Pappa Rudolf i "Sunes sommar", Janne i "Tomten är far till alla barnen", Hamilton på tv, rösten till Bamse - och såklart kommissarie Martin Beck. Med många ikoniska roller och framgångsrika filmer har Peter Haber blivit en av de mest folkkära skådisar vi har.
Just nu är Haber bioaktuell i den rörande dramakomedin "En dag kommer allt det här bli ditt". Där spelar han pappan som försöker övertala sina vuxna barn att flytta hem igen och ta över skogsbruket, familjeföretaget som gått i arv i generationer. Rollen bygger på regissören Andreas Öhmans egna far.
Inför biopremiären ringde vi upp Peter Haber för att prata om skådespelaryrket, det ofrivilliga kändisskapet, Beckfilmernas framtid och en annorlunda roll i den kommande Netflix-serien "Tore".
Hur var mottagandet när ni premiärvisade ”En dag kommer allt det här bli ditt” på Göteborgs filmfestival?
- Jag tycker det var fantastiska reaktioner. Det var verkligen helt okej, jätteroligt alltså. Man har ju ingen aning medan man filmar - vad kommer uppfattas som roligt eller sorgligt? Men det var ett väldigt liv och jubel i salongen.
Jag läste i en intervju nyligen att du har svårt att titta på dina egna filmer. Hur gick det den här gången?
- Jag var jättenervös innan. Jag har väldigt svårt att se egna filmer. Men nånting hände med den här filmen. Jag brukar vara otroligt spänd, och så ser man en förbannad massa begåvade och ganska vackra människor omkring sig, och undrar vad den där andra gör där - och det är jag själv. Det är väldigt svårt att vara sändare och mottagare i samma person. Jag vet ju vad mina intentioner var, men jag vet inte om de kom fram.
- I vår familj har det oftast varit jag som tar semesterbilderna. Jag vill inte vara med på dem, för jag ser så fånig ut. Men den här gången var det något konstigt som hände. Jag slappnade av och lyckades liksom… go with the flow. Jag såg filmen och var rätt avspänd faktiskt. Jag måste säga att jag tyckte om filmen. Jag kunde se den utan att bli fixerad vid mig själv. Och det var nog första gången på många, många år.
Peter Haber och Suzanne Reuter i bioaktuella "En dag kommer allt det här bli ditt". Foto: SF Studios
Man skulle kunna tro att man som skådespelare blir van efter alla år?
- Jag tycker snarare att det blir svårare. Ju äldre man blir, desto mer vet man vad det kostar och hur svårt det är. Att få något levande och välbyggt att visa publiken. När man var dryga 20, då var allting bara enkelt och kul. Nu har du högre krav på dig själv, med den erfarenheten.
Vad lockade dig till just den här filmen? Hur väljer du dina roller?
- Det handlar naturligtvis mycket om manus och relationen till regissören. Det här är en process som pågått länge. Vi skulle ha börjat tidigare men filmen blev uppskjuten på grund av corona, i ett helt år, så jag har levt med den länge. Vad jag fascinerades av är den här outtalade sorgen inom familjen, det hemska som sker när människor inte pratar med varandra. När man inte bejakar hur läget är egentligen. Utan man låtsas som om det inte har hänt, inför sig själv och inför varandra. Det tyckte jag var intressant.
Hur är Andreas Öhman jämfört med andra regissörer du jobbat med?
- Jag tycker att han var en fantastiskt lyhörd och intelligent regissör. Han jobbar väldigt impressionistiskt, han är verkligen öppen för skådespelarnas impulser. Kommer man med något nytt som han inte har tänkt på när han skrev manus, så är han väldigt öppen och tolerant för det. Så jag trivdes hemskt mycket med att jobba med Andreas. Det var väldigt bra. Han bygger verkligen sitt eget personliga universum. Det gör han excellent.
På inspelningen av 2023 års Beckfilmer. Foto: Filmlance
En av hans mest kända roller är förstås den som Martin Beck. Peter Haber har nu spelat kommissarien genom 25 år och 50 filmer. Han berättar för MovieZine att inga nya Beckfilmer spelas in i år, och att framtiden för filmserien är oviss - men allt hänger på nya spännande manus.
Hur ser du på de senaste 25 åren då Martin Beck har varit en så stor del av ditt liv och din karriär?
- Det känns ganska fantastiskt. Men det har byggt på att verkligen ta varje manus, varje scen och varje film som om det vore första gången. Jag menar, när vi började hade vi ingen aning om att det skulle bli så här många. Man för förhålla sig väldigt öppen och naiv inför varje ny tagning. Och verkligen ta det på fullaste allvar. Det har varit en utmaning under alla de här åren. Sen har man gjort en massa saker emellan. Det har väl varit en räddning också, att man kan lämna det för dagen.
Hur har Beck-serien utvecklats, enligt dig? Det känns som att ni började med lite mörkare thrillers, och nu är det mer mysstämning och fika på polishuset. Är förnyelse nyckeln till framgång?
- Den har moderniserats, tycker jag. Sen är ju grejen att när när vi gjorde de första filmerna, som blev ganska nersablade, så var författarparet Börjlind väldigt ofta före sin tid. Jag minns när den allra första filmen kom, då skrattades det åt det här med pedofiler på nätet - ”vad är det för trams?” I dagens läge är det ett faktum.
