Bitter konkurrens mellan nöjesparkerna Gröna Lund och närliggande Nöjesfältet. Och mitt i fejden, en förbjuden kärleksrelation. Regissörerna Måns Mårlind och Björn Stein har gjort sin mest romantiska film hittills, en episk kärlekshistoria fångad genom ett skimrande drömskt filter.
För MovieZine berättar de om arbetet och tankarna bakom ”Eld & lågor”, men också om sin tid i Hollywood, kommande tv-planer och varför de tackade nej till att regissera en "Twilight"-film.
Kampen mellan Gröna Lund och Nöjesfältet är en sann historia som jag inte kände till sen innan. Hur kom ni i kontakt med den?
Björn Stein: Det började med Kaj Steveman, som vi jobbat mycket med inom mask och specialeffekter. Han var med på ”Känn ingen sorg” och sa, ”fan vad romantiska ni är, det hade jag ingen aning om! Har ni hört storyn om Grönan?” Han drog den på en minut och det var så klockrent. Dels att man inte hade hört talas om det, och dels mitt här i stan på ett nöjesfält. Det är sällan man hör så självklara filmidéer.
Måns Mårlind: Det är precis som när man får ett riktigt bra casting tape. Man drabbas av panik. För om vi förlorar den personen, då dör vi. Vi måste ha den. Det var likadant när vi hörde den historien: vilka håller på med den? Men ingen höll på med den. En av tjugo har hört historien. Robert Gustafsson kände till den.
Och ni tog hjälp av barnen till de verkliga John och Ninni?
Måns: Vi träffade deras barn, Nadja och hennes två bröder. Det är framför allt Nadja vi haft kontakt med. Vi lunchade med dem och det var väldigt givande. De är av en annan generation, men vi vill samma sak. De ville ha folk in i parken och få dem att uppleva, vi vill samma sak fast vi vill ha in dem i biomörkret. Så vi klickade direkt. De hade inga problem med att vi hittade på saker, ”för så skulle våra föräldrar ha gjort”, sa de.
Björn: Vi hade en visning för Grönan, för de som äger den nu. De ville visa filmen för sin personal som en julklapp i december. Och utan att vi visste det hade de bjudit in hela släkten Lindgren, alla 20 släktingar. ”Shit! Om de hatar filmen så har vi två månaders mediahelvete innan premiär”. Det var längesen jag var så nervös inför en visning. Men Nadja sa efteråt: ”Det var bättre än verkligheten.”
Björn Stein: Det började med Kaj Steveman, som vi jobbat mycket med inom mask och specialeffekter. Han var med på ”Känn ingen sorg” och sa, ”fan vad romantiska ni är, det hade jag ingen aning om! Har ni hört storyn om Grönan?” Han drog den på en minut och det var så klockrent. Dels att man inte hade hört talas om det, och dels mitt här i stan på ett nöjesfält. Det är sällan man hör så självklara filmidéer.
Måns Mårlind: Det är precis som när man får ett riktigt bra casting tape. Man drabbas av panik. För om vi förlorar den personen, då dör vi. Vi måste ha den. Det var likadant när vi hörde den historien: vilka håller på med den? Men ingen höll på med den. En av tjugo har hört historien. Robert Gustafsson kände till den.
Och ni tog hjälp av barnen till de verkliga John och Ninni?
Måns: Vi träffade deras barn, Nadja och hennes två bröder. Det är framför allt Nadja vi haft kontakt med. Vi lunchade med dem och det var väldigt givande. De är av en annan generation, men vi vill samma sak. De ville ha folk in i parken och få dem att uppleva, vi vill samma sak fast vi vill ha in dem i biomörkret. Så vi klickade direkt. De hade inga problem med att vi hittade på saker, ”för så skulle våra föräldrar ha gjort”, sa de.
Björn: Vi hade en visning för Grönan, för de som äger den nu. De ville visa filmen för sin personal som en julklapp i december. Och utan att vi visste det hade de bjudit in hela släkten Lindgren, alla 20 släktingar. ”Shit! Om de hatar filmen så har vi två månaders mediahelvete innan premiär”. Det var längesen jag var så nervös inför en visning. Men Nadja sa efteråt: ”Det var bättre än verkligheten.”
