Svenska feel good-filmer baserade på böcker må låta bekant för filmfantaster och biobesökare, och nu i veckan har filminspelningarna för den senaste i raden startat. ”Min pappa Marianne” är baserad på storsäljaren ”Min pappa Ann-Christine” av Ester Roxberg.
När jag nämner feel good-filmernas framfart för filmens regissör Mårten Klingberg, svarar han skrattandes ”Du längtar alltså inte efter komedier?” Jag svarar: ”Det beror på vad mer de har att erbjuda?” Och under samtalets gång framgår det, att vi kommer erbjudas allt från sorg till dråpliga situationer.
Förutom Rolf Lassgård och Hedda Stiernstedt i de ledande rollerna utlovas vi en varm, berörande och rolig berättelse som i det ena fallet handlar om att bli älskad för den man är och i det andra om att mogna. Med Alingsås som kuliss kommer vi följa hur relationen mellan Hanna och hennes pappa utvecklas och förändras i takt med att Lasse tar sina första steg mot att bli Marianne.
”Lasse är sedan länge verksam präst, och en ganska populär sådan. Som levt hela sitt 60-åriga liv i Alingsås, med fru och barn men även med den här känslan att han egentligen är någon annan, Marianne. Varför sker förändringen nu? Annars kommer det aldrig att hända”, säger Rolf.
När Hanna tvingas lämna drömlivet i Stockholm som 28-åring med brustet hjärta och flytta tillbaka till sitt gamla flickrum, har hon ingen aning om att hennes liv kommer omkullkastas ännu mer. Med höga ideal och tankar på hur livet bör vara och en strävan mot det perfekta livet, befinner hon sig plötsligt i sin gamla lilla hemstad som hon inte är så förtjust i och när hon förtjust träffar sin älskade pappa, så sker detta.
”De är varandras närmaste person, de är bästa vänner. Han har varit en pappapappa som alltid finns där och ställer upp. Hennes största skräck är att förlora honom, vilket är det hon tror kommer ske”, förklarar Hedda.
Trots att det är Mariannes resa vi på ett sätt följer, är det Hanna och hur hon hanterar och reagerar på det som sker, som är den egentliga huvudpersonen och det är i det vi får stifta bekantskap med den ambivalens hon känner.
”Hon får en väldigt ovuxen reaktion på ett sätt, hon är pappas flicka och pappa har alltid varit en fast punkt i hennes liv och plötsligt blir han en ny person. Varför hanterar hon detta på ett sätt hon inte vill?” säger Hedda.
"Det perspektivet gör att det blir lättare för dottern att på något vis bli vi. Vi i publiken, där vi kan konfronteras av fördomar och en film som vi också kan gå och förhoppningsvis le igenkännande åt", säger Rolf.
När Mårten fick det första telefonsamtalet om projektet var han mitt uppe i arbetet av en Beck-film, men tände på idén direkt. ”Jag tyckte att det lät som att det hade förutsättningar för att bli en film i en stil som jag tycker om, som jag gjort tidigare, både roligt och berörande. Manuset har alla förutsättningar att bli en fin film, men sen ska vi färdigställa också”.
Till sin hjälp har han 37 inspelningsdagar, en plan på att bygga upp den årliga potatisfestivalen som hålls i Alingsås, samt en gedigen skådespelarlista (innehållandes bland andra, Lena Endre, Klas Wiljergård, Kajsa Ernst och Nour El Refai) som han beskriver som den grundförutsättning han inte hade kunnat vara utan.
”Både Rolf och Hedda är fantastiska skådespelare. När det gäller Rolf, är han inte bara det, han är även fysiskt manlig, vilket jag tycker är till gagn för den här karaktären, det blir större motstånd, för han kan inte sömlöst glida över till att bli Marianne, han har något att jobba emot. Sedan är både Rolf och Hedda är superengagerade och kommer med bra input på manus. De är väldigt känsliga skådespelare, vilket är en grundförutsättning man inte kan vara utan.”
