Brad Bird, aktuell med filmen ”Tomorrowland: A World Beyond” som går upp på biograferna den 22 maj, intervjuades under Tribeca Film Festival av komediennen Janeane Garofolo. Det var den sista och avslutande delen av populära programserien Director Talks, som tidigare presenterat intervjuer med George Lucas, Cary Fukunaga och Christopher Nolan.
Brad Bird startade sin framgångssaga som 14-åring då han tog med sin animerade kortfilm till Disney och fick träning där. Efter jobb med TV-serien ”Simpsons” kammade långfilmerna ”The Incredibles” och ”Ratatouille” hem varsin Oscar för bästa animerade film, och internationella hiten ”Mission: Impossible – Ghost Protocol” markerade övergången från animerat till live-action. Kommande storfilmen ”Tomorrowland” med George Clooney är baserad på en av Disney Worlds attraktioner. Brad Bird berättar om filmen och sin karriär för kollegan Janeane Garofalo, som gjorde Colettes röst i ”Ratatouille”.
- Jag hade sett Djungelboken och började förstå att någon kunde livnära sig på att komma underfund med hur en leksakspanter rör sig. Som barn verkade vuxenvärlden tråkig, man drogs med till fester med skogar av ben och långsamma, lufsande rörelser och tänkte är det så här det ska bli att växa upp? Men när jag förstod att någon faktiskt gjorde animationer och att de inte bara blev till, utan någon satt och tänkte igenom dem, grundligt, kände jag att ”wow”, vuxenvärlden är spännande.
- Jag ville komma i kontakt med Disney och när jag var 11 år visade en vän till mina föräldrar, som jobbade på Disney, runt i studion och lät mig träffa alla animatörer. Jag minns att Frank och Ollie, som är två av Disneys ”nine old men” såg på mig vänligt men med minen av att se ett barn som kommer tappa intresset om två veckor. Så de var lite chockade när jag dök upp tre år senare men en 15-minuters film. Det var då Disneys mentorskap började.
Du har lyft animerad film till en extraordinär nivå. Du var tvungen att uppfinna vad man kan göra eftersom det fanns tekniska begränsningar.
BB: Vi uppfann mycket banbrytande för ”The Incredibles” men hade många fler avancerade redskap för ”Ratatoulle”, som bara var en film senare. Det syns på kvalitén. Datorer visar allt geometriskt istället för organiskt. Vill man presentera den verkliga världen kommer datorn bekämpa dig varje steg på vägen, även om programmen blir bättre hela tiden. Alla oregelbundenheter du ser på köksgolvet i ”Ratatoulle”, där varje kakelplatta är satt i något olika nivåer, var justerade av en person eftersom dataprogrammet replikerar allt exakt likadant. Kakelplattor i verkliga kök sitter inte likadant så ljuset reflekteras annorlunda.
Det du har gjort inom genren du arbetar med...
- Animation är ingen genre. Animation är ett medium. Animation kan innefatta alla genrer.
När du blir ombedd att regissera en film som ”Mission: Impossible – Ghost Protocol”, som är större än oss, en franchise, med Tom Cruise; som regissör måste du visa samma passion och vision som för dina egna projekt, men känna dig i någon mån begränsad?
- Ja, man förstår att uppgiften är att passa in bland de andra ”Mission Impossible”-filmerna, men vad som attraherade mig var att de filmerna gjorts som en serie utan specifik stil. Brian Di Palmas ”Mission” ser annorlunda ut än John Woos ”Mission” som ser annorlunda ut än J.J.s (Abrams) ”Mission”. Viljan att tillmötesgå regissörernas individuella stilar gjorde projektet intressant för mig. Vi hade ett skelett som stomme, men inom det fanns rum för improvisation och ändringar. Jag hade både Tom och J.J. som ville att jag gjorde det på mitt sätt, så jag var inte ensam mot världen. De fungerade som en skyddande kupol.
Så varför gav du dem inte mat? Varför är de så magra? (skratt)
- Det är som Olympiska spelen. Särskilt Tom, eftersom hans roll är så fysisk, tränar för varje stunt så att han når toppen för vad som krävs för varje enskilt stunt exakt den dagen. Han tar det väldigt allvarligt, och det är därför han kan göra saker som att klättra upp för Burj Khalifa utan ansträngning.
Att som regissör ta sig an ett sådant projekt måste vara en enorm mental och fysisk utmaning.
- Det var ett tuff projekt att gå in i som första live-actionfilm, som att slängas i djupaste delen av en pool med hajar, för att filmsetet bestod av så många stora komplicerade delar. Men Tom and J.J. kunde inte gett mer stöd, och jag skulle göra det igen. Det som är roligt med så här stora produktioner är om du har galna idéer har du också resurserna att genomföra dem. Jag säger inte att det är lätt, men du kan arbeta storskaligt och när du ser resultatet på stora filmduken är det roligt.
Jag är fascinerad av 1964 World Fair, av den tidsperioden, av hela ”Tomorrowland”-grejen.
- Idén till ”Tomorrowland” kom till under konversationerna jag hade med Damon Lindelof, medförfattare till manuset. När vi var barn verkade framtiden alltid vara en bättre plats. Trots att världen såg så många dåliga saker ske överallt fanns det en framtidsoptimism och vi undrade vad som gjorde att den försvunnit. Frågar man folk nu tycker de framtiden stinker, de tror att vi inte har någon chans, och har resignerat inför detta. Varför är det så?
Klimatförändring. Ekonomisk kollaps.
- Men det var millioner dåliga saker då också, fast vår attityd gentemot de problemen var att vi kan lösa dem. Den attityden är försvunnen, även om vi har lika mycket kontroll över vår framtid nu som då. Försöker man presentera en rosig vision av framtiden nuförtiden verkar man gammalmodig och naiv. Inte för att säga att det inte kommer blir en kamp att nå dit, men det känns som många har gett upp och jag håller inte med.
Jag tror det är hälften hälften. Precis lika mycket som det finns cynism och rädsla, finns det människor som försöker hitta nya sätt att leva och nya sätt att skapa en bättre framtid.
- Och vår film stödjer de människorna!
Annika Andersson
