Martin Scorseses genombrottsfilm ”Mean Streets” (”Dödspolarna” på svenska) visades för första gången i Cannes i maj år 1974. Nästan 45 år senare är regissören Martin Scorsese tillbaka där allt började. Igår kväll tog han emot priset Le Carrosse D’Or, men först mötte han publiken och hundratals fans i ett 90 minuter långt samtal om hans karriär, de oväntade inspirationskällorna och gangsterrullen som startade det hela.
- 1974 var min första gång i Cannes. Det var nästan den bästa gången, för att jag var anonym och jobbade hårt på att ändra på det. Jag menar att man kunde gå längs Croisetten, möta folk, allt var spännande, man mötte tvivelaktiga finansiärer, underbara stjärnor och filmskapare… Det var en otrolig tid, minns Scorsese.
- Jag trodde inte ens att filmen skulle få distribution när den gjordes. Det var här som allt startade och den fick en internationell plattform, berättar regissören under frågestunden på JW Marriotts biograf.
- 1974 var min första gång i Cannes. Det var nästan den bästa gången, för att jag var anonym och jobbade hårt på att ändra på det. Jag menar att man kunde gå längs Croisetten, möta folk, allt var spännande, man mötte tvivelaktiga finansiärer, underbara stjärnor och filmskapare… Det var en otrolig tid, minns Scorsese.
- Jag trodde inte ens att filmen skulle få distribution när den gjordes. Det var här som allt startade och den fick en internationell plattform, berättar regissören under frågestunden på JW Marriotts biograf.
Det tog honom åratal att verkligen förstå "Mean Streets"
Scorseses egna uppväxt har präglat hans filmskapande från ”Mean Streets” och framåt. Han berättar hur huvudpersonerna, som Harvey Keitels småkriminella Charlie eller Robert De Niros skojare Johnny Boy är som hämtade ur verkligheten.
- Som barn och ung vuxen växte jag upp på vad jag såg som en mycket farlig plats. Där bodde väldigt tuffa människor och väldigt goda människor, och de som var både och. Det kan låta absurt men hur kan man leva ett gott liv, och visa god moral i en värld som inte är god?
- Karaktärerna i mina filmer är samma personer jag växte upp med. Genom åren har jag mer dragits till material och karaktärer som reflekterar dem. Speciellt manliga relationer, bröder… Jag har en äldre bror och mycket av det speglas i mina filmer. Jag känner mig mer bekväm med material som utforskar frågan: om man lever på en dålig plats och gör dåliga saker, kan det ändå finnas något gott i en?
- Det tog mig åratal att förstå ”Mean Streets”, att verkligen förstå att den handlar om min far och hans yngsta bror. Tills den dagen de dog. Hans bror dog bara några månader efter honom. Pappa var alltid i trubbel, åkte ständigt in och ut ur fängelset, men jag älskade honom. Han var fantastisk.
- Som barn och ung vuxen växte jag upp på vad jag såg som en mycket farlig plats. Där bodde väldigt tuffa människor och väldigt goda människor, och de som var både och. Det kan låta absurt men hur kan man leva ett gott liv, och visa god moral i en värld som inte är god?
- Karaktärerna i mina filmer är samma personer jag växte upp med. Genom åren har jag mer dragits till material och karaktärer som reflekterar dem. Speciellt manliga relationer, bröder… Jag har en äldre bror och mycket av det speglas i mina filmer. Jag känner mig mer bekväm med material som utforskar frågan: om man lever på en dålig plats och gör dåliga saker, kan det ändå finnas något gott i en?
- Det tog mig åratal att förstå ”Mean Streets”, att verkligen förstå att den handlar om min far och hans yngsta bror. Tills den dagen de dog. Hans bror dog bara några månader efter honom. Pappa var alltid i trubbel, åkte ständigt in och ut ur fängelset, men jag älskade honom. Han var fantastisk.