Och precis som i tidigare filmer står han själv med i rollistan. ”Det är så svårt att inte passa på” svarar han. ”När det finns ett gubbslem med, så måste jag ha den!”
När jag nämner feel good-filmernas framfart för filmens regissör Mårten Klingberg, svarar han skrattandes ”Du längtar alltså inte efter komedier?” Jag svarar: ”Det beror på vad mer de har att erbjuda?” Och under samtalets gång framgår det, att vi kommer erbjudas allt från sorg till dråpliga situationer.
Förutom Rolf Lassgård och Hedda Stiernstedt i de ledande rollerna utlovas vi en varm, berörande och rolig berättelse som i det ena fallet handlar om att bli älskad för den man är och i det andra om att mogna. Med Alingsås som kuliss kommer vi följa hur relationen mellan Hanna och hennes pappa utvecklas och förändras i takt med att Lasse tar sina första steg mot att bli Marianne.
”Lasse är sedan länge verksam präst, och en ganska populär sådan. Som levt hela sitt 60-åriga liv i Alingsås, med fru och barn men även med den här känslan att han egentligen är någon annan, Marianne. Varför sker förändringen nu? Annars kommer det aldrig att hända”, säger Rolf.
När Hanna tvingas lämna drömlivet i Stockholm som 28-åring med brustet hjärta och flytta tillbaka till sitt gamla flickrum, har hon ingen aning om att hennes liv kommer omkullkastas ännu mer. Med höga ideal och tankar på hur livet bör vara och en strävan mot det perfekta livet, befinner hon sig plötsligt i sin gamla lilla hemstad som hon inte är så förtjust i och när hon förtjust träffar sin älskade pappa, så sker detta.
”De är varandras närmaste person, de är bästa vänner. Han har varit en pappapappa som alltid finns där och ställer upp. Hennes största skräck är att förlora honom, vilket är det hon tror kommer ske”, förklarar Hedda.
Trots att det är Mariannes resa vi på ett sätt följer, är det Hanna och hur hon hanterar och reagerar på det som sker, som är den egentliga huvudpersonen och det är i det vi får stifta bekantskap med den ambivalens hon känner.
”Hon får en väldigt ovuxen reaktion på ett sätt, hon är pappas flicka och pappa har alltid varit en fast punkt i hennes liv och plötsligt blir han en ny person. Varför hanterar hon detta på ett sätt hon inte vill?” säger Hedda.
"Det perspektivet gör att det blir lättare för dottern att på något vis bli vi. Vi i publiken, där vi kan konfronteras av fördomar och en film som vi också kan gå och förhoppningsvis le igenkännande åt", säger Rolf.
När Mårten fick det första telefonsamtalet om projektet var han mitt uppe i arbetet av en Beck-film, men tände på idén direkt. ”Jag tyckte att det lät som att det hade förutsättningar för att bli en film i en stil som jag tycker om, som jag gjort tidigare, både roligt och berörande. Manuset har alla förutsättningar att bli en fin film, men sen ska vi färdigställa också”.
Till sin hjälp har han 37 inspelningsdagar, en plan på att bygga upp den årliga potatisfestivalen som hålls i Alingsås, samt en gedigen skådespelarlista (innehållandes bland andra, Lena Endre, Klas Wiljergård, Kajsa Ernst och Nour El Refai) som han beskriver som den grundförutsättning han inte hade kunnat vara utan.
”Både Rolf och Hedda är fantastiska skådespelare. När det gäller Rolf, är han inte bara det, han är även fysiskt manlig, vilket jag tycker är till gagn för den här karaktären, det blir större motstånd, för han kan inte sömlöst glida över till att bli Marianne, han har något att jobba emot. Sedan är både Rolf och Hedda är superengagerade och kommer med bra input på manus. De är väldigt känsliga skådespelare, vilket är en grundförutsättning man inte kan vara utan.”
