”Allt kunde fallera när som helst” – möt regissören bakom innovativa ”Nickel Boys”

Den innovativa och utmanande ”Nickel Boys” är nästan helt filmat från sina karaktärers ögonperspektiv. Det var ett kontroversiellt beslut för vissa, men har visat sig vara väldigt effektfull för många. Därför är filmen just nu aktuell på Oscarsgalan med 2 nomineringar, för Bästa manus och Bästa film. Om den går hela vägen får vi se, men just nu är det utan tvekan en av årets viktigaste filmer.

 

"Nickel Boys", som baserades på den Pulitzer-prisbelönade romanen av Colson Whitehead, handlar om vänskapen mellan två unga afroamerikanska killar och hur de lever med en reformskolas korrupta administration i Florida.

 

RaMell Ross har tidigare regisserat den Oscarsnominerade dokumentären ”Hale County This Morning, This Evening” och gör sin spelfilmsdebut med ”Nickel Boys”. Jomo Fray har tidigare fotat Sundancefavoriten ”All Dirt Roads Taste of Salt” som tillslut ledde till en nominering på Independent Spirit Awards.

 

MovieZine har snackat med båda om deras samarbete för en så tekniskt utmanande film som ”Nickel Boys”.

 

 

RaMell: Ibland kopplar universumet ihop människor som behöver kopplas. Producenterna kände till Jomos tidigare arbete och tänkte att vi kanske skulle passa bara tillsammans. Så jag såg några av hans filmer och uppskattade verkligen hantverket.

 

Jomo: Jag tror att RaMell och jag fascineras av liknande saker med bilder. Vi blir riktigt exalterade av samma saker. Han är en regissör jag har velat jobba med sen jag såg hans dokumentär ”Hale County This Morning, This Evening” 2018. Jag var helt blåst över hur bra den var. När jag hörde att han letade efter medarbetare för sitt nästa projekt ringde jag min agent och sa att jag ville ta ett möte omedelbart. Spelade ingen roll vad det var, jag ville bara träffa han som gjorde ”Hale County”.

 

 

 

RaMell: Jag hade turen att få chansen att ta en titt på boken. Produktionsbolagen Plan B och Anonymous Content ägde rättigheterna och ringde upp min producent Joslyn Barnes, som även senare skrev manuset med mig.

 

 

RaMell: Nej jag tror inte ens den hade kommit ut än när jag blev frågad. Jag tror det säger något om framsyntheten Barnes hade att hon visste att boken var mäktig redan innan den släpptes för läsarna. Det är svårt att ha en åsikt innan alla andra, speciellt när den är så stark.

 

 

RaMell: Tack så mycket för att du ens tänkte på den skillnaden. Det irriterar mig alltid när någon säger POV, även fast jag själv säger det för annars har ingen någon aning om vad vi pratar om. Men jo vi såg fortfarande andra POV-filmer som ”Lady in the Lake”, ”Into the Void” och ”Hardcore” (2015).

 

 

RaMell: Nja, vissa behöver nog inte ses fullt ut! Vissa behövde nog bara en snabb titt. Vi hade många konversationer om vad kameran gör, hur den gör det och om det verkligen är det den gör. Istället för att få en kamera att försöka härma människosynen fokuserade vi mer på hur människosynen känns.

 

Jomo: Jag känner att POV och ett ”kännande perspektiv” var svaret på vad RaMell letade efter. POV var det enda sättet vi kunde adaptera den här berättelsen med intimiteten och implikationerna som RaMell ville ha. På grund av det var mycket av vår research istället filmer som ”The Tree of Life”, ”Ida”, ”Hard to be a God” och ”Mirror”. Som RaMell sa, vårt fokus var mer på känslan av att se istället för att försöka härma hur det faktiskt ser ut. Det kan låta som samma sak, men det finns tydliga skillnader.

