12 Strong 2018

Det snällaste man kan säga om denna mycket repetitiva krigsfilm är att den sannolikt inte hade blivit bättre med Michael Bay vid rodret. Den ultrakommersiella regissörens namn är inte helt taget ur luften eftersom hans frekvente samarbetspartner, den om möjligt ännu mer ultrakommersielle producenten Jerry Bruckheimer, har möjliggjort spektaklet. Och ”12 Strong” är, med sin minst sagt oblyga patriotism och sentimentala slagsida, som skräddarsydd för Michael Bays, eh, styrkor som filmskapare. Faktum är att han i princip redan har gjort den här filmen, då under namnet ”13 Hours” (2016). Det blev inte heller lyckat.

Nu har istället en långfilmsdebuterande dansk vid namn Nicolai Fuglsig fått den tveksamma äran att avtäcka berättelsen om hur en tolvhövdad styrka med elitsoldater blixtinkallas till Afghanistan för att dräpa talibaner som en expressreplik på 9/11. Därmed slipper vi Bays fäbless för att zooma in på välsmorda biceps och rykande patronhylsor i slow-motion, och det är alltså detta försonande drag som motiverar en betygstvåa, snarare än en lägre siffra.

Den verkliga militäroperation som ligger till grund för filmatiseringen är säkert värd ett bättre öde än att bli raljerad över av ironiska recensenter, då det är historiskt vedertaget att de tolv männen överkom hopplösa odds och fick mer uträttat än vad någon hade förväntat sig – men när slutresultatet het och hållet saknar andra ambitioner än att teckna ett kollektivt hjälteporträtt på anabola stereorider, då är raljerandet över själva filmen en legitim ryggradsreflex. Ja, en rättighet.

Dessutom saknar den abnormt påkostade skildringen både dynamik och spänning. Amerikanernas krigsstrategi går ut på att flygbomba talibanernas militärfästen till småflis. Filmens berättarstrategi går ut på att upprepa detta motiv, utan någon som helst variation, i drygt två timmar. Man får snabbt intrycket att det är i samma dal det smäller hela tiden, eftersom de gråbeiga naturomgivningarna suddar ut all känsla av framåtrörelse och omväxling. Och säkert var de tolv amerikanska soldaterna mycket effektiva på slagfältet (de hade även benägen hjälp av lokala milisstyrkor), men här antar jänkarnas vapenskicklighet rent utomjordiska proportioner.

I skarp kontrast mot detta verkar inte talibanerna ha genomgått någon stridsträning överhuvudtaget. De skulle inte träffa marken om det inte vore för tyngdkraften, medan hjältarnas maskingevär tycks vara laddade med målsökande ammunition. Mängden av fiender om varje enskild amerikansk soldat har ihjäl för tankarna till Legolas eller Aragorns härjningar med de till synes försvarslösa orcherna i ”Sagan om Ringen”, och det är kanske fel målbild att jobba mot om man nu, som här, faktiskt har något sorts autenticitetsanspråk.

Hjältetematiken är överordnad allt annat i ”12 Strong”, som bryr sig föga om att beröra krigets historiska omständigheter eller det politiska spelet bakom kulisserna. Filmskaparna behandlar soldaternas standardiserade jargong utifrån föreställningen att betydligt mer intelligenta filmer som ”The Hurt Locker” (2008) eller ”Jarhead” (2005) aldrig har blivit gjorda, och ingen av skådespelarna, utom möjligtvis Michael Shannon (som för övrigt är dubbelt så gammal som sina soldatkompisar) lyckas förmedla några nyanser överhuvudtaget.

Men Michael Bay är som sagt inte inblandad, och det kan man faktiskt inte säga om alla filmer.