Jag har personligen aldrig blivit så berörd av en svensk film på bio, som efter mitt biobesök av "Den blomstertid nu kommer". Det har därför smärtat mig att se hur flera av mina "kollegor", på olika kultursidor runt om i Sverige, verkar helt ha missförstått en av de mest ambitiösa svenska filmerna på väldigt länge.
Det påminner mig lite om diskussionerna kring ett annat vattendelande mästerverk till film från tidigare i år; "Annihilation". Både "Den blomstertid nu kommer" och "Annihilation" är filmer som deras skapare långt i förväg vet om är filmer som inte kommer att falla alla i smaken. Under mitt samtal med Victor Danell (filmens regissör och ena manusförfattare) och Christoffer Nordenrot (filmens huvudrollsinnehavare och andra manusförfattare) så förklarar dem för mig att de medvetet har gjort en film som rent dramaturgiskt gör den svårare än vanligt att följa - men att de har gjort precis den film de ville göra.
Stillbild på Jesper Barkselius och Christoffer Nordenrot i "Den blomstertid nu kommer".
De vet mycket väl att filmen är genremässigt flytande, den faller in under allt från relationsdrama till katastrofthriller och action. Biobesökare som förväntar sig mer av det ena än det andra riskerar att gå ut ur biografen besviken. Förhoppningen är därför att du som besökare går dit och kanske förväntar dig några snygga actionscener, något Crazy Pictures sedan länge är kända för, men går därifrån berörd av de olika karaktärernas öden (och förhoppningsvis även nöjd med effekterna). Enligt mig har de verkligen lyckats.
Flera av de mer negativa recensionerna nämner däremot saker som; att det är dåligt att vi inte får reda på vem som ligger bakom attackerna, att det är overkligt att Björn överlever flygkraschen och de verkar inte heller riktigt ha förstått vad som egentligen hände där under slutscenen i kyrkan. För givetvis får vi reda på vem som ligger bakom attackerna, Björn stendör självfallet redan i flygplanet och ja, det är inte helt lätt att hänga med i slutet om du inte ger dig hän - utan passivt väntar på att få en förklaring släppt direkt i knät.
Lyckligtvis fick jag chansen att sitta ned tillsammans med de båda manusförfattarna, bara någon knapp timma efter att jag själv hade sett filmen första gången. Under vårt samtal vänder vi ut och in på manuset, vad de ville uppnå med filmen samt varför de (exempelvis) valde att avsluta den med Putin.
Victor Danell och Christoffer Nordenrot.
Var ni överens om att använda er av nyhetsinslagen i slutet av filmen?
VD: Det har funnits så många versioner av filmen, den har verkligen skrivits om från grunden flera gånger. Nyhetsinslagen är däremot med redan i den första versionen av filmen. Men sen har det slutet kommit och gått lite under tidens gång. Vi ville knyta ihop säcken på bästa möjliga sätt. Det finns faktiskt en alternativ slutscen som vi spelade in i en gympasal, som vi i slutändan valde att inte använda oss av eftersom det kändes som ett slut ovanpå ett slut.
Det var nog rätt beslut, filmens känslomässiga slut i kyrkan känns svårslaget!
VD: Precis, tillsammans med Gustavs [Spetz] musik är det verkligen hela filmens klimax där i kyrkan. Det kändes som att det var rätt i filmens regelverk att vi slutar i relationerna och sen det här med attackerna - det var egentligen inte så viktigt, så det kan vi ta i eftertexterna. Det är fortfarande en tråd alla kommer haka upp sig på om vi inte knyter ihop den.
CN: Ett slags löfte till publiken att få ett svar på det med. Man vill ju såklart veta, vad det egentligen var som hände.
Om inte annat bara för att slippa få den frågan i resten av era karriärer; "Vem var det egentligen som attackerade Sverige - och när kommer uppföljaren!?".
CN: Haha, exakt så! Nu har vi köpt oss fria från att behöva göra en uppföljare!
Vilken del av filmen har varit spikad längst?
