Men allra störst uppmärksamhet har nog de unga huvudrollsinnehavarna fått. 15-åriga Josefine Mattson och 17-åriga Mika Bernsdotter Ahlén. Utan tvekan nästa rising stars i en svensk filmhimmel. MovieZine träffade ett par smått uttråkade men entusiastiska tjejer i en av de roligaste intervjuerna det här året.
Hur känns det?
Mika: Lite konstigt att se sig själv på bio faktiskt. Men i och med att man har sett den så många gånger innan fast inte så stort så känns det ändå lite bättre. Hade man inte sett den innan hade man blivit helt chockad. Nu vet jag ändå hur jag ser ut på film och vad man gör och liksom sådär. Men det kändes väldigt konstigt på galapremiären sådär stort, tjugo gånger tjugo. Bara swoosh.
Är det jobbigt eller bara spännande?
Mika: Jag tycker att det är roligt men samtidigt är det lite jobbigt. Så här nu innan premiärer är det mycket folk som har ringt på nätterna, folk som har fått reda på mitt nummer. Sådana där grejer. Hört av sig och frågar om jag är vaken och skriver sms. Det är antagligen fans men att de redan börjat, innan premiären, det är lite jobbigt så men det är självklart jättekul annars.
Josefine: Jag tycker det är både och. Men det där är inget jag har upplevt. Vi är inte så där i Stockholm (skratt).
|
Förutom några tal- och biroller har ingen av dem egentligen några större erfarenheter av film. Medan Mika fullföljer sin stora skådespelardröm och pluggar på teaterlinjen, såg Josefine det här som en kul möjlighet. Men för båda började det med en audition.
Josefine: Det var en audition på skolan och så fick man gå om man ville. Så då gick jag och några klasskompisar och gjorde det. Man skulle vara arg på en kvinna men jag valde att vara arg på ett paraply istället... men det funkade (skratt).
Är det det man ska satsa på, att vara unik?
Mika: Det tror jag. Min lärare tipsade mig och jag provfilmade i Göteborg och så gick jag vidare och fick provfilma ett antal gånger i Stockholm. Lite innan de visste att jag skulle få rollen så kom Josefine in så fick jag provfilma mot henne. Jag fick provfilma mot en massa Jennor innan. Så kände jag väl att med Josefine så klickade det verkligen. Det gick jätte, jätte, jättebra.
Så ni kom bra överens då?
Josefine: Jag tror att vi hade en jävla tur faktiskt. Vi klickade väldigt bra och när man bor ihop i två månader så blir det typ... ja... "Hej, jag har känt dig hela livet".
Mika: Innan skulle vi välja ut kläder för karaktärerna och då var det lite stelt kanske men sen på första inspelningsdagen då kom Josefine in där och bara "Heeeeej, men vad roligt, vi är bästa kompisar"... (skratt)
Ni verkar ju som sagt klicka väldigt bra, hur funkade det med inspelningen?
Mika: Men det var det som var så konstigt för att det är en scen där som jag är full och frågar om hennes mamma har cancer. Men den scenen spelade vi in ganska sent och då kände vi varandra jättebra. Då blev det lite "Hur gör vi nu?" för att låtsas att vi inte känner varandra. Det var faktiskt jättesvårt.
Josefine: Eller som när jag kommer upp till porten och hon står och röker och hon bara "Skaru in eller?" (skratt).... jag ba "Ja". Liksom vaffan håller du på med. Det kändes skumt.
Mamma håller på att gå upp i taket snart.
Det är ju en väldigt tung film och ni långfilmsdebuterar dessutom, hur förbereder man sig för till exempel svåra scener?
Mika: Alltså mycket koncentration. Att folk respekterar varandras tystnad och få in det där tänket som skådespelare. Tänka mycket på sorgliga saker kanske.
Josefine: Den scenen när Jenna gråter. Det var rätt jobbigt för det var min första gråtscen. Jag tänkte väl på döden och det var jobbigt för man fastnar i det där ”modet” resten av dagen och går som en zombie. Det är svårt att skifta från att vara jätteglad till deppig.
Mika: Ja, i och med att vi inte körde scenerna i ordning. Så helt plötsligt skulle man vara svinglad och hur full som helst. Det tog väldigt mycket energi.