- Jag tycker att filmserien har hängt med sin tid. Även om vi inte har haft några filmer som direkt har handlat om gängrelaterat våld som vi lever mitt i nu, så har de ändå moderniserats. Och blivit något ljusare kanske? Även om det handlar om mänskligt elände och ond, bråd död. Därmed ges publiken en möjlighet att identifiera sig. Att de kan känna att det skulle kunna hända dem.
William Spetz har skapat Netflix-serien "Tore". Där får vi se Peter Haber som dragqueen. Foto: Netflix
Om vi ska titta på lite kommande projekt så är du bland annat med i ”Tore”…
- Just nu håller vi på med ”Tore”. Jag såg schemat för imorgon, det var lagom kul. Jag måste gå upp halv fem imorgon bitti. Det är så jävla glamoröst att filma, vet du… Champagne hela dagarna.
- Just nu håller vi på med ”Tore”. Jag såg schemat för imorgon, det var lagom kul. Jag måste gå upp halv fem imorgon bitti. Det är så jävla glamoröst att filma, vet du… Champagne hela dagarna.
- Jodå, jag är med i ”Tore” där William Spetz spelar huvudrollen och som han även har skrivit. Han är jättebegåvad, ett unikum. Där spelar jag hans pappa, som är begravningsentreprenör. Det har varit väldigt roligt. Det är en komediserie, och en ganska absurd sådan. Den har verkligen sin egen logik.
- Och efter det vet jag ingenting. Då är kalendern blank, så jag har inga konkreta framtidsutsikter. Och just nu tycker jag det känns rätt skönt..! (Skratt) Bara få titta på tv och läsa böcker. Jag trivs med det.
Vad brukar du själv se på tv?
- Vi tittar på många företrädesvis utländska serier. Men min fru följde nu ”Nattryttarna”, den svenska serien, som hon tyckte var fantastiskt bra. Just nu tittar vi på ”Sherwood” som SVT visar, en excellent brittisk serie. Sen har vi följt hela ”Gomorra” och hela ”Suburra”. Ja, vi tittar mycket på tv.
Familjen är samlad i "En dag kommer allt det här bli ditt". Foto: SF Studios
Din rollfigur i ”En dag kommer allt det här bli ditt” har jobbat inom skogsbruket hela sitt liv. Även om vi får veta att det fanns en annan dröm, om att bli pilot, som inte förverkligades. Nu tror jag att du har följt din dröm och satsat på skådespeleriet. Men har det någonsin funnits en plan B?
- Faktiskt inte. Jag vet att min tyska farmor sa redan när jag var väldigt liten pojke: ”Han kommer att bli skådespelare”. Det förstod jag inte då. Men när jag var 11, 12 och det bildades en amatörteater i Södertälje, där jag växte upp, så var det liksom självklart att jag skulle syssla med det. På den vägen är det. Det har faktiskt inte funnits några alternativ.
- Jag brukar säga till folk som vill bli skådespelare: ”Kan du tänka dig något annat? Gör det då istället. Så slipper du bli nedsablad i tidningar och utsatt och allt…”
- Min dotter ringde mig för ett antal år sen och sa att hon hade kommit in på Teaterhögskolan i Göteborg. Men hon hade inte berättat för mig att hon flera gånger hade sökt till olika teaterhögskolor. Det var ju väldigt starkt. Hon visste antagligen vad jag skulle säga om hon kom hem och sa att hon misslyckats i proven. Jag skulle säga ”det finns så många underbara yrken i världen, du kan bli blomsterhandlare, läkare…” Men det ville hon inte höra. Så nu är hon också skådespelerska.
- För mig har det varit det här som har gällt så länge jag minns. Sedan jag var åtminstone 11, 12 år.
Det har gått väldigt bra för dig, kan man tycka.
- Ja, jo, det kan man väl säga.
Ur vårt perspektiv, som publik, är du ju bland de största skådespelarna vi har.
- Jag tackar så mycket. Så kan ju inte jag tänka. Nä, det går inte. Jag satt och tittade på Guldbaggen på tv och kände plötsligt att… Jag är en sån hemmanisse, den där världen har inte jag med att göra. Fastän jag på något vis tillhör den, men jag känner mig så otroligt främmande för det här… Storvulna kändisskapet. Det har jag aldrig varit riktigt bekväm med. Men det är något som följer med.
Så vad driver dig? Vad får du ut av skådespeleri, och vad gör att det känns kul efter alla år?
- Det är många saker. En sak är att man får vara i helt fantastiska miljöer, som man aldrig annars hade kommit i kontakt med. Att sitta och sköta en såg… vilket jag faktiskt gjorde med instruktioner från Andreas Öhmans pappa. Jag tryckte på rätt knappar och följde den där joysticken. Sånt är väldigt stimulerande.
- Men också att utforska människan som väsen. Du lär ju aldrig känna en människa till hundra procent. Och att försöka krypa in i en rollfigur och se ”vad är det här för människa”, det är väldigt stimulerande på ett slags filosofiskt plan tycker jag. Och lockande.
Och det fortsätter att locka även efter ett helt liv i yrket?
- Ja, faktiskt. Annars skulle jag ha gått i pension. Jag är ju i den åldern. Jag skulle kunna gå i pension och lägga av. Men kommer det något intressant, annorlunda och strimulerande, kul, som till exempel ”Tore”, då kan jag inte låta bli att säga ja. Jag menar, herregud, i en scen ska jag till och med vara dragqueen! Det är något nytt. Det har jag ju aldrig varit, så jag tänkte att det måste jag få prova.
