Sophie Okonedos insats i "Ratched" är en av årets bästa

Sophie Okonedo fick sitt stora genombrott 2004 när hon Oscarsnominerades för sin biroll i den hjärtskärande långfilmen "Hotel Rwanda". Men redan under början av 90-talet dök hon upp i "Ace Ventura - Den galopperande detektiven rider igen" och hon har sedan dess arbetat flitigt som skådespelerska både framför kameran men framför allt på otaliga teaterscener, från vilka hon även har kammat hem två Tony-vinster (teatervärldens motsvarighet till Oscarn).

 

I den första säsongen av "Ratched", Ryan Murphys prequelserie till "Gökboet", så dyker Okonedo upp för första gången i det femte avsnittet... och för alla som har sett så långt på säsongen, så är det ingen hemlighet att hon fullkomligt stjäl showen under de resterande avsnitten. Rollen som Charlotte, en karaktär med multipla personligheter, är skriven med Okonedo och hennes förmågor specifikt i åtanke - och som hon levererar.

 

Don Cheadle och Sophie Okonedo i "Hotel Rwanda".  

 

Personligen är jag tämligen säker på att Okonedo kommer att nomineras till alla de stora tv-priserna under nästa år - och de flesta tycks hålla med om att hon på egen hand lyfter hela den första säsongen av "Ratched" till en högre nivå. Efter våra intervjuer med Sarah Paulson, Sharon Stone och Cynthia Nixon, har vi med andra ord sparat säsongens bästa till sist. 

 

Under vårt samtal med Okonedo så berättar hon med inlevelse och förundran precis hur det gick till när hon landade vad som, vid sidan om den Oscarsnominerade insatsen i "Hotel Rwanda", mycket väl kan vara hennes livs bästa roll. Men vi hinner även prata om hur hon faktiskt tog sig an den utmanande karaktären och vad som fick just den här inspelningen att stå ut i mängden bland alla produktioner hon har varit en del av, under de senaste 30 åren.  

 

 

 

- Jag råkade vara i Los Angeles under några dagar med en annan produktion, när jag fick ett telefonsamtal där han sade att han gärna vill träffa mig. Bara faktumet att han ens hörde av sig gjorde mig givetvis väldigt spänd och peppad inför vårt möte. Det slutade i alla fall med att jag åkte och träffade honom på hans kontor... och han var så otroligt trevlig, vi drack lite te och så började han berätta att han höll på med en ny tv-serie. Han berättade att den hette "Ratched" och att det fanns en roll i den som han ville att jag skulle spela, om jag var intresserad. 

 

- Sedan sade han att han inte hade skrivit den delen av manuset än men började ändå berätta om hur han föreställde sig karaktären - och hur den passade in i resten av berättelsen. När jag gick därifrån så var det första jag tänkte, "alltså, hände det där verkligen?". Driver han med mig eller, vad tusan är det här? Jag var nog lite i chock där tror jag, för jag gjorde något så konstigt som att jag promenerade omkring helt planlöst i säkert över en timma... jag bara gick. Man promenerar aldrig i Los Angels, men den där dagen så gjorde jag det! När jag väl kom tillbaka till mitt hotell så hade hans "folk" redan hört av sig till min agent och det fanns ett kontrakt redo för mig att skriva på. 

 

 

- När manusen väl kom sedan, ja du kan ju tänka dig. Jag blev så otroligt positivt överraskad och nöjd. Han hade ju redan sålt in karaktären på ett sätt som fick mig att hamna i något slags chocktillstånd... men han måste ha fått extra inspiration när han väl satte igång och skriva, för karaktären blev ännu mer speciell och fantastisk än vad han först hade sagt. Det känns fortfarande som en dröm. Det här är inget man förväntar sig i min ålder som skådespelerska...

 

 

 

 

- Man måste verkligen förbereda sig extremt noga för att ta sig an en roll på det här sättet. Jag behöver åtminstone göra det. Jag läste däremot inte på något speciellt kring mental ohälsa eller något sånt, utan skapade helt enkelt varje karaktär fristående från varandra. Jag såg till att jag kunde allt om dem, för att göra det möjligt att hoppa mellan personligheterna så sömlöst och snabbt som möjligt. Upplägget var egentligen inte "svårare" än så, även fast det såklart ligger väldigt mycket jobb bakom varje del av Charlotte.

