10 000 timmar 2014

Det är fullt möjligt att uppnå någon grad av professionalism inom vilket område som helst bara man övar disciplinerat i tio tusen timmar.

Den teorin (som har lanserats också i verkliga sammanhang) har Peter Magnussons medelklasskille Eric snappat upp i en självhjälpsbok. Med en nyvunnen trisslottsvinst på banken klipper han därför sönder slipsen på sin chef för att därefter lägga all tid på att förverkliga sin dröm om att bli, håll i er nu - fotbollsproffs. Påhejad av sin bäste vän, och en vänlig fotbollstjej som han just har lärt känna i en sportbutik, börjar Eric att öva bollkontroll och gå sin driftiga fru på nerverna i en och samma process.

Emma vill hellre dränera tomten för vinstpengarna och är dessutom mitt uppe i en kometkarriär som högerorienterad socialdemokrat. När hon vid ett tillfälle påpekar för sin make att hans proffsdrömmar är helt och hållet orimliga svarar Eric att kanske inte siktar på den högsta nivån, men att hans debut - som enligt rådande tidsformel kommer att ske när han har fyllt fyrtioett - kanske i alla fall kan bli i "typ division sex" eller så.

Nu förekommer det ju inte betalda spelare på den nivån, men det är tänkt att publiken ska bortse från sådana detaljer eftersom Erics dröm givetvis symboliserar något annat. Han vill leva och förverkliga sig själv, göra en radikal brytning med sin fungerande men själadödande tillvaro och Carpe diem och så vidare, javisst. Får man en känsla av déjà vu inför att Peter Magnusson återigen gestaltar en karaktär med den problematiken så behöver man kanske inte skämmas, även om det den här gången faktiskt är någon annan som har stått för manus och regi (Joachim Hedén).

Genom ett ohyggligt krystat händelseförlopp krockar Erics nya bekymmerslösa livsfilosofi med den arbetslinje som hans fru driver under stort medialt intresse. Och han som trodde att det skulle bli smooth sailing att riva upp deras gemensamma liv!

Föreställningen att tio tusen timmars dedikerad träning inom valfritt område kan göra proffs av vilken nybörjare som helst är ingen dum utgångspunkt för en komedi. En berättelse om hur en välbärgad och dittills mentalt frisk man slår hela sin tillvaro i spillror för den fixa idén att vid trettiosex års ålder försöka bli fotbollsproffs skulle också kunna göras mycket intressant, kanske i formen av ett psykologiskt drama eller en absurd tragedi.

"10 000 timmar" är olyckligtvis en tokrolig "feelgood"-komedi med slapstickhumor och tilltalet hos ett barnprogram, som hemskt gärna också vill förmedla ett budskap.

Så länge den jobbar med situationskomik och replikskiften som är avsedda att vara skojiga är den hopplöst orimliga premissen, att en trettiosexårig, fotbollsoduglig man på fullt allvar tror sig kunna bli proffs, kanske inte en deal breaker. Men när samma film gör anspråk på att säga något seriöst om arbetspolitik och ber publiken att ta Erics äktenskapskris på allvar blir det minst sagt problem.

Det är helt enkelt mycket svårt att ta sig förbi upplägget i "10 000 timmar", som för övrigt är en film där folk får fotbollar i huvudet i syftet att uppnå komisk effekt. Att en långfilmsdebuterande Özz Nûjen är en kramvänlig smileygubbe eller att Peter Magnusson tajmar sin veliga framtoning rutinerat - inte ens det faktum att Karin Lithman stjäl showen som den nerviga och påstridiga Emma hjälper nämnvärt.

Man kan med gott samvete avsätta mellan en och en halv och två timmar till sitt eget 10 000-timmarsprojekt istället.