Hårda killar i genombrottsfilmen "Mean Streets", som är tillbaka i Cannes i år.
Martin Scorseses första förebild
En av hans starkaste förebilder var en präst som Martin träffade från 11 till 17 års ålder.
- Han fick mig att inse att vi måste sträva efter mer. Att aldrig nöja sig, att utforska vad kärlek och medkänsla innebär. Jag var tvungen att göra det, för andra alternativet var våld och mord. Det var iallafall vad jag trodde, vad jag såg omkring mig. Enda hoppet var att själv välja den rätta vägen. Vi förblev vänner tills han gick bort förra året, och vad han lärde oss - barnen på gatan - under de här åren var fantastiskt.
- Jag upplevde också stor kärlek, från min familj och andra. Men jag kände att något var fel. Ja, en del av de som gjorde fel var faktiskt ibland väldigt goda människor. Det får mig att fundera över vilka vi är som människor, innerst inne. Vad gör att en person kan rädda någon medan någon annan springer iväg? Skulle jag springa iväg? Kanske. Det är en konfrontation som bara fortsätter.
I början av ”Mean Streets” säger karaktären Charlie att man inte kan sona sina skulder på kyrkan på söndagsmorgonen. Man måste göra det till vardags, varje dag i sitt liv, med alla omkring en, menar Scorsese. Men livet var inte bara mörker, det fanns också skönhet. Och humor.
- Humorn var viktig, den dagliga komedin fanns där sida vid sida med tragedin. Ibland fanns det också något förföriskt hos folk som var sociopater, jag vet inte men de var väldigt roliga. Sådan är den italienska underhållningen.
- Han fick mig att inse att vi måste sträva efter mer. Att aldrig nöja sig, att utforska vad kärlek och medkänsla innebär. Jag var tvungen att göra det, för andra alternativet var våld och mord. Det var iallafall vad jag trodde, vad jag såg omkring mig. Enda hoppet var att själv välja den rätta vägen. Vi förblev vänner tills han gick bort förra året, och vad han lärde oss - barnen på gatan - under de här åren var fantastiskt.
- Jag upplevde också stor kärlek, från min familj och andra. Men jag kände att något var fel. Ja, en del av de som gjorde fel var faktiskt ibland väldigt goda människor. Det får mig att fundera över vilka vi är som människor, innerst inne. Vad gör att en person kan rädda någon medan någon annan springer iväg? Skulle jag springa iväg? Kanske. Det är en konfrontation som bara fortsätter.
I början av ”Mean Streets” säger karaktären Charlie att man inte kan sona sina skulder på kyrkan på söndagsmorgonen. Man måste göra det till vardags, varje dag i sitt liv, med alla omkring en, menar Scorsese. Men livet var inte bara mörker, det fanns också skönhet. Och humor.
- Humorn var viktig, den dagliga komedin fanns där sida vid sida med tragedin. Ibland fanns det också något förföriskt hos folk som var sociopater, jag vet inte men de var väldigt roliga. Sådan är den italienska underhållningen.
"Maffiabröder" från 1990 är en av Scorseses mest hyllade filmer.
Skratt och applåder när Scorsese hyllar "Mother!"
På tal om humor får Scorsese frågan om hans komedier, en sällsynt genre i en lång meritlista kantad av hyllade gangsterfilmer.
- Jag såg ”After Hours” som en komedi. Men också en mardröm. En väldigt rolig mardröm. Som den där filmen ”Mother!” där folk bara fortsätter att komma in i huset. De förstör allt, de äter upp babyn, och ingen kan stoppa dem. Herregud, det var ruggigt kul.
Publiken skrattar och applåderar Scorseses kommentar om Darren Aronofskys lika hatade som hyllade thriller från 2017.
- Jag vet inte om ”King of Comedy” är en komedi? Den var väldigt svår att göra. De Niro tvingade mig in i den. Det blev väldigt jobbigt för mig att hantera det som är så obekvämt i den filmen. Ibland ville jag inte ens komma till inspelningen. Jag fick låta Jerry Lewis vänta.
