Långfilmer som utspelar sig på skärmar är inte ett helt nytt koncept. Thrillers som ”Open Windows” och ”Unfriended” har testat idén förr. Men det är först med ”Searching” som konceptet kommer till sin rätt, och bidrar till att forma en spännande deckare med nya pusselbitar vid varje klick.
Jag träffade filmskaparna Aneesh Chaganty och Sev Ohanian under en pressträff i Barcelona, för att prata om utmaningarna och möjligheterna som kommer med en skärmbaserad film.
Vad kom först, konceptet med skärmarna eller storyn med kidnappningen och pappan?
Sev Ohanian: Timur Bekmambetovs filmbolag gjorde filmen ”Unfriended”, som hade ett lite liknande upplägg. De ringde mig och ville jobba med mig, och undrade om jag ville producera en liknande film. De frågade om jag kände någon som skulle vilja regissera. Självklart, sa jag, min partner vore perfekt så jag tog in Aneesh.
Aneesh Chaganty: När jag kom in så ville de inte göra en långfilm, utan en antologi, en serie kortfilmer som utspelade sig på en datorskärm. De frågade om jag ville göra en av dem. Jag sa att jag ville definitivt hellre göra en kortfilm! Jag kunde inte tänka mig att göra en långfilm som utspelade sig på datorskärmar (skratt).
- Vårt stora hinder var ständigt - hur kunde vi berätta en historia som inte kändes som en gimmick? Konceptet kom ju först och vi behövde hitta en story som passade in. Vårt mål var alltid att hitta ett sätt att det inte skulle kännas så, att det skulle kännas som att konceptet var ett krav för att berätta storyn. Vår tanke var att skapa ett mysterium där någon letar efter information online. Ett barn försvinner och någon måste ta reda på vad som har hänt.
Jag träffade filmskaparna Aneesh Chaganty och Sev Ohanian under en pressträff i Barcelona, för att prata om utmaningarna och möjligheterna som kommer med en skärmbaserad film.
Vad kom först, konceptet med skärmarna eller storyn med kidnappningen och pappan?
Sev Ohanian: Timur Bekmambetovs filmbolag gjorde filmen ”Unfriended”, som hade ett lite liknande upplägg. De ringde mig och ville jobba med mig, och undrade om jag ville producera en liknande film. De frågade om jag kände någon som skulle vilja regissera. Självklart, sa jag, min partner vore perfekt så jag tog in Aneesh.
Aneesh Chaganty: När jag kom in så ville de inte göra en långfilm, utan en antologi, en serie kortfilmer som utspelade sig på en datorskärm. De frågade om jag ville göra en av dem. Jag sa att jag ville definitivt hellre göra en kortfilm! Jag kunde inte tänka mig att göra en långfilm som utspelade sig på datorskärmar (skratt).
- Vårt stora hinder var ständigt - hur kunde vi berätta en historia som inte kändes som en gimmick? Konceptet kom ju först och vi behövde hitta en story som passade in. Vårt mål var alltid att hitta ett sätt att det inte skulle kännas så, att det skulle kännas som att konceptet var ett krav för att berätta storyn. Vår tanke var att skapa ett mysterium där någon letar efter information online. Ett barn försvinner och någon måste ta reda på vad som har hänt.
Regissören Aneesh Chaganty med John Cho.
Plötsligt föll allt på plats för Chaganty och Ohanian. De tog idén tillbaks till Timur Bekmambetov, som nu hade ångrat sig och ville göra den som långfilm.
Aneesh Chaganty: Jag sa genast nej. Sev blev chockad: ”du menar väl - inga problem?” Jag kände att vi inte kunde göra den emotionellt engagerande, och det skulle återigen bara bli en gimmick. Men den kommande månaden fortsatte vi att bolla idéer med varann och pitchade varandra exakt samma idé för inledningen - det där Pixar- eller Google-aktiga montaget som filmen börjar med. Plötsligt kände vi att vi hade en idé som var emotionell, som var engagerande, och som inte kändes som att konceptet kom först. Utan att det handlade om en familj.