VD: Det är utan tvekan Alexander och Anna-spåret. I den första versionen av filmen var det egentligen berättat mer enbart ur Alexanders perspektiv. Det här med Björn var exempelvis från början bara berättat ur Alex perspektiv, medan nu följer vi ju Björn ur hans eget perspektiv. Jag har reflekterat en hel del över varför vi valde att gå ifrån det. Men vi säger att vi gör en film om Sverige under attack - och hur skulle du och jag reagera då? Om man bara berättar det ur en persons perspektiv så blir det väldigt smalt. Det behövde breddas lite så man fick se det från några olika infallsvinklar, men fortfarande bara vara ur vanliga människors perspektiv.
CN: Det gjorde också att vi kunde få inblickar i olika människors liv. Björns arbete på elcentralen som också är en stor del av filmen, Evas arbete i regeringen vilket låter oss se lite från vad som händer i Stockholm och så vidare.
VD: Så länge bristen på kommunikation fortsatte vara en central roll kände vi att det fortfarande var samma film vi gjorde, även fast den berättades ur fler perspektiv än bara Alexanders.
Vilken del av filmen var svårast att få till i manuset?
CN: Mycket kring det relationsbaserade. Björn och Alex-relationen samt Anna och Alex-relationen, vad det egentligen är som sker där. Katastroftemat har liksom funnits naturligt i bakgrunden hela tiden. Utvecklingen i deras relationer har vi däremot fått arbeta väldigt mycket med.
VD: Om man kollar tillbaka på den första versionen av filmen, så är den delen som utspelar sig fram tills att de befinner sig i bergrummet fortfarande väldigt lik. Det är egentligen det som kommer därefter som vi kanske inte riktigt fick till i den första versionen.
Hade Anna alltid en dotter?
VD: Hon hade alltid en dotter - och hon var alltid tillsammans med en annan kille. En gnista till idén bakom den här filmen har alltid varit det här med Sverige under attack, men lika länge har en annan gnista för oss alltid varit en ungdomskärlek som faller isär på grund av bristande kommunikation. De går sedan två olika vägar för att långt senare träffas igen - och de pratar fortfarande inte med varandra, vilket leder till ännu mer problem. Den bågen var från början mycket av det som vi gick igång på.
Stillbild från kyrkscenen med Lisa Henni i "Den blomstertid nu kommer".
Vilket blir både väldigt fint och hjärtskärande i slutet av filmen. Tolkar jag det rätt att när de båda står där i regnet i kyrkan och deras minnen tynar bort för dem. Att Anna, förstärkt av musiken, framförallt minns sin kärlek till Alexander - till och med mer än den till sin make [Kim]. Där och då är de tillbaka i ögonblicket vid pianot i början av filmen, när livet tillsammans fortfarande låg framför dem.
VD: Det blir någon slags vision av att kärleken är starkare än allt - och även när de har glömt allting har de kvar de här tonerna av den här känslan, som lyckas väcka det till liv ändå. Någonstans i den här "trippen" de gör så går de på ett sätt vidare...
CN: ... i en slags alternativ verklighet...
VD: ... för hur deras liv hade kunnat se ut om de bara hade pratat med varandra från första början. Om de hade vågat säga vad de egentligen kände för varandra. För det är egentligen det Alex försöker att göra, han försöker lappa ihop ett snedsteg. Hela hans liv i Stockholm är ett försök att återskapa den här känslan han hade tillsammans med Anna. Men sanningen är att han gjorde en miss där - och det kanske inte finns någon andra chans.
CN: Det är lite där som Alex och Anna-relationen gifter sig samman med Alex och Björn-relationen också. Björn får aldrig någon andra chans heller, om han bara hade valt att verkligen prata med sin familj [istället för att skrika sönder den] hade allt kunnat se annorlunda. Eftersom Alex är så ung när han lämnar sin pappa får han heller aldrig de emotionella verktygen med sig hemifrån - utan är precis som sin pappa oförmögan att säga vad han egentligen tycker.
Hur tidigt i filmen är det egentligen som Alex smittas och börjar påverkas av det?
VD: Hur tolkar du det själv?
Det finns någon scen där i det höga gräset på åkern när han ligger och tittar upp mot himlen, som blixtrar till och så ser det ut som att regnet börjar falla igen. Jag tänker att där får han någon droppe i ögat - och allt som händer därefter blir allt mer och mer diffust och osammanhängande för honom. Det är exempelvis kort därefter vi får den här drömska dödsscenen vid planet, som Jesper [Barkselius, som spelar Björn] för övrigt berättade för mig att det var den svåraste scenen att spela in - eftersom ni tände eld på honom på riktigt.
