Maggie Siff från ”Billions”: Trumps USA har inte gått att undvika

Men även om den mentala brottningsmatchen mellan Paul Giamattis åklagare Chuck Rhoades och Damian Lewis börshaj Axe står i seriens första mahognyinredda rum, är det Maggie Siffs prestationscoach Wendy Rhoades som ligger bakom många av ”Billions” mest delikata dramaögonblick. MovieZine träffade den sylvassa skådespelerskan i Amsterdam, för att ta tempen på seriens fortsatta riktning.

 

 

För varje säsong har ”Billions” med allt starkare intensitet motbevisat de fördomar som dess utannonserade grundkoncept födde hos många av oss. Då det framstod som en tv-serie som inte skulle bli mycket mer än en välputsad men ytlig historia om en tuppfäktning mellan två högt uppsatta män i New Yorks juridik- och finansvärld. Jösses vad ointressant, var min första tanke – trots att dessa två män visade sig spelas av snillena Paul Giamatti – som federale åklagaren Chuck Rhoades, och Damian Lewis – som riskkapitalisten Bobby ”Axe” Axelrod.

Men yrkesmässig vana och research inför intervjuer med Paul Giamatti och svensk-kanadensiska Malin Åkerman (som spelar frun till Axelrod), fick mig att börja titta - och jag fastnade, precis som så många andra initiala ”Billions”-skeptiker. Det som först hade verkat omedvetet ytligt och macho, visade sig i alla fall delvis bli till en kritik av just detsamma – finansvärldens själsliga tomhet och giftiga maskulinitet. Och helt utan underhållningsvärde är inte tuppfäktningen.

Utöver ”Billions” nyanserade och mer övergripande blottläggning av det motbjudande i manlig girighet – där referenserna till dagens politiska styre i USA har blivit allt fler – och det lustiga i att se dessa män försöka bemästra varandra till varje pris, är Maggie Siffs gestaltning av psykiatern Wendy Rhoades ett av de största skälen att följa serien. Genom att vara gift med Chuck Rhoades – ett äktenskap där BDSM-sex är centralt, och där Wendy är den dominanta – och samtidigt arbeta som prestationscoach på Bobby Axelrods finansbolag, utgör Wendy en konstant spänningsskapande förbindelse mellan de två manliga huvudrollerna. Samtidigt förmedlar hennes karaktär en välbehövlig kvinnlig blick på ett nästan parodiskt testosteronstint sammanhang.

En typ av sammanhang som Maggie Siff under sin skådespelarkarriär har blivit expert på att röra sig i. Vare sig det gäller hennes roll som varuhuschefen Rachel Menken i ”Mad Men”, eller läkaren och MC-gängledarflickvännen Tara Knowles i ”Sons of Anarchy”. Och med tre säsonger ”Billions” under bältet därtill, är Maggie Siff särdeles väl förberedd på att ta sig an en fortsättning av ekobrottdramat.

 

 

Under väntan på inspelningsstarten av säsong fyra, besökte Maggie Siff i somras Amsterdam för att träffa europeisk press - däribland MovieZine. Vi fick intervjua den 44-åriga skådespelerskan om seriens tematik, inspelningsaspekter, och fortsatta riktning. Och att det finns flera paralleller mellan handlingen i ”Billions” och dagens politiska situation i USA, var något som Maggie Siff själv genast påpekade, när hon fick frågan om varför seriens popularitet bara ökar.

– Bortsett från att den rent berättarmässigt har en rejäl portion humor och god tajming, så behandlar den i grunden frågor om rikedom och makt, och de människor som vill erhålla detta oavsett tillvägagångssätt. I USA idag förs det en högljudd diskussion om just pengar och makt, liksom om våra politiker, och om maskulinitet. Och vår serie har fått en allt större kulturell relevans i takt med att de frågorna har blivit större, på grund av vårt nuvarande politiska styre.

Hur mycket tror du att ”Billions” manusförfattare plockar från Trumps USA?

– När serien skapades så var det mycket mer en medvetet icke-politisk berättelse. Men det har förändrats under de här tre säsongerna. Och det har inte riktigt gått att undvika. Berättelsens utgångspunkt är ju en miljardär och det politiska systemet, och hur dessa två krockar – innan Trump blev president. När han sedan blev det tänkte våra manusförfattare typ att ”Vi skriver redan om allt det här, så vi måste såklart föra in aspekter från dagens samhälle i vår serie. Något annat vore korkat”. På det sättet har serien blivit mer verklighetsförankrad.

Din karaktär Wendy Rhoades är en psykiater som arbetar som prestationscoach på det finansbolag som drivs av hennes mans fiende. Stämmer det att du inspirerades av den amerikanske livscoachen Tony Robbins när du formade din karaktär?

– Ja, jag tittade på några tv-inspelade föreläsningar av honom. Och jag tittade även på hans TED Talk, och på flera andra klipp med honom online. Och jag pratade faktiskt även med honom över telefon. Men jag har inte själv deltagit på någon av hans kurser.

Hur var det att prata med honom över telefon?

– Det var ett ganska kort samtal, men det var väldigt informativt. Det var användbart för mig med den direktkontakten, för att han är så karismatisk. Att vara på den mottagande sidan i samtalet var väldigt givande, och gav mig bra verktyg för min karaktär. För även om Wendy Rhoades är ganska reserverad och tillknäppt som person, och Tony Robbins är en extrovert jätte, så hämtar jag i min roll som Wendy ändå mycket inspiration från honom, på grund av den transformativa inverkan som han har på människor.