Kärleksparet Ninni och John kommer från skilda världar.
Jag älskar det visuella språket ni skapat. Scenografin är amazing. Det känns som att vi tittar in för en stund i en levande värld som finns på riktigt. Man vill se mer. Hur jobbade ni fram det?
Måns: Vi tände inte riktigt på 40-tal och Stockholm. Vi gillade allt annat med historien, men hur ska vi undvika klyschorna, med gamla veteranbilar och pliktskyldiga statister som man alltid ser i gamla filmer…? En av sakerna i manuset var att aldrig lämna Djurgården. Det här är vår skådeplats, strunt i resten av Stockholm. Sen tog vi något vi började med i ”Känn ingen sorg”, den här magiska realismen, och lät det blomma ut. Vi gör vårt eget 40-tal. För vi kom fram till: vi FÅR göra det! Man får göra som man vill, om det funkar. Det blev en stor, förlösande känsla. Det gav oss alla, inte minst kostymören, en enorm frihet och inspiration.
Björn: Vi ville visualisera karaktärernas känslor, och göra en filmupplevelse av det. Så att folk dras in i deras upplevelse. Fjärilar i magen och allt det där man pratar om, varför inte sätta bild till det? Det var kul att göra.
Och så får ni ha ABBA på soundtracket bara sådär.
Björn: Haha, ja. Vi satt hemma hos Björn på hans ö i skärgården. Han äger ju Cirkus och ABBA-museet, som ligger nära Grönan, och vi frågade om de vill vara med och finansiera filmen. De hittade ingen väg in i vad deras roll skulle vara. Men då frågade vi, får vi använda någon låt? Jag kan berätta att Beyoncé kostar hur mycket som helst, det var det sista vi löste. Men Björn sa: ”I like you guys!” Vilken grej, att sitta hemma hos Björn Ulvaeus och höra honom berätta hur man skriver en hit. Där fick jag en gåva för livet.
Vilka inspirationer har ni när ni designar drömscenerna och den här förhöjda världen?
Måns: Det är aldrig någon uttalad inspiration, som att ”nu får hela teamet bara titta på de här konstverken eller de här filmerna”. Så gör inte vi. Det svåraste är inte att göra filmen, det är att få ihop pengar till filmen. Man ska övertyga människor som sitter på pengarna att man ska få deras pengar, på ett extremt riskabelt bräde. När vi pitchade vår vision av 40-talet, som ju inte känns så modernt, sa vi: ”Tänk inte på en vanlig svensk film utan tänk Moulin Rouge”. Vi använde den när vi försöker förklara filmen. Den är fantastisk, samtidigt som han har en hysterisk stil i spelet som vu kanske inte gillar riktigt. Men vi gillar hans extremt-allt-känsla. Klart man känner en tvillingsjäl i Baz Luhrmann.
- Sen när man ska kommunicera snabbt, jag med Björn eller med fotografen, då har man filmer som kodord. Istället för att dra en hel lång historia så säger man: ”Du vet, Hannibal Lecter när han sitter… ja, du fattar.”
Måns: Vi tände inte riktigt på 40-tal och Stockholm. Vi gillade allt annat med historien, men hur ska vi undvika klyschorna, med gamla veteranbilar och pliktskyldiga statister som man alltid ser i gamla filmer…? En av sakerna i manuset var att aldrig lämna Djurgården. Det här är vår skådeplats, strunt i resten av Stockholm. Sen tog vi något vi började med i ”Känn ingen sorg”, den här magiska realismen, och lät det blomma ut. Vi gör vårt eget 40-tal. För vi kom fram till: vi FÅR göra det! Man får göra som man vill, om det funkar. Det blev en stor, förlösande känsla. Det gav oss alla, inte minst kostymören, en enorm frihet och inspiration.
Björn: Vi ville visualisera karaktärernas känslor, och göra en filmupplevelse av det. Så att folk dras in i deras upplevelse. Fjärilar i magen och allt det där man pratar om, varför inte sätta bild till det? Det var kul att göra.
