10.000 B.C. 2008

Roland Emmerich är inte de subtila gesternas man. Med filmer som ”Independence Day”, ”Godzilla” och ”The Day After Tomorrow” på meritlistan har han snarare gjort sig ett namn som den småkorkade men underhållande popcornfilmens skyddshelgon. Därför är det kanske inte så konstigt att jag trots alla varningstecken hoppades på en hederlig svettdrypande matinéfilm, när nu tyskens stenåldersepos landar på bioduken. Tyvärr blev det inte riktigt så.

Filmen kretsar kring den ädla krigaren D’Leh (träigt spelad av Steven Strait) och hans jakt efter de hemskt onda hästburna krigare som rövat bort hans byfränder och framförallt hans älskade Evolet (en ännu träigare Camilla Belle). Med några få medhjälpare beger han sig över berg, genom djungel och över öken för att komma ikapp sina fiender. På kuppen blir han någon sorts frälsare för alla förtryckta folkstammar i trakten och snart leder han en mindre här.

Storyn är, som ni hör, inte särskilt inspirerande. Faktum är att den är så dålig att filmens pratglada partier är direkt sövande. Liksom, vi förstår vartåt det barkar efter tio minuter. Ändå måste allt förklaras på tillgjord stenåldersengelska.

Visst finns det ljusglimtar, en del actionscener sitter som de ska, framförallt de som involverar mammutar. I andra halvan av filmen, när historielösheten når sin kulmen och ett gäng pseudoegyptier gör entré serveras vi några fina panoramiska kameraåkningar till pampig musik, det är bra.

Skådespeleriet är inte helt oväntat riktigt ruttet, de tidigare nämnda turturduvorna D’Leh och Evolet får Anakin Skywalker och Padme att framstå som karaktärer ur en Tjechov-pjäs. Nu spelar det inte så stor roll för en film av den här kalibern, men det gör knappast så att tiden går fortare heller. Då stör jag mig betydligt mer på hjältarnas utseende bestående av lortiga dreads, teatersmink och anakronistiskt bländvita leenden.

Stundtals märks det att Emmerich sneglat på Zack Snyders ultravåldsfabel ”300”. Men ”10.000 BC” har inget av den filmens stil eller koreografi. Den har inte ens blod. Jepp, för att vara en actionfilm är den sällsynt blodlös. Krigare faller teatraliskt på spjut, flämtar lite och blir stilla. Lugnt och fint.

Den här gången har Emmerich satt ihop en riktig soppa till film. Det är inte skådespeleriet, storyn eller ens avsaknaden av blod som sänker filmen för min del. Nej, det är den största dödssynden av alla i den här genren, den är helt enkelt långtråkig. Hade det inte varit för de stiligt skenande mammutarna hade jag varit frestad att sänka betyget ytterligare ett halvt snäpp.