 

 

Hur ser du på Wendys förhållningssätt till sin man och sin chef, där hon har en fot i vardera läger? Och hur är det upplägget att arbeta med för dig som skådespelare?

– Det har varit jättekul att som skådespelare röra sig mellan de två olika lägren, och att spela någon som på flera sätt faktiskt inte väljer sida. Det är som att hon hejar både på sin man, och sin chef, på olika sätt och av olika anledningar. Till det som har varit mest intressant för mig med den tredje säsongen, var att ungefär halvvägs in i den blev alla tre karaktärer ganska tillfreds med varandras positioner. På så sätt har det varit mer bekvämt för Wendy att vara den hon är, även om hon på ett rent existentiellt plan nog är ännu mer obekväm än hon varit tidigare.

Är du förvånad att manusförfattarna ännu inte har låtit Wendy ta det steget – att helt och hållet välja sida i kampen mellan Chuck och Axe?

– Ja, på ett sätt. Det har alltid funnits ett frågetecken gällande om hon kommer att inleda en romantisk relation med Axe. Och jag har alltid vetat att våra manusförfattare har vela undvika det scenariot just för att det verkar så uppenbart. Men jag har inte varit säker på att de alltid kommer att undvika det, eller om det är dit berättelsen är på väg.

Hur ser du på Wendys inställning till all den hypermaskulinitet som hon omringas av?

– Jag tycker att det är en intressant aspekt av hennes personlighet. På ett sätt tror jag att hon trivs med att vara i närheten av den energin. Hon kan hantera den, och hon blir aldrig obekväm av den. Och hon kan själv vara lika aggressiv och manipulativ. Jag påstår inte att de karaktärsdragen är essentiellt maskulina, men vi kan för tillfället slänga in dem i det stereotypa lägret. För på samma gång är Wendy också stereotypt kvinnlig på flera sätt. Hon är väldigt empatisk och sensuell. Hon bär på bägge sidor. Och det som jag först gillade med henne är att hon är en kvinna som är bekväm med att simma i de här väldigt supermaskulina vattnen. Jag vet faktiskt inte om hon vore lika intressant om det inte var den miljön som hon rörde sig i.

 

 

Malin Åkermans roll som Axes fru Lara har successivt fått större utrymme. Hur har det varit att samarbeta med Malin på inspelningen?

– Jag älskar Malin, hon är fantastisk. Hon är en så fin person, som bär med sig en lätthet och en så härlig energi till varje scen hon spelar in. Jag önskar att vi hade fler scener ihop, faktiskt. Hittills är det bara då och då. Men vi tycker så mycket om varandra och därför är det lite tufft för oss att våra karaktärer hela tiden ryker ihop. Även om en scen i säsong tre gav våra karaktärer tillfälle att verkligen tala ut, som kvinnor, ansikte mot ansikte.

Hur ser du på att Asia Kate Dillons icke-binära karaktär Taylor har blivit en av seriens huvudskådespelare? Hur påverkar det genusdiskussionen i ”Billions”?

– Serien förde ju redan innan Taylors entré i säsong två ett intressant och progressivt samtal om kön, giftig maskulinitet och så vidare. Men självklart medförde den karaktären ännu mer utrymme för den diskussionen.

Hur har du jobbat för att få BDSM-scenerna mellan dig och Paul Giamatti att bli så autentiska? Har du konsulterat en riktig dominatrix?

– Ja, faktiskt. Hon har varit med och arbetat mycket med serien. Så fort vi har en större scen med BDSM-element, dyker hon upp för att ge sitt utlåtande. Och vi lånar oftast hennes utrustning. Hon har varit väldigt öppen när hon har pratat med mig och Paul. Utöver sitt konsultarbete åt oss, så anlitas hon av par som lever et BDSM-liv. Därutöver har jag och Paul själva pratat med ett par vars relation har en BDSM-komponent, på samma sätt som Chucks och Wendys relation har det.

 

 

När du ser framåt, hur många säsonger önskar du att ”Billions” ska få totalt? Tio?

– Nej, inte så många. Inte för att jag inte älskar serien, utan för att det vore för lång tid att binda upp sig till ett projekt. Men Showtime, som producerar ”Billions”, är väldigt hängivna sina dramaserier, så fem säsonger antar jag att det blir i alla fall. Jag tycker att fem är ett bra antal säsonger, generellt.

Du var redan en väldigt erfaren och hyllad skådespelare innan du fick rollen som Wendy Rhoades i ”Billions”. Upplever du att den här tv-serien har utvecklat dig?

– Jag känner att jag utvecklas varje gång jag går till jobbet, och det är också det största nöjet med det. Alla skådespelare som är med i ”Billions” är så skickliga, och materialet är så krävande, att vi alla liksom växer gemensamt. Det är bara att se på själva dialogen och dess hastighet. I någon mån är det hela en sorts förhöjd nivå, som vi alla lekfullt kastar oss in i.

Utan att avslöja för mycket om hur säsong tre slutar, eller några spoilers om säsong fyra – kan du ge några ledtrådar om var ”Billions” är på väg?

– I slutet av säsong tre så blir det tydligt att en helt ny maktallians har uppstått. Och i säsong två så började Wendys moraliska grund att bli mer lite ostadig, vilket är något som jag tror kommer att fortsätta i säsong fyra. I synnerhet då de alla börjar konspirera med varandra om hur de bästa ska sänka sina fiender. Det finns processer som har inletts som inte visar Wendy i ett särskilt smickrande ljus. Och jag tror att manusförfattarna kommer att fortsätta att leka med tittaren gällande vem Wendy egentligen är, hur hennes moraliska kompass ser ut, hur långt hon kan tänka sig att gå, och var hennes gränser ligger.