Philip Seymour Hoffman är en huvudrollsinnehavarna i Paul Thomas Andersons "The Master", där han spelar mot Amy Adams och Joaquin Phoenix. Filmen premiärvisades nyligen på Venedig Filmfestival och givetvis anordnades även en sedvanlig presskonferens. MovieZine var på plats för att ta chansen och fråga ut Philip Seymour Hoffman.
Hur mycket fritt spelrum hade ni i skapandet av era karaktärer? Philip, din karaktär är givetvis just "The Master" men det finns också spår av en tveksam profet, det finns ögonblick av svaghet där. Hur mycket av detta kom från dig och hur mycket ligger Paul Thomas Anderson bakom?
- Paul ger dig som skådespelare mycket fritt spelrum, han är ett fan av vad en skådespelare gör och respekterar yrket. Han vill att vi har ansvar för rollen och vi har därför en konstant pågående konversation som börjar på första mötet och slutar när filmen är klar. Vi pratar till och med om det fortfarande (skratt), nu när ni i pressen ser den. Det är nöjet för mig, konversationen och samarbetet kring rollerna.
När det gäller det fria spelrummet så är det ju upp till oss, men förhoppningvis går det vi bidrar med inte utanför ramarna av det som diskuterats, det som Paul har skrivit och har i sin fantasi. Men ändå, Paul välkomnar alltid att vi provar nya saker och förstår att saker och ting kommer från många olika håll. Han är definitivt ingen som begränsar dig.
Paul har beskrivit "The Master" som lite av en kärleksberättelse mellan Freddie (Phoenix) och Dodd (Hoffman). Jag undrar, vad är det egentligen med Freddie som Dodd förförs av, och tvärtom?
- Jag tror det har med känsla att göra. De känner något i varandra och den ena kan identifiera sig med den andra. De kommer från helt olika håll men föddes ur samma vagga skulle man kunna säga. De är båda vilda, de är bestar, men Dodd har lyckats tämja det på något vis och det är just det som han vill hjälpa andra med.
Men det är också här som hans tvivel och hela grejen med "den tveksamma profeten" kommer in, han vill egentligen vara vild och fri som Freddie. Detta skapar attraktion mellan de båda, striden mellan att tämjas och att fortfarande vara vild. Det är ju det som är livet, alla vaknar vi ibland och tänker; "varför kan det inte bara vara okej att springa naken på Venedigs gator?" (skratt).
För mig som tittare är det alltid en väldigt speciell och underbar upplevelse att se en Paul Thomas Anderson-film. Är det samma för er som skådespelare? Du har ju arbetat med Paul flera gånger nu och jag undrar, är det en väldigt specifik upplevelse? Är det magi eller vad är det?
- Jag har känt Paul i tjugo år nu så jag ser honom som en vän framför allt, något som jag försöker hålla fast vid. Att jobba med Paul är lyx för mig och en chans att ta vår vänskap till en väldigt kreativ plats, vilket är både kul och givande. Vi vet hur vi gör det tillsammans och det är njutbart, helt enkelt. Till och med när det är svårare än vanligt är det njutbart, eftersom du ändå vet att du kommer ta dig igenom det. Detta baserat på det faktum att vi har gjort det tidigare och båda vet att vänskapen kommer i första hand. Det är så jag ser det i alla fall.