Och så får ni ha ABBA på soundtracket bara sådär.
Björn: Haha, ja. Vi satt hemma hos Björn på hans ö i skärgården. Han äger ju Cirkus och ABBA-museet, som ligger nära Grönan, och vi frågade om de vill vara med och finansiera filmen. De hittade ingen väg in i vad deras roll skulle vara. Men då frågade vi, får vi använda någon låt? Jag kan berätta att Beyoncé kostar hur mycket som helst, det var det sista vi löste. Men Björn sa: ”I like you guys!” Vilken grej, att sitta hemma hos Björn Ulvaeus och höra honom berätta hur man skriver en hit. Där fick jag en gåva för livet.
Vilka inspirationer har ni när ni designar drömscenerna och den här förhöjda världen?
Måns: Det är aldrig någon uttalad inspiration, som att ”nu får hela teamet bara titta på de här konstverken eller de här filmerna”. Så gör inte vi. Det svåraste är inte att göra filmen, det är att få ihop pengar till filmen. Man ska övertyga människor som sitter på pengarna att man ska få deras pengar, på ett extremt riskabelt bräde. När vi pitchade vår vision av 40-talet, som ju inte känns så modernt, sa vi: ”Tänk inte på en vanlig svensk film utan tänk Moulin Rouge”. Vi använde den när vi försöker förklara filmen. Den är fantastisk, samtidigt som han har en hysterisk stil i spelet som vu kanske inte gillar riktigt. Men vi gillar hans extremt-allt-känsla. Klart man känner en tvillingsjäl i Baz Luhrmann.
- Sen när man ska kommunicera snabbt, jag med Björn eller med fotografen, då har man filmer som kodord. Istället för att dra en hel lång historia så säger man: ”Du vet, Hannibal Lecter när han sitter… ja, du fattar.”
Frida Gustavsson har ena huvudrollen i "Eld & lågor".
Ni valde, som så många svenska filmer gör, att filma utomlands. Varför gör man inte Stockholm i Stockholm, varför blir det Ungern?
Måns: Vi filmade sex dagar i Stockholm, på Grönan och Djurgården.
Björn: Man kan inte lägga beslag på Grönan för mycket, för det är en affärsverksamhet. Vi hade sedan någon storslagen plan om att bygga upp Nöjesfältet på parkeringen utanför, där det låg. Och Grönan äger den marken…
Måns: Och det ska bli mer Grönan där år 2020, så det är en fin cirkel som sluts. De var med på det ett tag, men det blev för dyrt och omständligt.
Björn: Vi letade också efter en trä-berg-och-dalbana och vi hittade en i Ungern. Det var så vi kom dit. Vi gjorde ”Midnattssol” emellan, och när vi väl skulle filma hade det skett något halv-maffia-fuffens med den där parken. Så vi fick inte ens titta in i parken längre. Anledningen till varför vi var där försvann. Men Ungern har 25 procents skatterabatt.
Måns: Och vi hade redan knytit alla kontakter där. När man har pressad budget, och får tillbaks 25 procent av pengarna… Det är inte ens värt att diskutera. Det där måste ske i Sverige också. Inte bara för att behålla svensk film i landet, vi måste få hit utländsk film också. Så att vi får filmarbetare som jobbar hela tiden, på ett professionellt sätt. Vi gör för lite film i Sverige på en professionell nivå. Det görs mycket film, men det görs ganska enkelt. När man kommer till Ungern är de extremt professionella och har jobbat med stora projekt. Halva vårt team hade gjort ”Blade Runner 2049” precis innan. De kan sin skit! Om vi bara höjer det från 25 till 35 procent, då får vi hit jänkare och allt.
Björn: Problemet här är också att vi har åtta timmars arbetsdag. På film är det jättesvårt. Bara att plocka ut, sätta ihop allting och packa ihop allting tar 1,5-2 timmar. Det är svårt alltså att hinna filma på sex timmar.
Måns: Vi filmade sex dagar i Stockholm, på Grönan och Djurgården.