CN: Haha, ja Jesper var både tekniskt och känslomässigt eld och lågor över den scenen.
Hur tolkar ni den dödsscenen själva? Vet Alex om att hans pappa dog redan i flygplanet, eller tror han att pappan går ut och säger det där om gitarren först?
VD: Det är lite svårt att säga. Det en tolkningsfråga som vi lägger lite i knät på publiken...
CN: ... som dessutom är medvetet skriven så!
VD: Verkligen! Det partiet arbetade vi väldigt mycket med, både på manusnivå och senare i klippningen. Hur förstärker vi exempelvis med musiken att Alex nu har blivit smittad, att vi förstår att han börjar försvinna bort samtidigt som vi undviker "zombiegrejen".
CN: Vi får även in försoningen mellan far och son där.
VD: Det beskrivs tidigare under filmen att smittan i princip ger dig Alzheimer inom loppet av femton minuter. Jag tror därför att när Alex står där har det börjat bli ordentligt skevt i huvudet på honom - och att pappan egentligen sitter kvar i planet hela tiden. Hans minne bygger vidare på att han kort innan hittade vad som fanns kvar av den här gitarren, som han då förstod var grunden till bråket på julafton alla dessa år tidigare. Men just där och då tror jag att han upplever dödsscenen med gitarren som verklig.
Jag måste erkänna att jag själv blev lite besviken först, när jag hörde att flygplansdörren öppnades; "Nej, men inte fan kunde han väl ha överlevt allt det där?". Men sen, precis som du säger, så förstod jag snabbt att det inte alls var vad som hade hänt - och blev istället riktigt imponerad över hur poetiskt ni valde att avsluta deras relation.
CN: Det blir som ett minne som Alex själv inte har sett, men som han förstår för första gången har hänt. Att en gång för typ tolv år sedan har kanske Björn sagt sådär till någon kollega. Han förstår äntligen att hans pappa verkligen brydde sig om honom, även fast vi aldrig hör honom säga det.
Precis som det stod i brevet Alex mamma lämnade efter sig.
VD: Exakt! Det blir också en slags motivation för Alex att verkligen lägga korten på bordet och börja prata med Anna.
Innan vi tar oss an slutet av filmen, vilka scener är ni mest nöjda med i filmen? En av mina personliga favoritscener är övergången från Alex som ung till vuxen - när han kastar telefonen på pianot och börjar spela.
VD: Det är definitivt en av de bästa scenerna, den är känslomässigt fin - både visuellt med musiken och ned på manusnivå.
CN: Det är en scen som länge varit en favorit från manuset, för den limmar ihop vår berättelse väldigt bra i alla instanser. Fotot, musiken och min viktnedgång som syns väldigt tydligt - vilket blir min "visuella effekt".
VD: Där fick det lite bära eller brista också, just eftersom Christoffer spelar två olika åldrar. Det blir en chansning från vår sida, för vi kan inte veta på förhand hur publiken kommer att reagera på det. Kommer man köpa det? Jag vet faktiskt inte. Men vi bestämde oss i alla fall för att det var klart att Christoffer skulle spela Alexander i båda åldrarna. Vi ville inte använda oss av en barnskådespelare som vi skulle investera så mycket tid med i början av filmen. För att sedan tvingas byta och introducera en ny skådespelare i samma roll. Jag tror inte att det hade fungerat bra.
VD: Det finns ett annat parti i filmen, som trots att jag säkert sett det typ 10 000 gånger redan - alltid får mig att vilja ställa mig upp. Det är när Björn dundrar hem och inser att "det är nu det händer", han slår den där stora väskan rakt ned i bordet och slänger i en såg, en radiostyrd bil, batterier, geväret och en skyddsmask och skyndar ut. Han utstrålar både någon slags hopplöshet över situationen, samtidigt som han har väntat på just den här dagen så länge - det här ögonblicket är meningen med hans liv. Under tiden spelas Gustavs [Spetz, filmens kompositör] version av "Den blomstertid nu kommer" i bakgrunden. Vilket inte var något vi hade bett om, utan det var Gustav själv som hade suttit och skissat på den låten till just det här partiet. Han blev inte nöjd alls och ville visa oss, för att få höra vad vi tyckte, innan han kasserade det - och alla vi som hörde det flög upp och började typ hurra över hur perfekt det passade in.