Och precis som i tidigare filmer står han själv med i rollistan. ”Det är så svårt att inte passa på” svarar han. ”När det finns ett gubbslem med, så måste jag ha den!”
Vad var det som fick er intresserade av att vara en del av ”Min pappa Marianne”?
”Att jobba med Rolf! Jag älskar att jobba med Rolf. Jag tycker att det är en intressant period i Hannas liv också, som jag själv befinner mig i och har befunnit mig i. Det här just när det är meningen att man ska vara vuxen, men inte är det alls. Att tankarna man hade när man var 18 år om hur livet skulle vara och så vaknar man upp en dag tio år senare och allt är likadant. Jag känner att jag väldigt lång tid i mitt liv stod och stampade och försökte fly från mig själv på något sätt och inte accepterade mig själv som jag var. Hanna är rörig, har inte hittat sin plats i livet och går runt och är ständigt besviken på sig själv och det finns något väldigt intressant i att beskriva det. Och något jag tror de flesta kan känna igen sig i", säger Hedda.
”Det är naturligtvis en jätteutmaning och det är någonting som samtidigt lockar mig. En slags egen nyfikenhet, för man har ju vetat en del om ämnet innan, men inte i närheten av så mycket jag vet idag. Mycket tack vare att jag träffat Ann-Christine, som gett mig nycklar in i det här. En sak som hon sa var ”Jag är expert på mig, men, det här ser olika ut för varje person" och det ger mig en enorm frihet i att forma hur det är för Lasse”, säger Rolf.
De senaste åren har Rolf medverkat i en rad stora projekt och rollen som Marianne, beskriver han vidare som den utmaning han var ute efter.
”Det var som att jag behövde vara ledig för att de tidigare projekten kom så tätt, jag behövde få smälta dem. Och samtligt blev det lite ”Vad ska man gå vidare med?” Då vill man ha en utmaning som når upp till det man gjort tidigare och det är det här.”
Hur blir tonen i filmen?
”Vi har faktiskt redan filmat i Stockholm en dag, det var både att jag fick sitta och bita ihop inför monitorn för att inte börja garva och därefter gjorde vi en annan scen och då blev det gråt och ”fan vad fint och berörande det här är”. Och då kände jag att i det här spannet jobbar vi och precis så är livet”, svarar Mårten.
Även om filminspelningen startade nu i veckan, har förberedelsearbetet varit i gång, nästan sedan boken släpptes. Manus har skrivits, research har gjorts. Både Mårten och Rolf nämner tv-serien ”Transparent” som en del av förberedelserna. Men det är inte den enda källan som inspiration hämtats från.
”Jag såg till exempel ”A Star is Born”. För nu vill jag se drama för att se, kanske finns det något där? Sedan såg jag ”Bridget Jones dagbok” som är väldigt komedi-ig men det finns vissa grejer i berättelsen som liknar vår, även om det inte är till formen eller utseendet. ”Bridesmaids”, som jag tycker är fantastisk! De har lyckats göra scener som både emotionella, sentimentala och roliga i samma scen. Och den inspirerade mig även att skriva en scen till den här filmen som vrider och vänder på det viset, som jag hoppas blir minst lika bra. Man hittar bitar lite här och var” säger Mårten.
Så vad kan vi se fram emot att möta på biodukarna under våren 2020, när ”Min pappa Marianne” släpps?
Rolf svarar snabbt: ”Jag hoppas att publiken känner att de får vara med på en resa, där de får stiga in i en annan verklighet där det finns värme, humor, det finns sorg.”
Att alla ingredienserna för en bra feel good-film är inkluderade är inte svårt att missa. Och även igenkänningen, är med på ett hörn passar Mårten på att flika in.
”Trots en specifik tematik i någon mening så tycker jag verkligen att det är en allmängiltig berättelse om glappet mellan ens ideal och vad man faktiskt känner och vad det smärtar att uppleva det. Och det här behovet att bli älskad för den man är, vilket nästan är en kliché. Men till slut så landar man i det. Jag tycker att det är en underhållande och berörande historia och det är min vision att publiken ska känna det samma”.