Björn: Man kan inte lägga beslag på Grönan för mycket, för det är en affärsverksamhet. Vi hade sedan någon storslagen plan om att bygga upp Nöjesfältet på parkeringen utanför, där det låg. Och Grönan äger den marken…
Måns: Och det ska bli mer Grönan där år 2020, så det är en fin cirkel som sluts. De var med på det ett tag, men det blev för dyrt och omständligt.
Björn: Vi letade också efter en trä-berg-och-dalbana och vi hittade en i Ungern. Det var så vi kom dit. Vi gjorde ”Midnattssol” emellan, och när vi väl skulle filma hade det skett något halv-maffia-fuffens med den där parken. Så vi fick inte ens titta in i parken längre. Anledningen till varför vi var där försvann. Men Ungern har 25 procents skatterabatt.
Måns: Och vi hade redan knytit alla kontakter där. När man har pressad budget, och får tillbaks 25 procent av pengarna… Det är inte ens värt att diskutera. Det där måste ske i Sverige också. Inte bara för att behålla svensk film i landet, vi måste få hit utländsk film också. Så att vi får filmarbetare som jobbar hela tiden, på ett professionellt sätt. Vi gör för lite film i Sverige på en professionell nivå. Det görs mycket film, men det görs ganska enkelt. När man kommer till Ungern är de extremt professionella och har jobbat med stora projekt. Halva vårt team hade gjort ”Blade Runner 2049” precis innan. De kan sin skit! Om vi bara höjer det från 25 till 35 procent, då får vi hit jänkare och allt.
Björn: Problemet här är också att vi har åtta timmars arbetsdag. På film är det jättesvårt. Bara att plocka ut, sätta ihop allting och packa ihop allting tar 1,5-2 timmar. Det är svårt alltså att hinna filma på sex timmar.
Helena af Sandeberg och Pernilla August i "Eld & lågor".
Ni var en sväng till USA och gjorde ”Underworld”, den populäraste delen i den franchisen. Hur heta är ni i Hollywood idag, efter några år?
Måns: Absolut inte alls. Heta? Det kommer alltid nya, unga, europeiska regissörer som har gjort en stor film hemma och vill göra exakt samma resa som vi har gjort. Vi valde efter ”Underworld” att inte vara kvar, även om alla - våra agenter och managers - ville att vi skulle stanna där. Det var då vi kom hem och gjorde Håkan. Vi ville hem och slicka såren. För det var tungt att göra ”Underworld” på många sätt.
Björn: Samtidigt är det klart man tackar ja till Håkan, vi båda älskar ju honom. Vi går dit där är roligast och bäst. Men vi har inte dödat idén om att vi aldrig kommer jobba i USA igen. Vår nästa grej är ett amerikanskt-tyskt projekt, men ändå i Europa, där det finns en större kontroll. Hollywood är lite som på film, i de där filmerna som utspelar sig i Hollywood. Sådär galet är det på riktigt. Jag säger inte nej till att filma där igen, men nu vet man vad man ger sig på för monster.
Så vad blir ert nästa projekt?
Måns: Vi ska filma en grej i maj som heter ”Shadow Play”. Det är en tv-serie som utspelas i Berlin år 1946, ett år efter kriget. Det är en amerikansk-tysk historia i åtta delar. Det är en originalidé som jag skrivit, och det handlar om en amerikansk polis som är från Brooklyn. Han åker till Berlin, och egentligen är hans uppgift att sätta ihop en polisstyrka för det är totalt kaos där. Djungelns lag gäller. Ingen ordning och reda. Men hans egentliga anledning är att han letar efter sin brorsa, som han är säker finns där någonstans, i Berlin, och att något har gått snett. Han fick ett kryptiskt meddelande av sin brorsa. Så är det naturligtvis, brorsan är där och jagar nazister som gömmer sig på olika sätt. Det kan man säga är motorn i historien.
Har ni några skådisar klara?
Måns: Några är klara, men inga officiella.
Björn: Let’s not jinx it!
Måns: Absolut inte alls. Heta? Det kommer alltid nya, unga, europeiska regissörer som har gjort en stor film hemma och vill göra exakt samma resa som vi har gjort. Vi valde efter ”Underworld” att inte vara kvar, även om alla - våra agenter och managers - ville att vi skulle stanna där. Det var då vi kom hem och gjorde Håkan. Vi ville hem och slicka såren. För det var tungt att göra ”Underworld” på många sätt.
