MovieZines Matt Doherty träffade honom i Los Angeles.
"Immortals" är din första film i 3D, var det något som var planerat från början?
- Ja, det var planerat att göras i 3D från första början. Vissa genrer lämpar sig för 3D bättre än andra. Om genren passar för 3D innebär det oftast att det inte är lika snabba klipp, det blir långsammare rörelser och mindre skakig kamera. Under de bästa av omständigheter tror jag inte att Paul Greengrass borde göra en 3D-film. Å andra sidan, om det är någon som Burton, eller någon som tycker om att vara statisk, hjälper det. Det är nummer ett. Nummer två är att vara redo för det. Om man inte är det kan det i värsta fall bli något som "Clash of the Titans". Det var så dåligt att folk tog illa upp. Så förhoppningsvis blir det en förändring. Om man är redo från början, vilket jag alltid efterfrågar.
Hur och när kom du i kontakt med grekisk mytologi?
- Grekisk mytologi är som folksagor. Det är lite som första sängen man sov i som barn, man kommer inte ihåg. Men filmer om grekisk mytologi introducerades jag till sent i livet, jag var introducerad till film sent i livet. I en internatskola i Himalaya tror jag att vi läste allt som alla läser i engelska skolor. Så vi läste om det i skolan. Men det här handlar inte så mycket om grekisk mytologi tycker jag, det är en avart av det. Litteraturen är fantastisk och jag tror inte den kan göras till film. Vad folk vill se på film ändras var tionde år. Om det är action, katastroffilmer eller något annat. Och det är det som avgör vad som bli producerat. Det gäller bara att förstå vad folk är sugna på just nu. Det var där jag började.
Språket som oraklerna talar, var det ett riktigt språk?
- Det började med latin, men det blev efter ett tag vad som helst som verkade logiskt. Vi ändrade det allt eftersom. Men det var ett genuint gammalt språk från början.
Hur var ditt samarbete med kostymören?
- Det blev en hel del missförstånd och det räknade jag med. Det är en indisk man som berättar för en japansk tjej hur grekerna såg ut. Så det blir aldrig som jag tänkt mig. Men när jag ser filmen, känns det som om det är det enda rätta. Vi samarbetar inte så mycket. Jag berättar för henne vad karaktärerna gör. Hon har ingen känsla för det praktiska så för det mesta handlar det om hur vi ska få det att fungera. Hon säger, "oh, han måste röra sig?" Ja, han måste röra sig och då handlar det om att ta bort detaljer tills det blir mer praktiskt.
Vad var det som gjorde att du ville jobba med Henry Cavill?
- Vi hade inget manus när vi började, så jag behövde någon som var flexibel. Jag visste att jag ville göra historien till film men inte hur. Henry är en kungason när man ser honom, men här spelar han en bonde. Det är egentligen inte rätt men jag läste en scen med honom och han gjorde den perfekt. Han var inte rätt för att ha kommit från gatan, men det här är en genrefilm och jag var ok med det. Han kan agera och han var hungrig. Han hade haft några chanser att slå stort och missat dem, så det kändes rätt. Han vill och han är disciplinerad. Det är baserat på instinkt från min sida.
Kan du berätta om det vackra våldsamma scenerna? Är det så du ser det?
- Universum är våldsamt. Blodet som pumpar i hjärtat är våldsamt. Jag har svårt för vidvinkelbilder av tusentals döda. Jag tycker varje person som dör ska uppmärksammas. Det är kanske groteskt men jag tycker att krig är våldsamt. Vi har tyvärr nått en tid då man dödar tusentals i TV-spel och det anses inte våldsamt. Det är samma sak att folk äter saker som de inte kan se dödas. Det anser jag våldsamt. Om man ska se folk dö ska man se hur döden ser ut. Det är skillnad på verklighet och fantasy. Vi har stoppat in lite mer av det vackra, då folk tycks acceptera det bättre då. Det är en krigsfilm. Krigsfilmer ska vara våldsamma. "Spegel, spegel" kommer inte vara våldsam.
