Jönssonligan är tillbaka! De folkkära brottslingarna som härjat sedan början av 1980-talet har återuppstått (igen) med nya skådespelare i välbekanta roller.
I rollen som ligans ledare "Sickan", eller Charles-Ingvar Jönsson som han hellre vill kallas, ser vi ingen mindre än Robert Gustafsson. Komikern och skådespelaren som ofta kallats för Sveriges roligaste man får nu axla manteln, eller bära baskern, som hans vän och mentor Gösta Ekman lämnat efter sig.
Vi träffar Robert på Naturhistoriska museet, där en stor del av handlingen i bioaktuella "Jönssonligan kommer tillbaka" utspelar sig. Han är inte sen med att förklara varför han "absolut inte" ville ta rollen som Sickan...
Hur kände du när du fick frågan om att spela Sickan? Han är ändå en ikonisk karaktär med mer än 40 års historia bakom sig.
- Spontant var det ”nej, nej, nej, aldrig i livet”! Men FLX frågade ”kan du inte komma så får vi prata”. Vi hade ett möte och så försökte jag förklara varför man inte ska göra det. Eller snarare hur man inte ska göra det, så som de gjort hittills.
Robert Gustafsson syftar på de två senaste filmerna: action-rebooten "Jönssonligan - den perfekta stöten" (2014) och den mer humoristiska "Se upp för Jönssonligan" (2020). De fick blandat mottagande - men inte tillräckligt för några uppföljare. Vad gick snett?
- Man måste fokusera på rätt saker: på karaktärerna. Man måste få en relation till karaktärerna. Det är som med Kalle Anka eller Superman, vi vet hur de ska vara. Vi har lärt känna en figur, och den figuren agerar på ett visst sätt och ser ut på ett visst sätt. Att då göra något annat blir konstigt. Annat är det med James Bond, han har förändrats med åren. Men Jönssonligan är som tecknade figurer. De är humoristiska. Och när det kommer till humor går det inte att fuska, förklarar Gustafsson.
Det visade sig att produktionsbolaget FLX och regissören Eddie Åhgren var inne på samma spår: att hedra de klassiska komedierna.
- Ju mer jag förklarade det, desto mer log regissören: ”Ja, det är precis så vi har tänkt”. Då har jag pratat för det här, istället för emot… Då sa jag att ”vi måste hitta en liga om det här ska fungera”. Jag tänkte att ”jag är safe, det kommer vi aldrig att hitta”. Men jag går in i saker och försöker verkligen lösa det. Jag ägnade bara fokus åt att, tillsammans med regissören, hitta en Doris, en Vanheden och en Harry.
Att hitta Sickan - och resten av ligan
Jonas Karlsson, Anders Jansson och "Beck"-filmernas Jennie Silfverhjelm gör kvartetten komplett. Robert Gustafsson verkar mycket nöjd med rekryteringen av kumpaner till sin stora kupp.
- Jonas (Karlsson) har jag jobbat mycket med. Jag kände att där finns det potential. Han kan filtrera: vad är typiskt med Vanheden? Det finns två, tre karaktärsdrag vi fokuserar på. Vi tog in honom för att prova och leka och se vad som händer.
- Harry var jättesvår att hitta. Björn Gustafssons Harry är mest säregen, han är mest tecknad av dem allihopa. Det blir pinsamt om man ska göra en imitation, det går inte. Men kan vi hitta något eget? Hans tröga hjärna, att han är törstig, väldigt glad i sprängmedel och väldigt varmhjärtad - det är det vi gillar hos honom. Då tänkte jag direkt på Anders, som är så stor. Jag hittade en bild där han tittar upp lite dumdristigt och förvånat. ”Där är ju Harry”.
- Sen var frågan, hur ska jag bära mig åt? Jag tänkte att det blir en utmaning att spela Sickan. Jag hade en personlig relation till Gösta Ekman. Blir det att trampa någon på tårna? Jag hade jättemycket ångest över det, minns Robert Gustafsson.
- Men vi gjorde ett experiment. Jag gjorde en regelrätt imitation, med spritpenna i munnen som cigarr, och filmade av det. Det blev otäckt likt. "Om det här är 10 då drar jag ned till två." Då sa regissören att ”det här blir mycket bättre men samtidigt känner vi inte igen Sickan”. Då drog vi upp det till 5. Där satt det. Det var fortfarande jag som avsändare men det var helt klart utan tvekan Sickan.
Gösta Ekman blev som en bonuspappa
Jag vet att Gösta Ekman var en stor idol för dig, och sedan en nära vän. Kan du berätta lite om er relation genom åren?
- Vi hade en slags pappa-son-relation. Jag har några sms kvar där det står ”Hälsningar, pappa”. Han kunde ringa ibland och fråga ”Var är du?” och lekte att jag hade glömt bort någon träff. Vi hade en sådan skämtsam ton.
- Men ibland hade vi allvarliga samtal också. När jag kanske mådde dåligt, kände mig otillräcklig eller famlade i någon rolltolkning, då var Gösta väldigt bra att prata med. För han är så oerhört erfaren och har varit i alla skrymslen och vrår, både känslomässigt och karriärmässigt.