- Jag gick igenom en svår tid. Jag lärde mig mycket om mig själv också, och jag insåg hur mycket av mig själv som fanns i Rupert. Jerry Lewis har sagt att om han inte har kul på inspelningen, då är något fel. Det betyder inte att skratta varje dag, men känner man sig inte fokuserad, om något inte funkar, då borde man inte göra det. Jag fick hantera det varje dag, för jag insåg hur mycket av mig som fanns i Rupert. Det var en mycket klaustrofobisk film och störande för mig att göra. Ibland skämdes jag för mina egna känslor. Den filmen är väldigt komplex, vi hinner inte prata om allt kring den.
- Jag såg ”After Hours” som en komedi. Men också en mardröm. En väldigt rolig mardröm. Som den där filmen ”Mother!” där folk bara fortsätter att komma in i huset. De förstör allt, de äter upp babyn, och ingen kan stoppa dem. Herregud, det var ruggigt kul.
Publiken skrattar och applåderar Scorseses kommentar om Darren Aronofskys lika hatade som hyllade thriller från 2017.
- Jag vet inte om ”King of Comedy” är en komedi? Den var väldigt svår att göra. De Niro tvingade mig in i den. Det blev väldigt jobbigt för mig att hantera det som är så obekvämt i den filmen. Ibland ville jag inte ens komma till inspelningen. Jag fick låta Jerry Lewis vänta.
- Jag gick igenom en svår tid. Jag lärde mig mycket om mig själv också, och jag insåg hur mycket av mig själv som fanns i Rupert. Jerry Lewis har sagt att om han inte har kul på inspelningen, då är något fel. Det betyder inte att skratta varje dag, men känner man sig inte fokuserad, om något inte funkar, då borde man inte göra det. Jag fick hantera det varje dag, för jag insåg hur mycket av mig som fanns i Rupert. Det var en mycket klaustrofobisk film och störande för mig att göra. Ibland skämdes jag för mina egna känslor. Den filmen är väldigt komplex, vi hinner inte prata om allt kring den.
Jerry Lewis, Robert De Niro och Martin Scorsese kämpar på med "King of Comedy".
Den ikoniska scenen var en olycka
Martin Scorsese ser filmskapandet som att lösa ett pussel, eller en Rubiks kub. Ett komplicerat arbete som kräver sitt fokus. Men det riktiga arbetet sker efteråt, i klipprummet:
- Det viktigaste är redigeringen. Ett klipp leder till nästa och nästa. Alla filmer jag gör, till exempel alla boxningsscener i ”Tjuren från Bronx”, hela ”Taxi Driver” och hela ”Mean Streets”, börjar med bildmanus. Schemat är tajt, jag måste veta exakt vilka klipp jag behöver och förklara för kameramannen hur jag ser det.
Han nämner också Elia Kazans och John Fords filmer från 50-talet som tunga influenser när han själv försöker släppa kontrollen och bli friare på inspelningen:
- De tar en handhållen kamera, riktar den mot två skådisar och får det att se ut som improvisation. Ibland har jag exakta teckningar och anteckningar, jag måste vara på plays och se miljöerna på förhand och planera allt i detalj. Men i slutändan handlar det om att ta fram det bästa ur skådespelarna och göra dem bekväm. Det blir min mise-en-scène. Tack vare vackra filmer som ”Storstadshamn” och ”Vredens flod”.
- Det viktigaste är redigeringen. Ett klipp leder till nästa och nästa. Alla filmer jag gör, till exempel alla boxningsscener i ”Tjuren från Bronx”, hela ”Taxi Driver” och hela ”Mean Streets”, börjar med bildmanus. Schemat är tajt, jag måste veta exakt vilka klipp jag behöver och förklara för kameramannen hur jag ser det.
