Allt du behöver veta om "Station Eleven" - en av årets bästa tv-serier

Redan i samband med att trailern släpptes för lite drygt två veckor sedan, skrev jag en hel del om hur "Station Eleven" är pandemiserien vi alla behöver just nu. Sedan placerade jag den även på min lista över årets 10 bästa miniserier kort därefter... och snart kommer den även att dyka upp någonstans kring toppen på listan över alla [nästan 200] tv-serier jag sett under året.

 

"Station Eleven" är nog däremot inte en tv-serie som kommer att uppskattas riktigt lika mycket av alla som ger serien en chans, men en chans bör den åtminstone få. Något säger mig att folk som gillade "The Leftovers" troligtvis kommer ha lättast att falla för den här miniserien, även fast det är helt olika typer av serier (så om du nu råkade hata Damon Lindelofs pärla - ge denna en chans ändå). Miniserien vågar ta tid på sig, innan bilden klarnar på ett sätt som får allt att höjas ett par extra snäpp - så ge bara inte upp för tidigt.

 

Långt före jag hade någon aning om vad "Station Eleven" ens handlade om, så var det faktumet att Patrick Somerville ("The Leftovers", "Maniac") hade skrivit manuset och att Hiro Murai ("Atlanta") skulle regissera - med Mackenzie Davis ("Halt and Catch Fire") i huvudrollen - som gjorde mig oerhört nyfiken på det här projektet. En miniserie hos HBO brukar ju bara i sig garantera en hög nivå på kvalitet, men från just det här gänget fanns det en helt annan form av potential. 

 

 

 

Mackenzie Davis har varit en personlig favorit sedan hennes otroliga roll i den kriminellt underskattade tv-serien "Halt and Catch Fire", sedan fortsatte hon att imponera lika mycket i sitt "Black Mirror"-avsnitt. För allmänheten i övrigt är hon väl mest känd för sin roll som supersoldaten Grace i "Terminator: Dark Fate"... men med rätt typ av manus och regissör så finns det så otroligt mycket potential att hämta här. Och "Station Eleven" får lyckligtvis ut varje droppe av den. Hon levererar utan tvekan en av karriärens bästa prestationer hittills. 

 

Jag bestämde mig redan när jag fick reda på att projektet var på gång för att införskaffa författaren Emily St. John Mandels hyllade bok (med samma namn som serien), som ligger till grund för miniserien. För om chansen till en intervju skulle dyka upp i samband med premiären, så ville jag vara redo. Och här är vi alltså nu, med mina uppmaningar om att ge serien en chans - och med ett litet snack med en förträfflig Davis.

 

Handlingen kretsar kring hur en oerhört dödlig pandemi plötsligt sveper in över världen och dödar i princip alla inom loppet av några veckor. Sedan hoppar vi mellan några olika tidslinjer som utspelar sig antingen precis innan pandemin, de hundra första dagarna efteråt och 20 år senare - i vår nya framtid. Det finns givetvis gott om faror i den här berättelsen, men vi får lära oss om dessa på ett ovanligt och mer psykologiskt skrämmande sätt än vad som är normalt i den här typen av postapokalyptiska berättelser.

 

 

 

 

- Jag tror att du har helt rätt. Den här typen av serier eller filmer utspelar sig ofta i dystopier - och det här är inte en dystopi. Men det är inte någon utopi heller för den delen, utan det är mer av ett "argument" för mänsklighetens fortsätta överlevnad. En överlevnad som är något annat än att bygga ett rymdskepp och dra till Mars, bara för att kolonisera något nytt ställe på samma sätt som innan.

 

- Utan här är frågan vad som händer när man tvingas börja om från början? Men är kvar på samma ställe... och måste bygga upp allt på nytt igen. Vill man verkligen återställa allt till hur det var? Eller försöker man med något annat - och hur kan det i så fall tänkas se ut? I "Station Eleven" så känns det som att många av drivkrafterna för överlevarna kommer från olika slags konstnärliga uttryck och vikten av att känna en samhörighet... och lite uppfinningsrik växthusodling. 

