Den 1 oktober tillträdde Anna Serner som Svenska Filminstitutets nya VD och MovieZines Mats Karlsson och Alexander Dunerfors passade på att prata med henne under hennes första arbetsvecka.
Vi gick in med ambitionen att få veta hennes planer för SFI, svensk film, piracy, utländska filmproduktioner och självklart tog vi även reda på hennes personliga filmintresse.
Vad var det första du gjorde när du kom till jobbet?
Det första jag gjorde på måndag morgon var att försöka förstå hur man använder en PC, eftersom jag har jobbat på Mac, och att få igång telefonen. Sedan träffade jag personalen för att presentera hur jag ser på livet, Filmhuset och på Filminstitutet.
Och hur ser du på livet?
Jag tycker livet är kul! (skratt) Nej men, vi sitter i en situation där Filminstitutet är beroende av att olika andra kommer överens om ett filmavtal. De andra är staten, de stora distributörerna, public service, biograferna men även TV-kanaler och producenter. Avtalet är under förhandling just nu och det går väldigt trögt, så många har varit oroade och funderat på om det blir ett avtal. Men jag tror att det blir ett avtal. Det är vad jag kommer att ta tag i och förstå hur vi ska få avtalet i hamn.
Men det har varit lite avvaktande här sedan i somras, i väntan på att jag ska börja. Det har varit viktigt att berätta att jag tror på filmen, filminstitutets roll och att jag själv tycker film är superviktigt, en häftig kulturform som är så bred man kan nå väldigt många med. Det är fantastiskt att få jobba med det.
Vad innebär filmavtalet, för de som inte vet?
Filmavtalet innebär att några förbinder sig att betala pengar och det är staten, SVT, TV4, framför allt biograferna och så är det film- och TV-producenterna. Staten står för hälften och branschen står för den andra hälften. Då reglerar man hur mycket var och en ska betala in och vad vi ska göra för pengarna. Det vill säga hur mycket vi ska satsa på långfilm, kortfilm, dokumentär, barn och sedan vill de få in lite olika saker, beroende på vad som är en het potatis. En het potatis nu är om man skulle kunna bredda filmavtalet så att andra distributörer kunde vara med. Det vill säga bredbandsoperatörerna, och det är inte biografägarna så förtjusta i. Det handlar om piracy-frågan. Där är den stora stötestenen.
Vad är din lösning på piracy?
Jag hoppas lösningen skulle vara att operatörerna medverkar genom att de till exempel, utan att behöva gå in på en server och se vad det är som gör att den blir så pass tung, skickar ett brev till den serverägaren och frågar: "Vad gör ni på servern? Vi ser att ni har det väldigt tungt." Och att biografägarna släpper på exklusiviteten, så att det kan bli flexiblare vilka visningsfönster man kan se film i. Som det är nu får man varken släppa filmer på DVD eller streama eller någonting förrän efter sex månader. Det är väldigt lång tid för vissa filmer. Så just nu är de i varsin skyttegrav och vill inte leka med varandra.
När måste avtalet vara klart?
Till årsskiftet. Piracyfrågan håller just nu på att hanteras nere i Europa och i november väntar man att generaladvokaten ska ta ställning till om Sverige kan implementera IPRED-lagarna som förslaget ligger. Det är mycket som tyder på att generaladvokaten kommer att säga det, och i så fall antagligen även EG-domstolen, och då måste regeringen börja agera. Men till dess gör regeringen ingenting, och det är det många som är arga på regeringen för.
Hur kan man få unga människor intresserade av svensk film?
Jag kan räkna upp massa svensk film som unga ser. Det är bara att göra dem tillräckligt bra. Sedan finns något som heter att marknadsföra film precis som man måste göra med allt annat. Jag tror att mycket svensk film har brist på marknadsföringsbudget och det är frågan om man ska ta dem pengarna från någon annan budget i filmen, vem ska få mindre pengar alternativt att vi ser till att filmerna får mer pengar så de får möjlighet att nå ut på ett bättre sätt.