Nu har ju "I taket lyser stjärnorna" tagits emot väldigt bra. Den har till och med jämförts med Lukas Moodyssons "Fucking Åmål", vad tycker ni om det?
Mika: Jag är så trött på det.
(Skratt) Jag gjorde det i min recension, varför tror ni att folk vill jämföra de två?
Mika: För att det är en ungdomsfilm om två tjejer, där den ena dricker och knarkar och de andra, ja...
Josefine: Men jag tycker det är så konstigt att man jämför dem för jag tycker det är två helt olika relationer. "I taket lyser stjärnorna" är det Jenna, mamma och mormor men i Fucking Åmål var det två lebbtjejer som bara hittar varandra helt plötsligt.
Mika: Det jag tycker är den största skillnaden mellan "Fucking Åmål" och "I taket lyser stjärnorna", är att det är en så utspridd ålder. "Fucking Åmål" är mer ungdom medan vår film kan få en gubbe lika väl som en fjortistjej, att gråta. Och så är vår film bättre (skratt).
Vad säger er familj över era framgångar?
Mika: Mamma håller på att gå upp i taket snart. Hon har verkligen varit ett stöd för mig, verkligen. Jag bor inte med min pappa så det har verkligen varit mamma som har lagt ner all sin tid och energi för hon har alltid vetat att det här är min dröm. Så hon är hur glad som helst och börjar gråta lite... hela tiden.
Josefine: Min mamma är den största lipsillen. Så fort hon ser mig i en tidning så blir hon bara "snyft".
|
Vad säger era kompisar då?
Mika: Mina närmaste stöttar såklart mig. Men där är det mycket avundsjuka hos mig också. Speciellt i klassen, med tanke på att vi är en teaterklass och de också sökte den rollen. Då blir det lite jobbigt för dem. Men det är mycket kommentarer när man kommer till skolan och så "Stjärnan, stjärnan" och "kukvagn". De ska hålla på säga massa repliker som man har sagt i filmen. Jag tror att jag får stå ut med det mer eftersom jag har den rollen. Lite mer den här skämtiga rollen. De kan inte förstå att det är skådespeleri utan tror att man är den rollen på riktigt. Jag är då Mika eftersom jag bara spelar Ullis men folk fattar inte det på samma sätt.
Josefine: Jag har inte känt av någon avundsjuka. Mina kompisar stöttar mig jättemycket faktiskt. Men till exempel på Facebook folk som blir vän med en som man aldrig har träffat. Det känns lite konstigt. Det är väl mest det.
Så nu är filmen klar. Det har varit galapremiär. Det har gått bra. Vad tycker ni om den färdiga filmen?
Josefine: Jag tycker den är rätt bra. Jag tror inte jag hade några förväntningar innan eller under inspelningarna.
Mika: Jag trodde inte, när jag pratade med många i filmteamet och så, att den skulle bli så bra som den blev. Att den skulle vara med och tävla i Berlin, det trodde jag aldrig.
Ni är unga, talangfulla, nu också populära... så vad händer nu?
Mika: Jag går ut gymnasiet nästa år och då ska jag flytta till Stockholm och söka scenskola vid Dramaten. De filmerbjudanden jag får tackar jag gärna ja till. Jag ska fortsätta söka som jag alltid gjort.
Josefine: Jag går i nian. Så jag ska nog plugga natur typ. Jag vill ju bli veterinär. Det var liksom inte min dröm med skådespeleri. Visst jag har alltid tyckt att det är kul att spela och jag är en teaterapa men det har aldrig varit så att jag vill satsa på det som Mika, som alltid velat det här.
Men är det över för din del då?
Josefine: Nej. det vet jag inte. Vad som helst kan ju hända.
Ni har spelat in en väldigt fin film om vänskap och ni har blivit bra vänner under processen. Kommer ni att hålla kontakten?
Mika: Hela livet såklart. Jag vet flera av mina vänner som påpekar att Josefine bara är femton men hon är väldigt mogen för sin ålder eller så är det jag som är omogen. Men sen har vi fått uppleva något som många inte får och därför blir det också en väldigt nära grej. De två månaderna var de bästa i mitt liv faktiskt.
Josefine: Ja. Best friends forever (skratt).