Han nämner också Elia Kazans och John Fords filmer från 50-talet som tunga influenser när han själv försöker släppa kontrollen och bli friare på inspelningen:
- De tar en handhållen kamera, riktar den mot två skådisar och får det att se ut som improvisation. Ibland har jag exakta teckningar och anteckningar, jag måste vara på plays och se miljöerna på förhand och planera allt i detalj. Men i slutändan handlar det om att ta fram det bästa ur skådespelarna och göra dem bekväm. Det blir min mise-en-scène. Tack vare vackra filmer som ”Storstadshamn” och ”Vredens flod”.
"You talkin' to me?"
Scorsese menar att några av hans mest minnesvärda scener och repliker blev så kallade ”goda olyckor”, när ingen är förberedd och man bara kör:
- ”Taxi Driver”, ”Mean Streets”, ”Maffiabröder” och ”Casino” började med teckningar, åtminstone små sådana. Men vissa scener gör man bara. Paniken bidrar med något speciellt. Plötsligt är man där på inspelningen, man har inte planerat precis allt, men man måste göra det och se vad som händer. Det är spännande, och också en förbannelse. Man hoppas på goda olyckor.
- En god olycka blev ”Are you talkin’ to me?” Jag tänker inte stoppa det när det händer. Även ”You think I’m funny?” Den var visserligen en planerad olycka. Joe (Pesci) sa till mig: ”Jag gör bara filmen om jag får berätta en historia och du tar med den i filmen”. Han berättade historien och jag gick med på det. Jag behövde inte ens lägga in den i manus, jag visste precis var jag kunde stoppa in den. Vi filmade den en dag mellan några andra scener.
- ”Taxi Driver”, ”Mean Streets”, ”Maffiabröder” och ”Casino” började med teckningar, åtminstone små sådana. Men vissa scener gör man bara. Paniken bidrar med något speciellt. Plötsligt är man där på inspelningen, man har inte planerat precis allt, men man måste göra det och se vad som händer. Det är spännande, och också en förbannelse. Man hoppas på goda olyckor.
- En god olycka blev ”Are you talkin’ to me?” Jag tänker inte stoppa det när det händer. Även ”You think I’m funny?” Den var visserligen en planerad olycka. Joe (Pesci) sa till mig: ”Jag gör bara filmen om jag får berätta en historia och du tar med den i filmen”. Han berättade historien och jag gick med på det. Jag behövde inte ens lägga in den i manus, jag visste precis var jag kunde stoppa in den. Vi filmade den en dag mellan några andra scener.
Marty med sin favoritklippare, Thelma Schoonmaker.
Martin Scorsese har filmat sedan 1960-talet och visar inga tecken på att vilja lägga av. Han pratar om hur han lyckas förnya sig och behålla inspirationen efter flera årtionden som filmskapare:
- Därför gör jag så många musikdokumentärer, som den om George Harrison eller vår kommande film om Dylan. Det är intressant att hitta icke-linjära berättelser. Det gör mig friare när jag jobbar med de fiktionsfilmer jag gör, och jag kan försöka hitta icke-linjära sätt att berätta historier. Det är inte för att försöka vara annorlunda och matcha den moderna världen… vad det nu är. Jag behöver bara fortsätta utforska.
Det är också viktigt att veta när man måste ”döda sina älsklingar” och klippa bort favorit-sekvenser, berättar han:
- Det är farligt att offra något för en effekt eller stilistisk touch. Det är inte altid framgångsrikt, men när det funkar är det värt försöket. Därför har jag jobbat med min klippare Thelma Schoonmaker i över 30 år nu, vi är gamla vänner. Även nu efter alla år kan vi sitta och försöka få en scen att fungera, vi testar allt men det går inte. Vi har en vacker tagning, men vad ska hända med den? Hon säger kort: ”Ta ut den. Ta bort det där hemska. Vi kan göra klart filmen och försöka få in det igen, men bara bort med det nu.”