Björn passar i samma veva på att leverera en av filmens mest passande repliker, när han uppgivet utbrister [något i stil med]; "Att jag alltid ska ha rätt"!
CN: Haha, ja! Sedan har givetvis även slutet i kyrkan alltid varit lite av en favoritdel. Med tanke på hur allt knyts ihop där. Den här sjuka filmen med allt från "Ensam hemma" och "Die Hard"-referenser till dramarelationer med kommunikationsproblem. Foto, musiken och manuset - allt vävs ihop där inne i kyrkan.
Jag har faktiskt en fundering kring kyrkscenen. Jag vet inte om ni vill avslöja det eller inte, men indikerar faktumet att vi får se Annas dotter sitta i säkerhet under det där bordet i kyrkan - att hon är den enda som klarar sig med minnet i behåll där inne?
VD: Kul att du nämnde det, det var faktiskt exakt det som den bortklippta slutscenen i gympasalen handlade om. Det var en scen som utspelade sig i en slags efterkrigstid, i ett tillfälligt sjukläger, där vi får följa hennes dotter som hittar det där notpappret vi sett flera gånger under filmens gång - som kommit med från kyrkan på något sätt. Dottern börjar plinka lite på ett piano, samtidigt som vi ser Anna smittad, grå och helt borta - men att när hon hör musiken så ser man att något vagt minne ändå väcks till liv.
CN: Extrascener av det där slaget har vi säkert diskuterat ett tiotal olika under årens gång. Allt från att Anna och Alex skulle träffas igen långt senare på något äldreboende när de blivit gamla, till den här i gympasalen som vi faktiskt spelade in.
VD: Men filmen tar verkligen slut där i kyrkan, det är filmens absoluta klimax - vi ville i slutändan inte avsluta filmen med något annat än just det. Förutom nyhetsklippen under eftertexterna då...
Vad tror ni publiken kommer att tycka om det sista lilla klippet på Vladimir Putin? Kommer folk att gilla det eller inte?
VD: Det är jättesvårt att veta, det beror nog mycket på smak och stil. Samt vad man gått in med för förväntningar på filmen - vissa kanske har förväntat sig en alien-attack och blir jättebesvikna. Vi har ju varit lite hemliga med var "hotet" kommer ifrån. Medan andra säkert blir glada att hotet istället visar sig vara verklighetsförankrat.
CN: Vi ska kanske poängtera att vi aldrig har avsett att göra någon särskilt politisk film, åt vare sig det ena eller det andra hållet. Men det går givetvis inte heller att helt undvika politiken när man gör en verklighetsförankrad film - om en attack på Sverige.
Vladimir Putins (och Rysslands) ekonomi håller på att stabiliseras.
Det känns samtidigt som att om Sverige skulle bli attackerat av något land under de kommande femtio åren. Vem annars än Putin och hans Ryssland kan man ens tänka sig?
VD: Haha, ja exakt. Det är ju lite så det känns. På ett sätt blir det därför kanske en lite enkel utväg för oss. Men som sagt. Om man vill förankra det i någon slags verklighet, vilket är vad vi vill, så är det Putin som är det givna valet i det här fallet.
CN: Det finns också en förklaring med i manuset, till varför Putin råkar ha ett särskilt intresse för Sverige. Det som Björn berättar om Nord Stream i början av filmen [och även i fikarummet med Konny].
VD: Absolut, det finns tillräckligt med brödsmulor utspridda under filmens gång för att det ska gå att dra rätt slutsats även utan den sista lilla scenen. Men jag tror många ville få det bekräftat också - vilket är varför Putin får det sista ordet i filmen.
"Den blomstertid nu kommer" rullar fortfarande på bio, passa på att gå och se den så många gånger som möjligt - för att stödja den här nya typen av ambitiös svensk film. För det tjänar vi alla på i längden!
Hur många gånger har du hunnit se "Den blomstertid nu kommer"? Fick du svar på dina största frågor kring den? Kommentera gärna nedan!