- Vi hade så otroligt olika bakgrund. Han som kändisbarn redan som spermie, och jag som kom från nowhere. Men på det personliga planet är vi ganska lika ändå. Både till hur man resonerar och hur man ser på utmaningar och roller. Vi hade en väldigt fin relation. Sådan var han mot flera inom branschen. Däremot mot journalister var han lite knepig. Han gillade inte den sidan av det hela… det kanske har med kändisbarn-grejen att göra. Han hade en period då han ljög i alla intervjuer, konstant, på alla frågor.
Har du en favorit bland de gamla "Jönssonligan"-filmerna?
- Jag gillar den med Stadshuset. Hela den sekvensen när Sickan står fastbunden på klockan där uppe, och de måste samarbeta för att rädda honom, och alla är höjdrädda… Den är egentligen alldeles för lång. Men den håller, för att den har så mycket av Harold Lloyd och Helan & Halvan i sig. Just för att det är karaktärerna som bär filmerna.
- De andra "Jönssonligan"-försöken sedan Gösta la av, det är väldigt bra manus, snyggt fotat, bra regi, alla är bra - men vi känner ingenting. Vi skrattar inte. De gamla filmerna är tvärtom. De är lite slarvigt gjorda, det är "high chaparall", men vi vill se hur det går för vi älskar att vara med dem.
"De små detaljerna är viktiga"
Tanken med "Jönssonligan kommer tillbaka" var att hitta tillbaka till det som fungerade med de gamla filmerna, och bjuda publiken på igenkänning. Robert Gustafsson berättar:
- Alla har ju sin charm. Vi ville hitta tillbaka till den här 80-talsestetiken som man känner igen. Vi ville ha tillbaka transportscenerna som man alltid klipper bort i alla filmer. ”Vi ska till Centralen” - klipp till Centralen direkt. Nej, vi kör till Centralen, stannar bilen och går in. Den scenen måste vara med, som i de gamla filmerna, Någon fastnar i dörren, någon snubblar över gatstenen…
- Det är de här små, små snubblingarna gör att vi lär känna dem. Det gör att vi gillar dem. Vi ser att de är underdogs och ”det här kommer aldrig gå”.
- De där detaljerna är viktiga. Det är till och med så att vi satte små tejpbitar på kamerarälsen för att det skulle skaka lite grann, som det gjorde på den tiden. Alla tänkbara medel. Sen finns de små referenserna som med klockan på Stadshuset… Samtidigt som vi flyttade in i nutid. Ett bra exempel är taxichauffören som står och väntar med paddan. Det är modernt. Men samtidigt är det väldigt hands-on, det är charmen.
Du har två stora händelser i december. Först ”Jönssonligan”-premiär och två veckor senare fyller du 60 år.
- Just det. Påminn mig inte, skrattar Robert.
Är det så det känns?
- Nä… Jag vet inte. Det är blandade känslor som vanligt. Men det är klart, ju äldre man blir desto mer vän blir man med tanken. Det trodde jag inte att det skulle bli så. Dödsångest har man väl alltid. Men samtidigt, nu när jag tittar bakåt är det ”ojojoj, vad tiden har gått”.
- Det otäcka är när man möter äldre kollegor, som man fortfarande tror ska vara som de alltid har varit men nej… Då blir man lite smårädd. Men annars, nu börjar jag faktiskt bli bättre och bättre på att ta det lite lugnare.
"Jag blir aldrig nöjd med något jag gör"
Du har ändå gjort så otroligt mycket genom åren. En fantastisk karriär. När du ser tillbaka på allt du har gjort, alla roliga gubbar i filmer och serier - vad skulle du säga är rollen som du är mest stolt över?
- Oj, det där har jag jätteproblem med. För jag är aldrig nöjd med något jag gör överhuvudtaget (skratt). Men när jag och Jonas spelade ”Rain Man” på Oscarsteatern, där kände jag att ”där fick vi till det”. Den är jag väldigt stolt över.
- På tv… ja, ”Nilecity” är fortfarande kul. Konstigt nog, med alla dessa moderna popreferenser, det är corny men det håller förvånansvärt bra. Och ”Det som göms i snö” är jag väldigt stolt över. Därför att det var ett nytt grepp på det uttjatade ”svensk krim”-temat, det låg mer fokus på psykologin.
- Men visst, ”Hundraåringen” också. Där fick jag vara den där gamla gubben som jag alltid velat vara.
Tomas Alfredson gjorde ju den förra ”Jönssonligan”. Ni har jobbat ihop förr, fanns det någon tanke redan då om att du skulle spela Sickan?
- Nä, det fanns det inte. Jag höll på med annat då, vad det nu var. Däremot vet jag att ett filmbolag uppvaktade mig något år innan dess. Men då slog jag ifrån mig det, av samma anledning som nu.
Och om frågan om uppföljare dyker upp - skulle du säga ja till mer ”Jönssonligan” med den här ligan?
- Om vi alla fortfarande tillsammans känner att vi har någonting... Att vi tycker att det här är Jönssonligan, att vi har hittat dem tillräckligt bra - då finns det möjlighet att göra en ännu bättre film. Då är vi med från början och skapar intrigen tillsammans med manusförfattare. Då skulle jag kunna tänka mig det faktiskt.
"Jönssonligan kommer tillbaka" får biopremiär fredag 6 december.
