärtan och vansinnet under ytan. Så jag vände på det och letade efter någon som kunde gestalta den här vansinniga och gränslösa sidan, som också kunde lära sig att spela konsult. Det var väldigt roligt med Ida, för hon gick ju all in och pluggade sig till konsulttänket.

- Det var viktigt för mig att det verkligen var en åldersskillnad på 15 år. Max behövde vara 21. Jag tyckte det var viktigt att sätta Sofie i en brytpunkt i livet, där hon i teorin skulle kunna bryta upp och skapa en ny familj med Max...

- Max står för det här buset i serien. Jag ville att han skulle vara oskolad, jag ville att han skulle ha något "sant" och äkta över sig. Det hade Björn när han provfilmade. När jag gjorde min första film "Till det som är vackert" där Alicia (Vikander) var helt okänd och oskolad, så hade jag Samuel Fröler som var den etablerade mannen. Det är något väldigt roligt att blanda de erfarna skådespelarna med de helt oerfarna. Det ger något i temperaturen, om de hittar rätt.

 

Och så syns du själv i en cameoroll. Hur kommer det sig?

- Haha, ja! Det var inte självklart att jag skulle göra den från början. Men någon frågade om inte jag skulle hoppa in och göra något litet, jag har ju spelat lite när jag var ung. Jag tyckte det var roligt - eftersom Max och Sofie ger varandra olika utmaningar och roller. Det fanns en metanivå här. Det finns fler som spelar sig själva. Jag tycker ju sånt är väldigt roligt, plus att... det är ju hittepå. Vi sitter här, vuxna människor och tittar på tv. Vi gåret när det är sorgligt fast vi vet att det är på låtsas. Och det är ju roligt att påminna publiken om att allt är hittepå. Det är vuxenlek, på något sätt.

 

 

När man ska göra en tv-serie för Netflix, och du vet att det kommer släppas över hela världen samma dag - vad finns det man måste tänka på? Du har ändå med väldigt svenska inslag, som Bokmässan och Lena Endre, skämt som kanske går tittarna över huvudet?

- Jag förstår precis hur du menar. Jag försökte göra en allmängiltig berättelse, som skulle gå fram även om man inte känner till det specifika. Om man inte vet att det är Lena Endre kan man ändå skratta åt situationen, men det blir ännu roligare om man vet att det är hon som spelar sig själv. Den dimensionen försvinner ju lite. Men i själva grundhistorien så är tanken att den ska kunna ses i olika länder.

- Samtidigt var det viktigt för mig att det är en historia som är specifikt i Stockholm. Det har också Netflix backat upp. De har aldrig försökt göra det till något allmänt internationellt. Deras erfarenhet är också att blandar man upp det för mycket, så blir det till slut ingens berättelse. Jag älskar till exempel att se franska serier, något som är super-super-franskt! Jag älskar att se de här lokalspråken, även om det finns detaljer jag kanske missar.

- Jag hoppas att även om man sitter i Sydkorea och kollar så kan man känna att man har varit i Stockholm. Att det blir något exotiskt. Men jag har inte tänkt så jättemycket på att det är ett så stort släpp, för man blir knäpp av det. Min uppgift är att berätta en så bra historia som möjligt.

 

- Jag har funderat lite på det. Men det är högst oklart. Jag visste väldigt tidigt att det skulle vara just det slutet. Att hon gör upp med sin yrkesroll och går över alla gränser. Att hon går bananas. Så ville jag att berättelsen skulle sluta. Men vad som händer sen - om det händer något? It's up in the air.