- Därför gör jag så många musikdokumentärer, som den om George Harrison eller vår kommande film om Dylan. Det är intressant att hitta icke-linjära berättelser. Det gör mig friare när jag jobbar med de fiktionsfilmer jag gör, och jag kan försöka hitta icke-linjära sätt att berätta historier. Det är inte för att försöka vara annorlunda och matcha den moderna världen… vad det nu är. Jag behöver bara fortsätta utforska.
Det är också viktigt att veta när man måste ”döda sina älsklingar” och klippa bort favorit-sekvenser, berättar han:
- Det är farligt att offra något för en effekt eller stilistisk touch. Det är inte altid framgångsrikt, men när det funkar är det värt försöket. Därför har jag jobbat med min klippare Thelma Schoonmaker i över 30 år nu, vi är gamla vänner. Även nu efter alla år kan vi sitta och försöka få en scen att fungera, vi testar allt men det går inte. Vi har en vacker tagning, men vad ska hända med den? Hon säger kort: ”Ta ut den. Ta bort det där hemska. Vi kan göra klart filmen och försöka få in det igen, men bara bort med det nu.”
Återförening med Cate Blanchett på Cannes-festivalens invigningsgala i tisdags.
"Filmen är inte död"
Scorseses nästa projekt är maffiafilmen ”The Irishman”, gjord på beställning av Netflix. Den givna frågan dyler upp - är biofilmen på väg att dö ut?
- Vi kommer alla att försvinna. Film kommer att försvinna. Men varför nu? Vem säger det? Drar det inte in pengar? Jag har haft några fantastiska upplevelser, utan att nämna några titlar, speciellt i början av tonåren och när jag var runt 20. Jag såg biofilmer som påverkade mig så oerhört, psykologiskt och känslomässigt. Det kan aldrig försvinna. Ibland är det som en religiös upplevelse, som kan förändra hela ens liv. Varför skulle vi låta det försvinna?
Själv har han sett till att hans yngsta dotter Francesca, nu 18 år gammal, är ordentligt skolad i filmhistoria.
- Redan som tvååring började hon se animerad film på stor duk. Sakta blev det Charlie Chaplin, Buster Keaton och Karl Marx. Innan man insåg det hade hon och hennes vänner sett över 300 filmer. De har hela filmhistorien med sig. När de ser dagens filmer finns det en balans, de behöver inte använda sig av det men de är medvetna om vad som gjorts förr. Det är fantastiskt med tioåringar som ser svartvit stumfilm och lever sig in i det. Och det är alltid lika spännande för mig när unga människor kommer fram, och har just sett ”La Dolce Vita” eller ”Once Upon A Time in the West” för första gången på bio.
- Vi kommer alla att försvinna. Film kommer att försvinna. Men varför nu? Vem säger det? Drar det inte in pengar? Jag har haft några fantastiska upplevelser, utan att nämna några titlar, speciellt i början av tonåren och när jag var runt 20. Jag såg biofilmer som påverkade mig så oerhört, psykologiskt och känslomässigt. Det kan aldrig försvinna. Ibland är det som en religiös upplevelse, som kan förändra hela ens liv. Varför skulle vi låta det försvinna?
Själv har han sett till att hans yngsta dotter Francesca, nu 18 år gammal, är ordentligt skolad i filmhistoria.
- Redan som tvååring började hon se animerad film på stor duk. Sakta blev det Charlie Chaplin, Buster Keaton och Karl Marx. Innan man insåg det hade hon och hennes vänner sett över 300 filmer. De har hela filmhistorien med sig. När de ser dagens filmer finns det en balans, de behöver inte använda sig av det men de är medvetna om vad som gjorts förr. Det är fantastiskt med tioåringar som ser svartvit stumfilm och lever sig in i det. Och det är alltid lika spännande för mig när unga människor kommer fram, och har just sett ”La Dolce Vita” eller ”Once Upon A Time in the West” för första gången på bio.
