120 slag i minuten 2017
Synopsis
Politik och passion i 90-talets Paris. Trots att AIDS fortsätter att skörda tusentals offer är hjälpen återhållsam. Frustrationen växer bland aktivisterna i Act Up som tvingas ta till spektakulära metoder för att dra uppmärksamhet till frågan. Nathan är ny i gruppen och mötet med den militante Sean skakar hela hans värld.
Info
Originaltitel
120 battements par minute (120 BPM)
Biopremiär
1 december 2017
DVD-premiär
18 juli 2018
Språk
Franska
Land
Frankrike
Distributör
Folkets Bio
Åldersgräns
11 år
Längd
Mäktigt och vackert om kärlek och kamp
I årets franska Oscarsbidrag dunkar hjärtat för aktivisterna som tog fajten för de aidssjuka. ”120 slag i minuten” är en mäktig och vacker historia om kärlek och kamp, men filmen är för lång för sitt eget bästa.
När Ruben Östlund plockade hem Guldpalmen i Cannes våren 2017, gick det nästan lika fina Grand Prix till ett franskt gay-drama. Det är inte svårt att se varför juryn föll för ”120 slag i minuten”. Den verklighetsbaserade outsider-historien berör med enkla medel, och har egentligen inte berättats förr på det här viset.
Paris, början av 1990-talet. Aids har redan skördat många offer, främst bland homosexuella, prostituerade och narkomaner. Aktivistgruppen ACT UP samlar ett gäng arga bögar, flator och närstående som vägrar stå tysta medan samhället blundar för deras smärta. De är besvikna på medias okunskap, politikers käbbel och medicinföretagen överlag. Med slogans, affischer och fejkblod slåss de för rättvisa och för en gnutta hopp. Deras vapen är humor, glitter och kreativa pr-kupper, deras styrka kommer ur gemenskapen och den outtalade kärleken inom gruppen.
Under veckomötena hos ACT UP får nykomlingen Nathan upp ögonen för hivsmittade Sean. Sakta skiftar fokus från de hetsiga debatterna till kärleksparet med den dödsdömda relationen.
Det är ett fint och intimt förhållande som växer fram, där varje blick och beröring känns elektriskt laddad. Här behövs inga klyschor eller stora känsloyttringar. Regissören håller igen på stråkarna och låter enkla, vardagliga scener föra handlingen vidare. Det blir aldrig lika känslosamt som i till exempel "Torka aldrig tårar utan handskar".
Bristen på sentimentalitet och filmiska knep är både filmens styrka och dess svaghet, för handlingen är ibland för vardaglig för att jag ska bli helhjärtat engagerad. Hoppas man på en emotionell käftsmäll så är inte detta rätt film. Med sin speltid på 2 timmar 20 minuter är den också minst en halvtimme för lång. Till en början får vi följa lite för många karaktärer, och det är inte direkt tydligt vem filmen vill fokusera på eller vad den vill berätta. Många scener upplevs som pratiga och kunde ha kortats ner eller klippts bort.
Samtidigt vill man inte säga något ont om en film som "120 slag i minuten". Det är en fin och ömsint skildring av generationen innan vår. Förutsättningarna kan kännas främmande men människorna kunde varit vem som helst av oss. Filmen påminner om en ofattbar epidemi som ryckte bort vänner och pojkvänner, söner och syskon, för inte alls många år sen.
Jag lämnar biografen med en gnutta mer förståelse och respekt för de som tog fighten mot aids och mot samhällets fördomar. Och till slut tänker jag länge på karaktärerna. Denna brokiga skara vänner, som binds samman av en hemsk sjukdom, stannar gärna kvar hos en.
Det är ingen slump att ”120 slag i minuten” får biopremiär den 1 december, på Världsaidsdagen. En passande hyllning till hjältarna och offren som inte får glömmas bort.
Paris, början av 1990-talet. Aids har redan skördat många offer, främst bland homosexuella, prostituerade och narkomaner. Aktivistgruppen ACT UP samlar ett gäng arga bögar, flator och närstående som vägrar stå tysta medan samhället blundar för deras smärta. De är besvikna på medias okunskap, politikers käbbel och medicinföretagen överlag. Med slogans, affischer och fejkblod slåss de för rättvisa och för en gnutta hopp. Deras vapen är humor, glitter och kreativa pr-kupper, deras styrka kommer ur gemenskapen och den outtalade kärleken inom gruppen.
Under veckomötena hos ACT UP får nykomlingen Nathan upp ögonen för hivsmittade Sean. Sakta skiftar fokus från de hetsiga debatterna till kärleksparet med den dödsdömda relationen.
Det är ett fint och intimt förhållande som växer fram, där varje blick och beröring känns elektriskt laddad. Här behövs inga klyschor eller stora känsloyttringar. Regissören håller igen på stråkarna och låter enkla, vardagliga scener föra handlingen vidare. Det blir aldrig lika känslosamt som i till exempel "Torka aldrig tårar utan handskar".
Bristen på sentimentalitet och filmiska knep är både filmens styrka och dess svaghet, för handlingen är ibland för vardaglig för att jag ska bli helhjärtat engagerad. Hoppas man på en emotionell käftsmäll så är inte detta rätt film. Med sin speltid på 2 timmar 20 minuter är den också minst en halvtimme för lång. Till en början får vi följa lite för många karaktärer, och det är inte direkt tydligt vem filmen vill fokusera på eller vad den vill berätta. Många scener upplevs som pratiga och kunde ha kortats ner eller klippts bort.
Samtidigt vill man inte säga något ont om en film som "120 slag i minuten". Det är en fin och ömsint skildring av generationen innan vår. Förutsättningarna kan kännas främmande men människorna kunde varit vem som helst av oss. Filmen påminner om en ofattbar epidemi som ryckte bort vänner och pojkvänner, söner och syskon, för inte alls många år sen.
Jag lämnar biografen med en gnutta mer förståelse och respekt för de som tog fighten mot aids och mot samhällets fördomar. Och till slut tänker jag länge på karaktärerna. Denna brokiga skara vänner, som binds samman av en hemsk sjukdom, stannar gärna kvar hos en.
Det är ingen slump att ”120 slag i minuten” får biopremiär den 1 december, på Världsaidsdagen. En passande hyllning till hjältarna och offren som inte får glömmas bort.
| 23 november 2017 10:15 |
Skriv din recension
Användarrecensioner (1)
Frankrikes Oscarsbidrag är inget gulligt kärleksdrama utan smärtsam smärta om en tid då många i gay världen levde i en konstant rädsla att antingen bli smittade själva eller att alla deras vänner dog runt dem som flugor :(
Vi följer aktivist gruppen Act Up som kämpade med ganska brutala aktioner mot läkemedelsföretag och forskare som bara ingav dem med falska förhoppningar och inga konkreta svar mer än en väntan, något många av dem inte hade.....
Den har många olika känslosteg, en stor mängd kan tyvärr klippas bort, ett alldeles för utstretchad mitten parti gav ingenting för att sedan avsluta hela filmen väldigt känslomässigt och starkt!!
Jag står lite kluven, viktigt ämne och bra skådespeleri men som helhet skrapade den bara på ytan in i mitt hjärta och får därför en svag 3a...
Cast: Nahuel Perez Biscayart, Arnaud Valois, Adéle Haenel mfl...
aaa
Andra kritiker (3)
"Robin Campillos omskakande och djupt berörande film om den gemensamma kampen för överlevnad bland aidssjuka och hivsmittade i Paris på sent 80-tal."
"”120 slag i minuten” är en mänsklig och öppen film om kampen för aidssjukas rättigheter i 80-talets Paris."