Stjärnskottet Francesca Hayward om filmdebuten i “Cats”

Till vardags är hon prima ballerina på den kungliga balettakademin i London, men det senaste året har Francesca Hayward ägnat åt att göra sin debut på vita duken. I Tom Hoopers nytolkning av musikalen “Cats” spelar hon huvudrollen som katten Victoria. Förutom en krävande roll som innehåller både mycket sång och dans, så är det också Hayward debut som skådespelare. Vi träffade henne för att ta ett snack om den stora debuten och utmaningen med att förvandla sig till katt.

Vad hade du för relation till “Cats” innan och hur kändes det att få bli en del av den här ensemblen? 

– Jag brukade titta på videor från scenuppsättningen av “Cats” när jag var yngre och eftersom det är så mycket dans med så var det något som fångade mig. Så musikalen i sig har varit en inspiration för mig och när jag nu fick möjligheten att vara med i den här filmen så tog jag den. Det är en ganska unik chans för en ballerina att bredda sig på det här sättet, så jag kände inget annat val än att ta den.  

Dansen lär ju inte ha varit några problem för dig, men du sjunger också i den här filmen. Var det något du var bekväm med sedan innan? 

– Jag fick veta redan vid min första provspelning att jag skulle behöva sjunga i filmen, vilket var skrämmande eftersom jag primärt är dansös. Det kändes så konstigt att vara så nervös inför att sjunga bara för en handfull personer, när jag är helt bekväm med att dansa inför hundratals. Men det gick bättre allteftersom, särskilt när jag började ta sånglektioner innan inspelningen. Det jag framför allt lärde mig där var att lämna ens värdighet vid dörren, för man gör en del övningar som man annars skulle skämmas för tror jag. 

 

 

Du sjunger ju faktiskt filmens enda nyskrivna nummer, som gjorts av Andrew Lloyd Webber och Taylor Swift. Hur kändes det? 

– När jag fick reda på att låt skulle produceras just för mig, av så talangfulla människor, det kändes väldigt speciellt. Första gången jag fick höra låten var av Taylor som framförde den bara för mig i ett litet rum. Så jag fick en väldigt exklusiv privatkonsert, vilket kändes bisarrt. Sen hjälpte hon mig också en del igenom sångprocessen och diskuterade texten med mig. Även Andrew hjälpte mig en del, han satte bokstavligen tonen för låten efter min röst. Så jag hade mycket stöd från båda dem. 

Är du en katt- eller hundperson privat? 

– Jag har alltid varit en kattperson. Jag hade fem katter när jag växte upp och nu har jag en fantastisk katt som heter Simon.  

Kunde du hämta något från honom i arbetet med din karaktär? 

– Min katt har en väldigt rolig och udda personlighet, men det var inte direkt något jag kunde använda till just min karaktär.  

På tal om katteknik, ni gick alla på "kattskola" inför arbetet med filmen. Hur skilde sig de lektionerna jämfört med de danslektioner du annars är vad vid? 

– Arbetet på kattskolan var såklart väldigt annorlunda jämfört med det jag är van vid balettakademin. Hela skådespelarensemblen fick arbeta på att på bästa sätt försöka förkroppsliga sin inre katt. Så alla försökte hitta det sätt som passade ens karaktär bäst. För mig landade allt i hur man rörde axlarna.  

 

Du har en del scener själv tillsammans med Judi Dench. Hur var det att arbeta tillsammans med henne? 

– De scener jag har själv med Judi Dench var definitivt det som kändes mest surrealistiskt under hela inspelningen. Att vara där själv med en sån legend, i kattkostymer, och inte bli för nervös eller full i skratt, det var svårt. Men hon är en helt underbar person, så det gick jättebra.  

Filmen har ju minst sagt väckt en del uppmärksamhet, där en del ifrågasatt den vision som Tom Hooper skapat. Hur ser du på den kritiken? 

– Jag tar det inte personligt och jag ser det egentligen som någon kritik. Det känns som att folk hade ett gott sinne för humor i de diskussionerna. Den här filmen är så full av magi och lustigheter, så det finns egentligen inget att bli upprörd över. Jag tror att det tar ett tag för folk att vänja sig, särskilt för de som inte har koll på originalmusikalen.