 

- Men jag håller med om att det finns något väldigt älskvärt med den här versionen av vår framtid. Särskilt eftersom så många andra liknande postapokalyptiska berättelser är så tydligt dystopiska, vilket ju inte är så konstigt i och för sig. Så när "Station Eleven" inte är dystopisk, får det serien nästan att framstå som mer optimistisk än den faktiskt är. För i grund och botten är serien trots allt fortfarande väldigt verklighetsbaserad, med allt vad det innebär. Det finns gott om faror i den här "optimistiska" framtiden också, men tonen är helt klart annorlunda.

 

 

 

 

- Jag hörde talas om boken för första gången när jag träffade Patrick [Somerville, seriens skapare] och Hiro [Murai, regissören], som skapade serien. Så, någon gång i slutet av sommaren 2019. Jag läste boken och älskade sedan även deras pitch för serien. Nu är det nästan lite roligt att tänka på likheterna mellan vår pandemi och den som utspelar sig i serien, men det här var ju långt innan.

 

- Jag minns att specifikt en av grejerna som man nämnde i pitchen var att "det här är inte "The Road". Det här är ingen dammig apokalyps där folk slåss för sin överlevnad och dödar varandra vid första chans". Vilket i vanliga fall är precis vad jag ofta kan störa mig på i den typen av berättelser... liksom, gör slut på ditt liv! Döda dig själv. Varför vill du ens fortsätta leva i en sån värld? Det verkar ju nästan alltid så fruktansvärt hemskt och fullständigt hopplöst.

 

- Om det inte finns någon glädje, skönhet eller sex... inga fler skratt. Jag förstår inte varför folk inte bara skulle ge upp direkt på fläcken i den typen av berättelser. I "Station Eleven" trycker man däremot på hur naturen gjort en comeback och tagit tillbaka planeten, efter att människornas påverkan försvann. Jag tycker att man gör det på ett väldigt fint sätt. Det gjorde den här berättelsen mer intressant och fylld med potential.

 

 

 

 

- Jag tror att Kirsten är ett bra exempel på hur alla människor har en mening i livet - och alltid försöker göra det man verkligen älskar. Och även fast livet efter pandemin är hårt för alla som överlevde. Trots svårigheterna med att alltid vara i rörelse, att inte veta om det kommer att finnas tillräckligt med mat och att konstant befinna sig i främmande områden... så fortsätter den här gruppen att leva den här farliga livsstilen, för att få göra något man verkligen älskar.

 

- Men jag kan också förstå hur det kan vara terapeutiskt i den här postpandemi-världen, i "Station Eleven". Eller renande, kanske är en bättre beskrivning. Möjligheten att kunna samla alla sina känslor och trauman i olika roller och få agera ut allt i en "säker" miljö. Bli fri från att hålla känslorna inom sig själv för en stund. Och genom att göra underhållning som griper tag i publiken på olika sätt, så får även alla som tittar uppleva någon form av förlösning för sina olika känslor och trauman. Det sätter igång en fin och läkande process för alla, tror jag.

 

 

 

 

- Det kommer att komma en "Station Eleven"-serieroman! Eller... jag vet förresten ingenting [Davies blir nu lite smånervöst fnissig under resten av det här svaret]. Det jag vet är att en komplett serieroman existerar någonstans... och kanske kommer den även att få existera i den verkliga världen också.

 

 

- Haha! Nja, det var en rekvisita som växte fram och utvecklades under produktionens gång, så att säga. Men det fanns aldrig en hel bok som jag kunde sitta och bläddra i själv under inspelningarna, utan bara några sidor här och där. Jag har däremot sett mycket av den nu efteråt och en massa skisser på illustrationerna, som är så otroligt vackra!

 

 

 

De tre första avsnitten av "Station Eleven" finns tillgängliga hos HBO Max. Miniserien kommer att bestå av totalt tio avsnitt, där de följande släpps varje fredag.