Mamoru Hosoda: Animationsmästare i egen rätt

Under den 29:e upplagan av Tokyo International Film Festival - som avrundades i slutet av förra veckan - var japanske animatören Mamoru Hosoda tillägnad en retrospektiv sektion, den första av sitt slag - både i den japanska och internationella filmfestivalvärlden.

 

Under de tio dagar som festivalen hölls i år, kunde branschfolk och vanliga besökare förkovra sig i merparten av Hosodas filmografi, däribland kortfilmer som "Superflat Monogram" (2003) - ett samarbete med Japans störste nutidskonstnär Takashi Murakami - samt Hosodas fyra senaste hyllade långfilmer; det självbeskrivande science fiction-romantik-dramat "The Girl Who Leapt Through Time" (2006); "Summer Wars" (2009) - som utifrån ett svindlande parallellvärldsscenario skildrar orsak och verkan mellan virtuell verklighet och "riktig" dito; "Vargbarnen" (2012) - Hosodas tveklöst starkaste film hittills, om en ung kvinna som blir kär i en varulv och ensam tvingas uppfostra deras två halvvargsbarn; och så den i Sverige just nu bioaktuella "Odjuret och hans lärling" (2015), om föräldralöse Ren och hans väg till mognad och självacceptans, under kampsportsbesten Kumetatsus vingar. 

 

 

Identitet är en röd tråd i alla Hosodas filmer, liksom uppväxt och familj - antingen förlagt till bakgrunden eller förgrunden.  

 

Efter att Hayao Miyazaki annonserade sin pensionering som långfilmsregissör 2013, har den japanska filmbranschen desperat letat efter att utse någon till Japans nye animekung att visa upp för världen. Och efter att Miyazakis närmste kollega Isao Takahata också har kastat in handduken och deras bolag Studio Ghibli har börjat sakta ner produktionshastigheten rejält, samt med animeförnyaren och "Akira"-regissören Katsuhiro Otomo decennium av lågaktivitet - och animeauteren Satoshi Kons död 2010 - är det Mamoru Hosoda som alla blickar riktas mot. 

 

Den 49-årige filmskaparen har dragits med att kallas "Den nye Miyazaki" i över ett decennium, så han är knappast ovan att sättas på piedestal. Länge var han dock obekväm med titeln, främst på grund av sin komplicerade och länge infekterade relation till Studio Ghibli.

 

År 2000 blev Hosoda anlitad av det legendariska filmbolaget för att utveckla den film som kom att bli "Det levande slottet", men på grund av olika konstnärliga meningsskiljaktigheter och Hosodas tumultartade privatliv - sprunget utifrån hans då dödssjuka mamma - lämnade regissören studion 2002. I kölvattnet av detta skapades ett isigt och bittert avstånd mellan Hosoda och Studio Ghibli. 

 

 

Men när jag nu mot slutet av Tokyo International Film Festival, klädd i en tröja prydd av No-Face/Kaonashi - den maskerade anden från Hayao Miyazakis mästerverk "Spirited Away" - träffar Hosoda, verkar detta inte störa honom det minsta, trots nervösa kommentarer från festivalens pressansvariga. Så pass långt in i sin egen hyllade karriär, och med egna bolaget Studio Chizu väletablerat, verkar han inte besväras av historien, och tycks ha fått ett lika humoristiskt som pragmatiskt förhållande till sin gamla arbetsgivare. 

 

Men titeln då, "Den nye Miyazaki", vad har han att säga om den? 

 

– Jag har blivit så van med den frågan på filmfestivaler under de senaste tio åren att jag själv tar upp den om en journalist inte gör det (skratt). Och varje gång så har jag numera börjat med att säga att jag självklart, i min barndom, såg Miyazaki som min förebild och idol. Jag strävade efter att vara som honom. Idag är min känsla annorlunda, eftersom jag skapar helt annorlunda filmer än vad han har gjort. Det är verk som är unika för mig och min vision. 

 

Mamoru Hosoda sitter lugnt samlad med benen i kors framför mig, och talar - via tolk - med en harmonisk stämma, då och då kryddad med ett konstpausleende och ett knappt skratt. Denne väne tvåbarnsfar har en bedårande nördig mittbenafrisyr och fransigt getskägg, samt ovala glasögon och är klädd i en mörkblå blazer över en svart pikétröja. Han påminner lite om en professor, och i animevärlden är det också i någon mån - ståendes i disciplinens framkant, men orerande över vikten att lära sig dess klassiska grunder. Hosodas filmer är fortfarande handtecknade, en process som naturligtvis är enormt tidsödande jämfört med hur merparten av animerad film skapas idag, både hemma i Japan och globalt. Men han ser ingen annan väg. 

