Skådespelaren berättar för MovieZine om hur det var att spela författaren Klas Östergren, hur han blev skådis, förebilderna och vad som är drömrollen.
Du var med i ”Call Girl”, ”Hotell” och nu ”Gentlemen”. Tre av de mest omtalade svenska filmerna senaste åren. Hur har du lyckats fånga just de rätta rollerna?
- Jag skulle vilja säga att ”Gentlemen” är den första där jag är en riktigt stor del av filmen. ”Call Girl” var ett kort samarbete med Micke (Marcimain), men hade det var ändå en bra scen och ett arbete som gav mersmak. I ”Hotell” glimtade jag väldigt mycket förbi, så det låter nog mer än vad det är. Men ”Call Girl” var det som lade grunden för ”Gentlemen”, på så sätt är den absolut viktig.
- Att det har blivit just de här tre rollerna är mer lycklig slump än aktivt val från min sida och det kanske förändras nu, men jag har inte varit i den positionen att jag kan välja och vraka.
”Gentlemen” är skriven av Klas Östergren, samma person som du gestaltar i filmen. Hur var det att ha honom så nära?
- Det var en spännande upplevelse och det var ett spännande arbete också. Klas Östergren har ”skrivit in sig själv” i berättelsen och jag har för mig att det är en av de första svenska romanerna där en författare gör det. Sedan är inte det såklart Östergren i boken, men det gör något med berättelsen att han hävdar att det är det. Sedan ville Micke att vi skulle lägga oss nära den faktiska Klas Östergren. Det blev väldigt konstigt när jag träffade den riktiga Klas Östergren på inspelningen de första dagarna. Det kändes faktiskt helt surrealistiskt.
När insåg du att du ville bli skådis?
- Det började med att jag upptäckte teatern eller skådespeleriet bara som företeelse, innan det egentligen föddes någon tanke om det här som yrke. I början var det så skönt att få vara någon annan, att slippa vara sig själv. Det var härligt. Sedan gick jag med i teatergrupp och senare teaterlinjen på Södra Latin. När jag var 21-22 gick jag en ettårig utbildning i Stockholm som heter Stockholms Elementära Teaterskola. Det var första gången jag fattade att skådespeleri inte är något flummigt och magiskt, utan det finns kunskap och hantverk. Det var utifrån den insikten som jag började fundera mer seriöst på det som yrke.
Vilka är dina förebilder inom film?
- Jag tycker att Philip Seymour Hoffman var en fantastisk skådespelare. Han hade så mycket biroller, han spelade en snubbe i ”Twister” och mycket småskumma grejer. Han hittade alltid något eget och roligt, som jag tycker att han senare tog med sig när han gjorde huvudroller. Jag är av någon anledning väldigt svag för Sean Bean, sedan jag såg honom i ”Golden Eye” 1995. Jag vet inte varför, men gillar hans tyngd på något sätt.
Nu har jag jobbat med David Dencik och han är en otroligt stor förebild. För det första är han en väldigt intelligent person, inte bara IQ-mässigt utan också hans skådespelarintelligens. Han är alltid jävligt rolig att se och otroligt inspirerande. Även alla som har spelat superhjältar, Ian McKellen, Patrick Stewart. Nästan alla de är ju skolade i Royal Shakespeare Company, så de har ju en fantastisk hantverksskicklighet. Tror du behöver det som skådespelare för att kunna dra på en cape och en hjälm och gå i land med det.
Vilka roller drömmer du att få göra?
- Jag har nog inte funderat så mycket på det. Återigen har jag inte varit i den positionen där jag kunnat välja och vraka, så jag har inte funderat så mycket på det. Men det är klart, det vore jättekul att få spela Bondskurk. Det vore fantastiskt roligt. Typ det som Javier Bardem gör i ”Skyfall”, det är ju så… Det finns en lekfullhet i det också.
Hur ser din karriär ut om fem år?
- Jag är precis i en brytpunkt nu, där jag har bott i Göteborg i sju år och nu ska jag flytta upp till Stockholm. Det är ett bokslut med min tid i Göteborg och försöka ta sig an Stockholm. Om fem år så hoppas jag att jag jobbar som skådespelare, men i vad eller på vilket sätt, det har jag ingen aning om. Om du skulle sagt till mig för fem år sedan att vi skulle sitta här och pratat om att jag hade gjort en stor roll i en stor film, då hade jag sagt så här: ”Va, oj det hade jag aldrig anat.” Så… Vi får se vad framtiden bär med sig.