”Att jobba med Rolf! Jag älskar att jobba med Rolf. Jag tycker att det är en intressant period i Hannas liv också, som jag själv befinner mig i och har befunnit mig i. Det här just när det är meningen att man ska vara vuxen, men inte är det alls. Att tankarna man hade när man var 18 år om hur livet skulle vara och så vaknar man upp en dag tio år senare och allt är likadant. Jag känner att jag väldigt lång tid i mitt liv stod och stampade och försökte fly från mig själv på något sätt och inte accepterade mig själv som jag var. Hanna är rörig, har inte hittat sin plats i livet och går runt och är ständigt besviken på sig själv och det finns något väldigt intressant i att beskriva det. Och något jag tror de flesta kan känna igen sig i", säger Hedda.
”Det är naturligtvis en jätteutmaning och det är någonting som samtidigt lockar mig. En slags egen nyfikenhet, för man har ju vetat en del om ämnet innan, men inte i närheten av så mycket jag vet idag. Mycket tack vare att jag träffat Ann-Christine, som gett mig nycklar in i det här. En sak som hon sa var ”Jag är expert på mig, men, det här ser olika ut för varje person" och det ger mig en enorm frihet i att forma hur det är för Lasse”, säger Rolf.
De senaste åren har Rolf medverkat i en rad stora projekt och rollen som Marianne, beskriver han vidare som den utmaning han var ute efter.
”Det var som att jag behövde vara ledig för att de tidigare projekten kom så tätt, jag behövde få smälta dem. Och samtligt blev det lite ”Vad ska man gå vidare med?” Då vill man ha en utmaning som når upp till det man gjort tidigare och det är det här.”
Hur blir tonen i filmen?
”Vi har faktiskt redan filmat i Stockholm en dag, det var både att jag fick sitta och bita ihop inför monitorn för att inte börja garva och därefter gjorde vi en annan scen och då blev det gråt och ”fan vad fint och berörande det här är”. Och då kände jag att i det här spannet jobbar vi och precis så är livet”, svarar Mårten.
Även om filminspelningen startade nu i veckan, har förberedelsearbetet varit i gång, nästan sedan boken släpptes. Manus har skrivits, research har gjorts. Både Mårten och Rolf nämner tv-serien ”Transparent” som en del av förberedelserna. Men det är inte den enda källan som inspiration hämtats från.
”Jag såg till exempel ”A Star is Born”. För nu vill jag se drama för att se, kanske finns det något där? Sedan såg jag ”Bridget Jones dagbok” som är väldigt komedi-ig men det finns vissa grejer i berättelsen som liknar vår, även om det inte är till formen eller utseendet. ”Bridesmaids”, som jag tycker är fantastisk! De har lyckats göra scener som både emotionella, sentimentala och roliga i samma scen. Och den inspirerade mig även att skriva en scen till den här filmen som vrider och vänder på det viset, som jag hoppas blir minst lika bra. Man hittar bitar lite här och var” säger Mårten.
Så vad kan vi se fram emot att möta på biodukarna under våren 2020, när ”Min pappa Marianne” släpps?
Rolf svarar snabbt: ”Jag hoppas att publiken känner att de får vara med på en resa, där de får stiga in i en annan verklighet där det finns värme, humor, det finns sorg.”
Att alla ingredienserna för en bra feel good-film är inkluderade är inte svårt att missa. Och även igenkänningen, är med på ett hörn passar Mårten på att flika in.
”Trots en specifik tematik i någon mening så tycker jag verkligen att det är en allmängiltig berättelse om glappet mellan ens ideal och vad man faktiskt känner och vad det smärtar att uppleva det. Och det här behovet att bli älskad för den man är, vilket nästan är en kliché. Men till slut så landar man i det. Jag tycker att det är en underhållande och berörande historia och det är min vision att publiken ska känna det samma”.
