Det är bara februari men en av årets charmigaste svenska filmer har redan anlänt. I dramakomedin "Hallåhallå" spelar Maria Sid sjuksköterskan Disa, som förutom ett krävande jobb ska hantera att exmaken har hittat en ny kvinna. När MovieZine träffar Maria Sid berättar hon om hur det att jobba i Finland jämfört med Sverige, minns de jobbigaste scenerna och hyllar sin regissör Maria Blom.
- Hon går sin egen väg när hon skriver, och skapar väldigt hela karaktärer. Disa är en hel karaktär, samtidigt som hon var en stor utmaning för en skådespelare för hon är en karaktär som är introvert och kontaktlös från början. Det kändes verkligen som att kasta sig nedför en brant backe, men jag älskar utmaningar. Jag har spelat ganska extravaganta kvinnor på sistone: snabba, smarta och framåt. Det var härligt att gå in i den totala motsatsen.
Vilken är din favoritscen i filmen?
- Vissa scener har varit komplicerade för jag höll nästan på att bryta ihop personligen. Vi ville inte att Disa skulle falla ihop och gråta i en vårdsituation. Vissa scener som handlar om döden var svåra att spela in. Men sen finns andra scener som beskriver livets verkligt komiska stunder. Det finns en scen där jag tror att jag ska bli ihop med min exman igen, men jag får ett besked som... det är så tragikomiskt från Disas synvinkel. Jag trodde så på det när jag spelade in det. Jag trodde han skulle säga till mig att "nu ska vi bli ihop igen", men så säger han den totala motsatsen. Jag blev så förvånad. I livet finns det många sådana stunder när du själv är fylld av skratt och gråt. Men när man spelar roller brukar man inte få dem, och det var intressant när vi gjorde den scenen. Vi tog den om och om igen, och jag blev alltid lika förvånad (skratt).
Hur lik Disa är du själv?
- Egentligen blev jag ju skådespelare för att jag var så extremt blyg. Den sidan finns i mig, och det är en stor Disa-sida så att säga. Fast jag är social kan jag vara lite asocial och dra mig undan. Där är vi lika. Det var skönt att vara Disa också. Man får nästan inte vara sån nuförtiden. Det är den högsta rösten som vinner. Men jag blev faktiskt förälskad i Disa och nu när jag sitter och talar om henne märker jag att jag saknar henne.
Man tycker så lätt om alla i filmen. Var det någon du kom extra nära?
- Mitt jobb var så speciellt för att jag jobbade hela tiden, varje dag, medan de kom och gick hela tiden. Det är sällan en huvudroll är med i alla bilder, men Disa är med i alla. Då blir det att man går in djupare i den rollen. Jag var hon hela tiden, det är en period i mitt liv där jag inte ens hade mina egna kläder. Men visst, eftersom du frågar om jag bondade med de andra skådespelarna. De dagar som de kom var det väldigt roligt att kunna interagera. För jag har mycket scener där jag spelar ganska ensam. Jag har aldrig känt mig så ensam som under den här inspelningen, och där var Maria Blom min klippa.
Förutom "Livet i Fagervik" och "Flimmer" ser vi dig inte så ofta i svensk film eller TV.
- Jag jobbar mest i Finland. Jag har gjort några TV-serier här i Sverige. Men svenska är mitt modersmål och jag märker hur underbart det är att jobba på svenska, mitt emotionella språk. Jag hoppas på att jag får jobba mer i Sverige. Nu ska jag eventuellt göra en liten roll i en film, men inget är offentligt än. I Finland spelar jag in en serie, och jag regisserar också mycket teater. Jag är en mångsysslare.
"Hallåhallå" har biopremiär 7 februari.