Björn: Samtidigt är det klart man tackar ja till Håkan, vi båda älskar ju honom. Vi går dit där är roligast och bäst. Men vi har inte dödat idén om att vi aldrig kommer jobba i USA igen. Vår nästa grej är ett amerikanskt-tyskt projekt, men ändå i Europa, där det finns en större kontroll. Hollywood är lite som på film, i de där filmerna som utspelar sig i Hollywood. Sådär galet är det på riktigt. Jag säger inte nej till att filma där igen, men nu vet man vad man ger sig på för monster.
Så vad blir ert nästa projekt?
Måns: Vi ska filma en grej i maj som heter ”Shadow Play”. Det är en tv-serie som utspelas i Berlin år 1946, ett år efter kriget. Det är en amerikansk-tysk historia i åtta delar. Det är en originalidé som jag skrivit, och det handlar om en amerikansk polis som är från Brooklyn. Han åker till Berlin, och egentligen är hans uppgift att sätta ihop en polisstyrka för det är totalt kaos där. Djungelns lag gäller. Ingen ordning och reda. Men hans egentliga anledning är att han letar efter sin brorsa, som han är säker finns där någonstans, i Berlin, och att något har gått snett. Han fick ett kryptiskt meddelande av sin brorsa. Så är det naturligtvis, brorsan är där och jagar nazister som gömmer sig på olika sätt. Det kan man säga är motorn i historien.
Har ni några skådisar klara?
Måns: Några är klara, men inga officiella.
Björn: Let’s not jinx it!
Björn Stein och Måns Mårlind. Foto: Calle Anderson
Ni brukar ju ha några manus i byrålådan som ligger och väntar…
Björn: Ja, det finns ett par filmer och ett par tv-serier. Det är rätt intressant hur de liksom vaknar till liv, om finansieringen sätter igång. Vi vet vårt nästa projekt, men sen?
Måns: Det kan bli en svensk långfilm, det kan bli en tv-serie, vi får se.
Ni har tidigare varit sugna på ”Samlade svenska kulter”?
Måns: Ja, precis. Det är en av dem som ligger där. En serie som vi inte har släppt. Anders Fager, som skrivit ”Samlade svenska kulter”, sa att han beundrar vår tålmodighet. För vi har hållt på med den i sju, åtta år. Vi släpper den inte. Vi har fyra färdiga manus av åtta. Men där måste man hitta en kanal som vågar. För den är… jävligt skön, men skruvad och extra allt. Skräck.
Björn: Jag tycker inte den är så skruvad. Det är inte Gaspar Noé. Men det är inte Beck, heller. Vi kan inte släppa den för det är så sjukt bra. Det gäller bara att någon med lite cojones vågar göra något av den. Vi har en del möten, så den är inte död. Den ska fan bli av!
Måns: Det är skönt att varva långfilm och tv. Det är två helt olika saker som vi gillar på två helt olika sätt. Den här perfektionismen som film har, som man inte alltid har tid med i tv, den är väldigt underbar. Man kan bara foka på sekvenser. Och att på tv kunna bre ut sig, fördjupa karaktärer och skriva långa dialogscener som man aldrig skulle få tid med på film.
Jag vill gärna se er göra mer skräck.
Björn: Vi också!
Björn: Ja, det finns ett par filmer och ett par tv-serier. Det är rätt intressant hur de liksom vaknar till liv, om finansieringen sätter igång. Vi vet vårt nästa projekt, men sen?
Måns: Det kan bli en svensk långfilm, det kan bli en tv-serie, vi får se.
Ni har tidigare varit sugna på ”Samlade svenska kulter”?
Måns: Ja, precis. Det är en av dem som ligger där. En serie som vi inte har släppt. Anders Fager, som skrivit ”Samlade svenska kulter”, sa att han beundrar vår tålmodighet. För vi har hållt på med den i sju, åtta år. Vi släpper den inte. Vi har fyra färdiga manus av åtta. Men där måste man hitta en kanal som vågar. För den är… jävligt skön, men skruvad och extra allt. Skräck.