 

 

 

Jomo: Jag tror inte att jag har en visuell stil. Jag har aldrig filmat med samma kamera, samma lins eller samma färggradering på någon av mina filmer. Jag vill nästan att alla mina projekt är skräddarsydda helt för sig själva. Men jag dras till vissa berättelser mer än andra och definitivt specifika regissörer som är humanistiska och tänker djupt på vad det betyder att vara människa.

 

- Jag älskar en regissör som har samma intressen som jag har. Om det finns nånting som binder ”All Dirt Roads” och ”Nickel Boys” är det att jag hade liknande konversationer med Raven Jackson och RaMell om att skapa ett nytt språk för svart visualitet. Men konstigt nog känner jag inte att jag dras till en specifik visuell stil.

 

 

RaMell: Absolut. Jag känner att jag har superstarka tendenser vad gäller komposition, brännvid och vissa detaljer. Men sen har jag bara gjort två filmer så vad vet jag?

 

Jomo: Det var ändå det roliga med att jobba med RaMell, han är så djupt specifik om alla aspekter i fotot. Även saker som kanske inte känns planerade i filmen var noggrant designad av honom. Jag älskar att jobba med regissörer som har en superstark vision och perspektiv. För en fotograf är det roligt för då känns det inte som att man bara försöker bygga något man har sett förut. RaMell är känslig för det han känner fungerar och inte fungerar och då blir det intressant att försöka hitta rätt bilder.

 

 

 

RaMell: Det är en riktigt bra fråga för, helt ärligt, jag hade svårt att tänka vad en fotograf skulle kunna bidra till projektet eftersom det var så specifikt. Men sen träffar man Jomo och inser att där är någon som kan ta idén till nästa nivå och faktiskt överraska mig. Varje inspelningsdag var en upptäcktsfärd, det var spännande att inte alltid veta vad man skulle få. Det var spännande att inte veta om det ens skulle funka.

 

Jomo: Vi var inte blinda över att hela konceptet kunde fallera när som helst. Vi pratade hela tiden om scenerna, kompositionerna, hur det kan klippas – allting. Men ingen av oss var fanatiker, vi tvivlade hårt om det faktiskt skulle funka även fast vi testade allting hela tiden. Vem vet om det kommer att landa för vanliga människor som kanske inte är intresserade i experimentet.

 

- Varje sekund kändes som att skapa något man inte hade sett förut. Men, av någon anledning, på 6 månader tog ingen av oss upp möjligheten att inte filma det så. Från första samtalet jag hade med RaMell visste jag att POV var hela spelet och utmaningen var om vi kunde upprätthålla det. Det fanns ingen backup.

 

 

RaMell: Vad tog du med dig från filmen?

 

Roger Ebert har ett känt citat där han säger att filmer är som en maskin som genererar empati. Det finns få exemplen där det stämmer lika mycket som ”Nickel Boys”. På grund av det ”kännande perspektivet” kändes även de mindre ögonblicken helt enorma.

 

RaMell: Att se en svart persons POV på bioduken är något vi hade velat se som barn. För mig var det att få publiken att ha en djupare relation med karaktärerna och hela ”Nickel Boys” berättelsen. Att få någon att känna en mer mänsklig och jordbunden relation till svarta berättelser. Inte lika mycket att de ser eller hör en berättelse utan att de tar in det nästan biologiskt.

 

Jomo: Jag hade älskat om folk såg filmen för att känna hur det känns att uppleva världen från en annans perspektiv. Löftet om film som konstform är ett löfte om radikal empati, det är möjligheten att uppleva hur en annan person känner. Det som är intressant för mig som någon som jobbade på filmen och nu har sett den är att det ”kännande perspektivet” är inte att jag nu känner hur karaktärerna tänker, men hur jag själv hade tänkt om jag var i den situationen. För mig är kärnan i filmen att leva upp till löftet om vad konstformen handlar om. Att gå en mil i någon annans skor.

 

RaMell: Där har du ett bra svar.