Filmskaparna hoppas att när folk ser filmen så ska de glömma att allt utspelar sig på mobiler och skärmar. Men den som är uppmärksam kan hitta ledtrådar under filmens gång:
- En ganska cool grej är att hela filmen ger svaren först. Om du pausar filmen på rätt ställen och tittar i hörnen… I en scen syns en Gmail-inkorg med ett mail från en karaktär som heter Sev, där han detaljerat förutser allt som kommer hända i filmen. ”Här är min teori, den här personen gjorde det”, säger Aneesh Chaganty med ett skratt.
Aneesh Chaganty: Jag sa genast nej. Sev blev chockad: ”du menar väl - inga problem?” Jag kände att vi inte kunde göra den emotionellt engagerande, och det skulle återigen bara bli en gimmick. Men den kommande månaden fortsatte vi att bolla idéer med varann och pitchade varandra exakt samma idé för inledningen - det där Pixar- eller Google-aktiga montaget som filmen börjar med. Plötsligt kände vi att vi hade en idé som var emotionell, som var engagerande, och som inte kändes som att konceptet kom först. Utan att det handlade om en familj.
Filmskaparna hoppas att när folk ser filmen så ska de glömma att allt utspelar sig på mobiler och skärmar. Men den som är uppmärksam kan hitta ledtrådar under filmens gång:
- En ganska cool grej är att hela filmen ger svaren först. Om du pausar filmen på rätt ställen och tittar i hörnen… I en scen syns en Gmail-inkorg med ett mail från en karaktär som heter Sev, där han detaljerat förutser allt som kommer hända i filmen. ”Här är min teori, den här personen gjorde det”, säger Aneesh Chaganty med ett skratt.
Så hur gjorde ni filmen? Var inspelningen lättare än med en vanlig film?
Aneesh Chaganty: Lättare vet jag inte. Inspelningen var iallafall kortare. Vi spelade in filmen på tretton dagar, det är fort. Men vi kom förberedda. En idé som Sev kom med tidigt var att innan vi ens hittar skådespelarna, eller teamet, måste vi anlita klipparna. Istället för att repetera med skådespelaren så repeterade vi med klipparna. Vi gick igenom manus under tre veckor rent tekniskt, för att förstå hur varje scen ska kännas.
Aneesh Chaganty: Lättare vet jag inte. Inspelningen var iallafall kortare. Vi spelade in filmen på tretton dagar, det är fort. Men vi kom förberedda. En idé som Sev kom med tidigt var att innan vi ens hittar skådespelarna, eller teamet, måste vi anlita klipparna. Istället för att repetera med skådespelaren så repeterade vi med klipparna. Vi gick igenom manus under tre veckor rent tekniskt, för att förstå hur varje scen ska kännas.
Huvudrollsinnehavaren John Cho syns bara i webbkameran och FaceTime-samtal.
Sju veckor innan de började filma kom klipparna till redigeringsrummet, satte upp en tidslinje i Adobe Premiere, och började lägga in skärmbilder från nätet för att sätta ihop en första version av hur filmen kunde se ut.
- Efter sju veckor hade vi en grovklippt version av filmen på 1 timme 40 minuter, med mig själv i varje roll. berättar Aneesh Chaganty. Detektiven, dottern, pappan, alla vänner, det var alltid bara jag som pratade med mig själv. Men vi behövde förstå hur allt skulle hänga ihop i den här världen. Och särskilt för karaktären som John Cho spelar. Han trycker på knappar under hela filmens gång. Han måste veta exakt vad han ska trycka på och var han ska titta. Och exakt vilken replik han ska säga när.
- Sedan filmade vi live action-versionen och la den ovanpå vår första version, och sedan finslipade vi allt. Det var 1,5 år av datakrascher och av att skriva alla sidohistorier. Det är en lång process som vi ser fram emot att aldrig göra igen.
Sev Ohanian: Det var en udda process för mig. Vanligtvis samlar vi hela teamet kvällen innan inspelningen börjar, för att fira tillslalams. Nu samlade vi hela teamet kvällen innan inspelning, och visade dem den hela filmen som vi snart skulle spela in. Förutom att i den version spelade Aneesh den sextonåriga flickan. Men de fattade vad vi försökte göra.