Björn: Jag tycker inte den är så skruvad. Det är inte Gaspar Noé. Men det är inte Beck, heller. Vi kan inte släppa den för det är så sjukt bra. Det gäller bara att någon med lite cojones vågar göra något av den. Vi har en del möten, så den är inte död. Den ska fan bli av!
Måns: Det är skönt att varva långfilm och tv. Det är två helt olika saker som vi gillar på två helt olika sätt. Den här perfektionismen som film har, som man inte alltid har tid med i tv, den är väldigt underbar. Man kan bara foka på sekvenser. Och att på tv kunna bre ut sig, fördjupa karaktärer och skriva långa dialogscener som man aldrig skulle få tid med på film.
Jag vill gärna se er göra mer skräck.
Björn: Vi också!
Björn och Måns på premiären av "Underworld Awakening".
Ett annat projekt som ni har pratat om tidigare, är något ni kallat ”Fast & Furious på vatten”.
Måns: Den är död. Men den står kvar på IMDb. Jag var på väg till London för att träffa Gary Oldman för huvudrollen. Men dagen innan jag skulle åka skrev han på för ”The Darkest Hour”. Då gick luften ur projektet. Det här skulle vara ”elevated action” som det heter, alltså bra action som också känns lite, och inte bara smäller. Men producenterna, de hade gjort många ”Expendables”-filmer och de ville skriva om manuset till en ny ”Expendables”. Och det hade inte vi lust med längre. Men den hade varit ascool, ”vi kommer antagligen dö på inspelningen” tänkte vi… Tuff action, bara vatten.
Det är alltid intressant att höra om storfilmer som folk tackar nej till. Ni har tidigare pratat om ”The Maze Runner”…
Måns: Och ”Twilight”. (skratt) Det är inte bara så att det kommer ett manus med en guldrosett, det var flera som var tillfrågade om den. Men vi sa nej, vi tyckte den var töntig.
Finns det andra filmer som ni har velat göra?
Måns: Ja, massor!
Björn: Det görs en tv-serie nu som vi stötte på när vi rekade i Prag. Vad heter den?
Måns: Det första manuset vi hookade på hette ”Killing on Carnival Row”. En jättefin, gotisk historia i en alternativ verklighet. De prostituerade i den här stan är alla älvor, och det är någon som mördar dem. Det var en fantastisk värld som vi ville göra. Det visade sig att det var ett manus som aldrig blev gjort. Som alla ville göra. Men det hade en förbannelse över sig.
Björn: Den kom för tidigt. Folk var inte riktigt beredda.
Måns: Och nu gör de den som tv-serie istället. Del Toro producerar. Men jag har hört att den är katastrof, de öser in pengar på reshoots. Men det kan ju bli bra. ”Iron Man” var väl 70 procent reshoots?
Björn: Jag var på en biograf där Jon Favreau skulle ge en live commentary till ”Iron Man”. Och Robert Downey Jr var med som en överraskning. De är sjukt sköna båda två. Då berättade Favreau att en tredjedel av filmen var reshoots. Men var det ett nederlag? Nej, filmen blev ju bra. I slutändan är det något alla gillar.
Måns: Vi gjorde reshoots för ”Underworld” och det var underbart.
Björn: Det är sånt man aldrig får uppleva i Sverige. Man ser i klipprummet att ”här dippar filmen”, men då tar vi bort den scenen och filmar en ny. I Sverige är alla pengar slut innan du ens gjort första inspelningen. Men där borta ser alla det kommersiella värdet i att lyfta filmen. Det är en investering.
Måns: Den är död. Men den står kvar på IMDb. Jag var på väg till London för att träffa Gary Oldman för huvudrollen. Men dagen innan jag skulle åka skrev han på för ”The Darkest Hour”. Då gick luften ur projektet. Det här skulle vara ”elevated action” som det heter, alltså bra action som också känns lite, och inte bara smäller. Men producenterna, de hade gjort många ”Expendables”-filmer och de ville skriva om manuset till en ny ”Expendables”. Och det hade inte vi lust med längre. Men den hade varit ascool, ”vi kommer antagligen dö på inspelningen” tänkte vi… Tuff action, bara vatten.