 

- Manuset var redan såpass bra, så allt jag behövde fanns där för att hämta inspiration från. Det fanns massa små ledtrådar inbakade i manuset kring de olika personligheterna, som jag sedan kunde fylla ut lite och arbeta mig bakåt ifrån. Det svåra var att kunna byta från en till en annan så snabbt som möjligt.

 

 

 

 

- Haha, alltså jag kan nog inte riktigt välja ut bara en av dem. Jag menar... Apollo, Baby Taffy och Ondine, det går ju bara inte att välja ut en ensam favorit. Alla bidrar på olika sätt till att visa upp vem Charlotte är - och vad hon har gått igenom i livet. 

 

- Men det roligaste var ju såklart när jag fick göra så många som möjligt av dem i en och samma scen, hoppandes fram och tillbaka så snabbt som möjligt. Det var verkligen en utmaning, men gav också ett slags lyckorus som for genom hela kroppen när det gick bra. Lite som att köra en riktigt snabb bil så snabbt som du kan - och samtidigt klarar av att ta en riktigt svår kurva så perfekt som möjligt... medan du hoppas att du inte ska råka krascha rakt in i en vägg. Förutom att om jag råkade göra något fel så kunde vi bara ta om tagningen, haha. 

 

 

 

 

- Det är faktiskt ingen improvisation alls från min sida. Jag vet inte om det är för att jag framför allt kommer från teatervärlden, men jag tenderar att alltid försöka hålla mig till manus. Ned till minsta lilla detalj. Förutom om det uttryckligen står att man ska improvisera något. Men med "Ratched" så höll jag mig i alla fall helt till manus - allt du hör mig säga i serien fanns nedskrivet på samma sätt. 

 

- Jag fick däremot röra mig precis hur jag ville! Där försökte jag att få de olika karaktärerna att komma till liv genom att även tydligt skifta vilket sätt Charlotte rör sig på - beroende på vem som råkar "styra" henne för sekunden. Men texten i sig var redan såpass bra, så det fanns ingen anledning att ändra på något som kom ur hennes mun, haha.

 

 

 

 

- Det var nog att bara få sitta vid sidan av inspelningarna, på de där ihopfällbara plaststolarna och kunna tänka att "namen titta, där går visst Cynthia Nixon, Sharon Stone och Judy Davis med sina kaffekoppar och småpratar". Det var så surrealistiskt härligt. Sen var jag ju ett Ryan Murphy-fan redan innan jag började arbeta med honom, men att själv få vara en del av en av hans produktioner var aldrig något som jag trodde skulle hända mig i mitt liv. Jag trodde att det skeppet hade seglat redan. 

 

- Liksom, jag förstod såklart att det fanns en möjlighet med tanke på mitt arbete... men jag bor i Sussex en bit utanför London, ute på landsbygden. Från mitt hem till den där ihopfällbara plaststolen... det hade lika gärna kunnat röra sig om två helt olika planeter. Trots att jag har arbetat som skådespelerska under väldigt många år så kändes det väldigt speciellt och spännande att få vara en del av just det här projektet. 

 

- En annan sak som gör att just den här inspelningen står ut i mängden, var att vi var så många "äldre" skådespelerskor... oftast är det väl kanske högst en eller två som är äldre än 40 år och verkligen har något att bidra med till storyn. Här var det så många av oss. Jag älskade det, haha! Men det gjorde också att det fanns ett slags rutinerat lugn mellan tagningarna när man väntade på sin tur, alla respekterade och uppskattade varandra på ett sätt som var riktigt fint att få vara med om. 

 

 

Hela den första säsongen av "Ratched" finns att ta del av hos Netflix. Vi har tidigare även släppt intervjuer med Sarah Paulson, Sharon Stone och Cynthia Nixon, om deras upplevelser under produktionen. Härnäst kommer vi att få se Okonedo i den första säsongen av "The Wheel of Time" hos Amazon Prime, som nu känns oändligt mycket mer intressant på grund av att just Okonedo kommer att finnas med framför kameran.