- Efter sju veckor hade vi en grovklippt version av filmen på 1 timme 40 minuter, med mig själv i varje roll. berättar Aneesh Chaganty. Detektiven, dottern, pappan, alla vänner, det var alltid bara jag som pratade med mig själv. Men vi behövde förstå hur allt skulle hänga ihop i den här världen. Och särskilt för karaktären som John Cho spelar. Han trycker på knappar under hela filmens gång. Han måste veta exakt vad han ska trycka på och var han ska titta. Och exakt vilken replik han ska säga när.
- Sedan filmade vi live action-versionen och la den ovanpå vår första version, och sedan finslipade vi allt. Det var 1,5 år av datakrascher och av att skriva alla sidohistorier. Det är en lång process som vi ser fram emot att aldrig göra igen.
Sev Ohanian: Det var en udda process för mig. Vanligtvis samlar vi hela teamet kvällen innan inspelningen börjar, för att fira tillslalams. Nu samlade vi hela teamet kvällen innan inspelning, och visade dem den hela filmen som vi snart skulle spela in. Förutom att i den version spelade Aneesh den sextonåriga flickan. Men de fattade vad vi försökte göra.
Gone Girl: försvunna Margot spelas av nykomlingen Michelle La.
Vad filmade ni under de två veckorna?
Sev Ohanian: Vi ville göra en filmisk film. Vanligtvis skulle man göra en skärminspelning, men vi kunde inte göra det. Vi ville att den slutgiltiga produkten skulle vara i hög upplösning, för att kunna visas på bio. Så i postproduktion fick våra klippare återskapa hela internet från grunden. Hela Facebook, hela skrivbordet fick återskapas. Vi har i princip gjort en animerad film. Vad gäller inspelningen så filmades allt med Aneeshs iPhone.
Aneesh Chaganty: Vår filosofi var att så många filmer spelar in webcam-bilder med riktigt bra kameror, och sedan tonar ner bilden efteråt. Varför skulle vi göra det? Låt oss filma allt i filmen med den kameran som faktiskt skulle ha använts. Vi använde många olika kameror, bland annat min mobil. Det finns mycket FaceTime och mobilbilder och annat. Alla våra Skype-bilder gjordes med en GoPro ovanpå en laptop. Öppningsmontaget har klipp som filmades med äldre videokameror. Vi använder många olika kameror, vi ville använda vad som skulle ha använts i verkliga livet.
Hade ni några copyright-problem med att använda riktiga sajter som Facebook?
Aneesh: Nej, inga problem. Produktionsbolaget hade gjort filmen ”Unfriended” innan som är ungefär samma sak. Vi fick i stort sett grönt ljus rent juridiskt på allt vi ville göra. Vårt ledord var att varje enskild applikation skulle användas så som de används i verkliga livet.
Sev: Och alla människor ni ser och hör i filmen är verkliga personer, det är våra vänner och familj. Min mamma spelar pianoläraren.
Sev Ohanian: Vi ville göra en filmisk film. Vanligtvis skulle man göra en skärminspelning, men vi kunde inte göra det. Vi ville att den slutgiltiga produkten skulle vara i hög upplösning, för att kunna visas på bio. Så i postproduktion fick våra klippare återskapa hela internet från grunden. Hela Facebook, hela skrivbordet fick återskapas. Vi har i princip gjort en animerad film. Vad gäller inspelningen så filmades allt med Aneeshs iPhone.
Aneesh Chaganty: Vår filosofi var att så många filmer spelar in webcam-bilder med riktigt bra kameror, och sedan tonar ner bilden efteråt. Varför skulle vi göra det? Låt oss filma allt i filmen med den kameran som faktiskt skulle ha använts. Vi använde många olika kameror, bland annat min mobil. Det finns mycket FaceTime och mobilbilder och annat. Alla våra Skype-bilder gjordes med en GoPro ovanpå en laptop. Öppningsmontaget har klipp som filmades med äldre videokameror. Vi använder många olika kameror, vi ville använda vad som skulle ha använts i verkliga livet.
Hade ni några copyright-problem med att använda riktiga sajter som Facebook?
Aneesh: Nej, inga problem. Produktionsbolaget hade gjort filmen ”Unfriended” innan som är ungefär samma sak. Vi fick i stort sett grönt ljus rent juridiskt på allt vi ville göra. Vårt ledord var att varje enskild applikation skulle användas så som de används i verkliga livet.