Hur mycket pengar har SFI att dela ut varje år?
Ganska exakt har vi 250 miljoner som ska gå till svensk film. Det fördelas så att dokumentärfilm får absolut minst och lång spelfilm får absolut mest. Det är det som kostar mest.
Hur jobbar SFI vidare med de som söker bidrag men dessvärre får nej?
Det är väldigt olika, beroende på vad det är för projekt. Konsulenterna sitter och gör ett gallringsarbete för ta fram om det är lovande, trovärdig, finns det möjlighet till finansiering, finns det någon publik och är det rätt personer på de olika positionerna. Uppfyller man inte alla punkter kan det bli utvecklingsstöd för att jobba vidare på det som fattas. Sedan finns det som har alla punkter, men ändå inte lever upp till de höga krav som ställs. Då kan vi inte ge pengar, då har man kommit till vägens ände. Ibland kan det vara så att vi inte tror på den här idén och då kan man peka åt olika håll, men till sist är inte alla idéer värda att göra film av. Det är heller inte en allemansrätt att göra film.
Vad är din egen relation till film?
Jag började med att läsa filmvetenskap och gå på Stockholm filmskola och ville bli filmarbetare. Jag var med och gjorde en kortfilmsproduktion som gick på SVT, men insåg också hur otroligt svårt det är och hur konkurrensutsatt det är. Jag insåg att det finns olika sätt att påverka och väljer man den konstnärliga vägen, så kommer man alltid få slåss för att överleva. Jag gick sedan vidare att läsa juridik, för jag insåg att jurister har också makt att påverka. På den vägen är det.
Vad har du själv för favoritfilmer?
Jag har massa favoritfilmer, men på senare tid har jag fastnat för både svenska filmer som "Tusen gånger starkare". Men också vissa kortfilmer som har varit otroligt starka, "Blodsystrar" till exempel. Jag älskade "Gainsbourg". Den var surrealistiskt häftig. Trier är jag också väldigt förtjust i, men i huvudsak europeisk film som är mer vår kultur, där man blir oerhört berörd på djupet.
Kommer ni jobba för att få hit fler utländska filmare, som David Fincher nyligen?
Det är en målsättning jag har att få hit fler filmproduktioner i Sverige. Det har varit lite prat om Woody Allen och det finns ju "Vicky Cristina Barcelona" så kan det ju finnas en för Stockholm. Det får vi jobba på.
Du bloggar och twittrar, är det viktigt för dig att synas i sociala medier?
Jag gick väl med i Facebook 2003, helt utan att förstå och använda det. Jag blev en fullskalig utövare när det drog igång. Det börjar när man blir inbjuden av någon, men allt man blir inbjuden till använder man inte. Twitter däremot kände jag själv var ett väldigt bra verktyg för mig att snabbt att följa med i samtal. Sociala medier är dock inte en egen värld, men är en bra teknik för att nå ut och ibland finns det andra tekniker som är bättre.
Nu har jag startat en ny blogg här på SFI. Jag är förvånad att så många är förvånade att jag bloggar och twittrar, men alla har frågat om jag ska fortsätta så tyckte det var bäst att jag fortsätter. Det är krävande och tar mycket tid, så det gäller att man tycker att det är värt det. Men jag tycker det är viktigt för en sådan offentlig person som jag är, att ge sin egen version av saker, men också ge andra möjligheten att kunna förhålla sig till mig och kunna kommentera mig. Nu är jag på min nya blogg mycket mer restriktiv med kommentarerna för att jag själv vill att det ska vara en hygienfaktor på ett offentligt samtal. Så tycker jag att kommentarerna är ett slag under bältet så... Jag har ju blivit kallad klimakteriekossa och allt möjligt, den typ av debatt vill inte jag ha. Man kan tycka att jag stryper yttrandefriheten, men då kan man öppna en egen blogg.