Det är alltid intressant att höra om storfilmer som folk tackar nej till. Ni har tidigare pratat om ”The Maze Runner”…
Måns: Och ”Twilight”. (skratt) Det är inte bara så att det kommer ett manus med en guldrosett, det var flera som var tillfrågade om den. Men vi sa nej, vi tyckte den var töntig.
Finns det andra filmer som ni har velat göra?
Måns: Ja, massor!
Björn: Det görs en tv-serie nu som vi stötte på när vi rekade i Prag. Vad heter den?
Måns: Det första manuset vi hookade på hette ”Killing on Carnival Row”. En jättefin, gotisk historia i en alternativ verklighet. De prostituerade i den här stan är alla älvor, och det är någon som mördar dem. Det var en fantastisk värld som vi ville göra. Det visade sig att det var ett manus som aldrig blev gjort. Som alla ville göra. Men det hade en förbannelse över sig.
Björn: Den kom för tidigt. Folk var inte riktigt beredda.
Måns: Och nu gör de den som tv-serie istället. Del Toro producerar. Men jag har hört att den är katastrof, de öser in pengar på reshoots. Men det kan ju bli bra. ”Iron Man” var väl 70 procent reshoots?
Björn: Jag var på en biograf där Jon Favreau skulle ge en live commentary till ”Iron Man”. Och Robert Downey Jr var med som en överraskning. De är sjukt sköna båda två. Då berättade Favreau att en tredjedel av filmen var reshoots. Men var det ett nederlag? Nej, filmen blev ju bra. I slutändan är det något alla gillar.
Måns: Vi gjorde reshoots för ”Underworld” och det var underbart.
Björn: Det är sånt man aldrig får uppleva i Sverige. Man ser i klipprummet att ”här dippar filmen”, men då tar vi bort den scenen och filmar en ny. I Sverige är alla pengar slut innan du ens gjort första inspelningen. Men där borta ser alla det kommersiella värdet i att lyfta filmen. Det är en investering.
Hela teamet är samlat bland karusellerna på Gröna Lund.
Vad hoppas ni för publik till ”Eld & lågor”?
Björn: Vet du vad Coca-Cola har för målgrupp? 5 till 95 år, haha!
Måns: Hoppas, eller tror? Från början trodde vi att man förhoppningsvis skulle den om man var lite yngre, för kärlekshistorien, och om man var lite äldre, 60-70, för att man gillar tidsperioden och så. Men efter några visningar känner vi att yngre gillar den mer. Den kanske är lite… inte punkig men…
Björn: Vi försöker göra mycket emotionellt filmiska upplevelser. Alla kanske inte bryr sig om det? En del vill ha enklare filmer. Vi kanske krånglar till det för mycket för oss, men vi kan inte göra något som inte vi själva går igång på. Man hoppas alltid det ska bli en succé.
Måns: Man vill att det man gör ska ses. Det handlar inte om pengar och ekonomisk vinning, man vill bara att så många som möjligt ska se det man har gjort.
Björn: Vet du vad Coca-Cola har för målgrupp? 5 till 95 år, haha!
Måns: Hoppas, eller tror? Från början trodde vi att man förhoppningsvis skulle den om man var lite yngre, för kärlekshistorien, och om man var lite äldre, 60-70, för att man gillar tidsperioden och så. Men efter några visningar känner vi att yngre gillar den mer. Den kanske är lite… inte punkig men…
Björn: Vi försöker göra mycket emotionellt filmiska upplevelser. Alla kanske inte bryr sig om det? En del vill ha enklare filmer. Vi kanske krånglar till det för mycket för oss, men vi kan inte göra något som inte vi själva går igång på. Man hoppas alltid det ska bli en succé.
Måns: Man vill att det man gör ska ses. Det handlar inte om pengar och ekonomisk vinning, man vill bara att så många som möjligt ska se det man har gjort.
"Eld & lågor" får biopremiär på Alla hjärtans dag den 14 februari.
