Paolo Sorrentino skildrar sin uppväxt: ”Jag har tänkt på den här filmen länge”

Paolo Sorrentino är en av Italiens främsta regissörer som kammade hem en Oscar för ”Den stora skönheten” (2013). Nu är han tillbaka med sin mest personliga film ”The Hand of God” som är baserad på hans uppväxt. Vid sin sida har han gamla vapendragaren Toni Servillo men även nya stjärnskottet Filippo Scotti (Italiens svar på Timothée Chalamet).

 

Filmen fick sin världspremiär förra året på 78:e upplagan av Venedig Filmfestival där den kammade hem det stora jurypriset och Filippo knep priset för årets nykomling. MovieZines reporter Erik Dalström fick chansen att prata med den hyllade trion.

 

 

Det här är din mest personliga film, hur kom det sig att du valde att gå tillbaka till din barndom och hemstad?

PAOLO: Jag har tänkt på den här filmen länge och känt att jag måste göra den någon dag men aldrig vetat riktigt när. Jag har skjutit på den hela tiden, precis som när du ska gå till tandläkaren, du är rädd och känner inte för att göra det, men förr eller senare måste du. Jag har lagt in något personligt i varje film som jag gjort, och när jag fyllde 50 år så bestämde jag mig för att det var dags att möta min egen historia. Mitt liv har varit rätt annorlunda och jag kände att det var tillräckligt värdigt till att bli en bra film.

Behövde du prata något med din familj innan du satte igång inspelningen?

PAOLO: Jag pratade med min bror och min syster om att jag skulle göra den här filmen. Men jag valde att inte ställa så många frågor. Vi alla minns vissa händelser lite olika och jag ville förlita mig på mitt eget minne.

Vad har Maradona för betydelse för dig?

 

PAOLO: Det var inte lätt när han gick bort. Min stora dröm var att visa honom den här filmen, han var den viktigaste åskådaren för mig. För mig var han som en gud. Det är fascinerande att han började som en av världens fattigaste och blev sedan en av de mest berömda människorna i världen. Det kan inte ha varit lätt att hantera. Så jag var otroligt ledsen när han gick bort.

Varför valde du Filippo att spela ditt unga jag?

PAOLO: Han var den bästa skådespelaren som jag träffade på alla mina auditions. Jag visste inte själv vem jag var som 17 åring och han hade något mystiskt över sig. Jag visste ingenting om honom vilket jag bara tror var till filmens fördel. Jag är otroligt stolt över hans insats.

 

 

Var du rädd eller orolig över att spela en yngre version av regissören själv?

FILIPPO: Jag tänkte faktiskt inte så mycket på det, jag försökte bara att jobba på så bra som möjligt och följa hans direktiv. Han vägledde mig hela tiden och jag hade en väldig tur att få jobba med en av världens bästa regissörer. Jag är otroligt stolt och hedrad.

Har du alltid velat bli skådespelare? Någon skådespelare du ser upp till?

FILIPPO: Ja faktiskt. När jag fyllde nio år flyttade jag till Neapel och gick på några workshops mest för skojs skull. Men sen blev det mer och mer seriöst och jag skaffade en agent och på den vägen är det. Willem Dafoe är bra eller jag menar fantastisk, likaså Adrien Brody. Det finns så många att se upp till men det är två av favoriterna i alla fall.

Skulle du kunna tänka dig att regissera i framtiden?

FILIPPO: Jag tror det. Men jag behöver strukturen som skådespelare, så det är min prioritering just nu. Jag skriver på lite idéer men mest för min egen skull. Men vi får se, jag är öppen för det i alla fall, så vi får se vad framtiden utvisar.

 

 

Paolo nämnde att du är som hans storebror, hur ser du på det?

TONI: Han ser mig kanske som en storebror då jag är 10 år äldre och när vi jobbade med ihop för första gången så var han väldigt ung. Han var i början av sin karriär och valde mig, som redan var en etablerad skådespelare från teaterscenen, att spela huvudrollen i hans film. Jag tror att jag fick honom att känna sig bekväm och självsäker, precis som en bror.

Behövde du göra mycket research innan du tog dig an rollen som Paolos pappa?

TONI: Rollen som hans pappa blev en karaktär som vi utvecklade medan vi filmade, men vi var alltid trogna till det välskrivna manuset. Vi har gjort fantastiska filmer ihop och Paolo lyckas alltid överraska som regissör på inspelning. Han har friheten att göra precis som han vill och inte vad människor gillar eller förväntar sig från honom. Vilket är väldigt spännande.

Hur var det att arbeta med Filippo?

TONI: Vi utvecklade verkligen en far och son relation till varandra. Det skulle verkligen kunna vara på riktigt åldersmässigt. Vi hade den känslan till varandra och den växte sig bara starkare med hans ödmjukhet samt intelligenta beslutsamhet.

Vilken av dina roller som du spelat i någon av Paolos filmer är mest lik dig själv i verkligheten?

TONI: I princip ingen av dom, för annars hade jag inte haft så mycket glädje av att spela dom. Jag tror att många skådespelare har ett ganska svårt förhållande till sig själva, så när man tar sig an en karaktär blir det som att ta semester ifrån sig själv ett tag.

Om du var tvungen att välja mellan teater och film, vad skulle du välja?

TONI: Livet gav mig ett val för mina vägnar. Det gav mig möjligheten, som jag tycker alla moderna skådespelare borde försöka att utnyttja så mycket som möjligt, vilket är att göra både och. Men om jag verkligen var tvungen att välja så skulle jag säga Tony på teater och Servillo på film.

Vad skulle vara ditt främsta råd till kommande skådespelare?

TONI: Aldrig sluta drömma och var beredd på att offra en hel del för att komma långt. Jag har gett upp många olika möjligheter genom åren. Det är lite som en munk som bestämmer sig för att ägna sig åt en aspekt av livet och sedan går vidare längs denna väg för resten av sitt liv.