 

– Själva akten av handtecknande tillför så mycket till en film och för mig i mitt skapande. Förr i tiden fanns det en mängd olika sätt att teckna film för hand, och filmskapare och bolag anpassade sig efter de modellerna, men allt eftersom ersattes dessa med en växande tendens att animera med datorgrafik. Eftersom att detta nu är normen över hela världen, så försvinner det unika med uttrycket i filmerna. Vem som har gjort dem, och i vilket land de är gjorda. De blir alla samma sak, och därmed ointressanta. Jag och mina medarbetare vill inte hamna där, och därför håller vi oss kvar vid traditionell handtecknad animation. Vi fortsätter att använda olika färger och pennor i våra skapelser. Och en underlig effekt har uppstått, där denna teknik som redan för länge sedan ansågs vara utdaterad, på ett sätt har blivit till någonting nytt igen. 

 

 

 

– Även i Japan var både anime och manga länge sedda som enbart ämnade för barn, och inte något som vuxna kunde uppskatta. Det sågs som ett enda specifikt område med särskilda förutbestämda ramar som genrerna skulle hålla sig inom. Detta har sedan kommit att förändrats väldigt mycket. Idag finns det mycket anime och manga som riktar sig både till vuxna och barn, och som kan uppskattas av båda åldersgrupper. Det är passé att avfärda animerad film som enbart till för barn. Det som jag tror krävs i väst är en mer utbredd aktiv inställning till att animerad film är något att ta på fullt allvar. Genom att låta det bli till den allmänna hållningen, öppnas också dörren till att animerad film utvecklas. Jag är övertygad om att genren en dag kommer få samma erkännande i väst som här i Japan.

 

Mamoru Hosodas filmer har dock - precis som Miyazakis, måste erkännas - ett lika stort värde för både barn och vuxna. Och hans senaste två filmer "Vargbarnen" (2012) och "Odjuret och hans lärling" (2015), låter dessa perspektiv förenas i det tydliga familjetema som båda har; relationen mellan mor och barn, respektive mellan far och barn. Detta är enligt utsago något Hosoda kommer att fortsätta med i sin nästa film - där vinkeln kommer att vara syskonskap.

 

– För några veckor sedan intervjuades jag av Associated Press och var klumpig nog att avslöja det. Men det sätt som jag betraktar familjeberättelser på är aldrig som huvudtema. Det är ett verktyg för att kunna skildra hur man som barn växer och mognar, och hur man som vuxen förändras genom livets skeden. Dessa skiftningar i våra liv är ganska fantastiska, och det jag tycker är mest intressant att gestalta i mina filmer. Och det tydligaste sättet att fånga detta är genom att visa ett barns uppväxt, vilket enklast placeras inom en familjekontext. 

 

 

 

– Något som jag känner väldigt starkt är att människor är en del av naturen, som en central del av den, istället för att stå vid sidan av den. Människan och naturen står inte i konflikt med varandra. Men i dagens samhälle verkar människor överlag tro att de är allt som spelar roll i vårt universum. Särskilt i ett väldigt högteknologiskt land som Japan, där teknologi blir det enda ramverket. Men när jag ser på mina barn, ett som är fyra och ett som är tio månader, beter de sig som vilda djur. Jag betraktar dem som varelser någonstans mellan naturvärlden och människovärlden, som hybrider. De blir en påminnelse om att vi inte är allt som existerar.

 

 

– Tanken med Studio Chizu är att skapa ett rum för ny film, vad det nu än innebär. Så om något ser ut att kunna bli en bra film, kan det bli aktuellt för oss. Jag vill kunna vara öppen för alla möjligheter, inte bara mitt eget regisserande. Genom att låta fler människor tillsammans bli del av Studio Chizu, blir möjligheten större för mig att utveckla filmbolaget. Faktum är att några kortfilmsskapare hos Studio Ghibli tog sig an ett sidospår och blev del av teamet bakom långfilmen "The Red Turtle". Den utvecklingen hos ett filmbolag är absolut lockande för mig. 

 

 

 – Den absolut viktigaste aspekten för en regissör som vill göra egen kvalitetsfilm, är att ha självständighet i största möjliga mån. I 14 år jobbade jag under andras produktioner, och jag var som du vet en period hos Studio Ghibli. Men det man måste försöka uppnå är ett läge där man kan ta sig an de olika risker och svårigheter som det innebär att skapa film, på egen hand. Den känslan av ansvar är avgörande när det gäller att verkligen skapa något som är bra. Och för att fullt ut kunna möjliggöra detta för mig själv, valde jag att skapa min egen filmstudio.

 

 

"Odjuret och hans lärling" visas just nu på biografer över hela Sverige.