Sev: Och alla människor ni ser och hör i filmen är verkliga personer, det är våra vänner och familj. Min mamma spelar pianoläraren.
Aneesh Chaganty instruerar Debra Messing på inspelningen.
Funderade ni någonsin på andra slut än det här?
Sev: Det var alltid det här slutet. Vår filosofi med filmen var alltid, låt oss ta ett väldigt annorlunda sätt att berätta den här historien och förena den med en väldigt konventionell, klassisk historia. Om vi tar en klassisk Hollywoodfilm och berättar den på ett nytt och udda sätt, skulle det bli coolt. Så vi visste alltid vilket slut vi skulle ha. Det gällde bara att komma fram till hur vi skulle nå dit, och hur vi skulle lura publiken på vägen.
Vad kan ni säga om samarbetet med Timur Bekmambetov?
Aneesh: Det mest fantastiska Timur gav oss, vilket är ovanligt, är friheten och förtroendet. Timur hade gjort ”Unfriended” och han gillar konceptet som helhet. Men när vi kom in för att pitcha idén hade han en regelbok, det fanns vissa regler som de här filmerna måste följa. Nummer 1: Visa allt ur vidvinkel, klipp inte. Nummer 2: Berätta historien i realtid. Nummer 3: Stanna kvar på en enhet. Vi sa att vi kan inte jobba så. Hur skulle det gå till, när det finns så mycket vi kan göra för att göra det mer filmiskt? Han gav upp och sa att han litar på oss.
Detta är i princip en datoranimerad film. Ni kunde väl när som helst ändra och förbättra vad ni ville. Kom det med några utmaningar?
Aheesh: Ja och nej. Vi ville alltid hålla oss till vårt manus, men enda gången som vi testade olika versioner var när vi testvisade filmen för feedback-grupper. Vi samlade folk som vi litade på, visade dem filmen, och Sev ställde typ 150 frågor.
- Det handlade om saker som - är det här inte tillräckligt tydligt, är det här övertydligt? Vad måste förklaras? Ibland behövde vi kanske lägga till en replik. Men jag är väldigt stolt över att säga att den färdiga produkten är till 98 procent vad som stod i manus. Så vi hade gjort nånting rätt.
Sev: Det var alltid det här slutet. Vår filosofi med filmen var alltid, låt oss ta ett väldigt annorlunda sätt att berätta den här historien och förena den med en väldigt konventionell, klassisk historia. Om vi tar en klassisk Hollywoodfilm och berättar den på ett nytt och udda sätt, skulle det bli coolt. Så vi visste alltid vilket slut vi skulle ha. Det gällde bara att komma fram till hur vi skulle nå dit, och hur vi skulle lura publiken på vägen.
Vad kan ni säga om samarbetet med Timur Bekmambetov?
Aneesh: Det mest fantastiska Timur gav oss, vilket är ovanligt, är friheten och förtroendet. Timur hade gjort ”Unfriended” och han gillar konceptet som helhet. Men när vi kom in för att pitcha idén hade han en regelbok, det fanns vissa regler som de här filmerna måste följa. Nummer 1: Visa allt ur vidvinkel, klipp inte. Nummer 2: Berätta historien i realtid. Nummer 3: Stanna kvar på en enhet. Vi sa att vi kan inte jobba så. Hur skulle det gå till, när det finns så mycket vi kan göra för att göra det mer filmiskt? Han gav upp och sa att han litar på oss.
Detta är i princip en datoranimerad film. Ni kunde väl när som helst ändra och förbättra vad ni ville. Kom det med några utmaningar?
Aheesh: Ja och nej. Vi ville alltid hålla oss till vårt manus, men enda gången som vi testade olika versioner var när vi testvisade filmen för feedback-grupper. Vi samlade folk som vi litade på, visade dem filmen, och Sev ställde typ 150 frågor.
- Det handlade om saker som - är det här inte tillräckligt tydligt, är det här övertydligt? Vad måste förklaras? Ibland behövde vi kanske lägga till en replik. Men jag är väldigt stolt över att säga att den färdiga produkten är till 98 procent vad som stod i manus. Så vi hade gjort nånting rätt.
"Searching" får biopremiär idag.
