1922 2017

När jag i mina ungdomsår slukade allting som hade ”Stephen King” skrivet på omslaget kunde jag urskilja två distinkta spår i den flodvåg av filmatiseringar som nådde min lokala hyrvideobutik. Dels var det filmatiseringarna som aldrig kunde göra de storslagna och detaljerade tegelstensromanerna rättvisa. Dels var det filmatiseringarna som gjorde det motsatta, det vill säga tog en kort novell på 10–20 sidor, behöll grundidén och spårade ur totalt när det kom till handlingen.

 


Efter en tid upptäckte jag även långnovellerna – eller kortromanerna som vissa väljer att kalla dem. I fallet Stephen King brukar de klocka in på 100–200 sidor och dyka upp i sällskap om fyra. Mycket skräp här också så klart, men att omtyckta filmer som ”Stand by Me”, ”Nyckeln till frihet” och ”Sommardåd” är sprungna ur samma antologi kan väl inte vara en slump? En sak som förenar berättelserna är att de är precis så långa att de kan filmas rakt av utan vare sig offer eller utfyllnad.

Med det i åtanke blir jag så klart lite nyfiken när Netflix kablar ut ”1922”, baserad på en av långnovellerna i samlingen ”Nattsvart, stjärnlöst” som gavs ut i Sverige 2012. Att jag såhär fem år senare inte ens kommer ihåg vad den handlade om är visserligen inget gott tecken, men å andra sidan gav jag inte mycket för ”Vårbedrift” heller, innan den blev odödlig filmklassiker med Tim Robbins och Morgan Freeman.

Som titeln antyder utspelar sig filmen år 1922. Platsen är en ranch någonstans i Nebraska, där majsfälten svajar i vinden. Kläderna är tidstypiskt smutsiga, frisyrerna flottiga och lantisaccenten så bred att undertexter är ett absolut måste.

På ranchen bor Wilfred (Thomas Jane), hans fru Arlette (Molly Parker) och sonen Henry (Dylan Schmid) – men någon vidare familjelycka är det inte tal om. Arlette – som har ärvt marken av sin far – vill nämligen flytta till Omaha och öppna en klädaffär. Wilfred och Henry vill istället stanna kvar. Wilfred för att han tycker att livet på landet är ett himmelrike – Henry för att han är kär i grannflickan Shannon Cotterie (Kaitlyn Bernard).

Wilfred, som med tiden har byggt upp ett regelrätt hat mot sin fru, ser ingen annan möjlighet än att ta livet av henne och med sonens tonårsförälskelse som slagträ lyckas han få med sig även honom i sin ondskefulla plan. Om man ens kan tala om en plan. De har helt enkelt ihjäl henne och kastar henne i brunnen.

Med frun i brunnen är spelpjäserna utplacerade, och efter det blir ”1922” bara mörkare. Att den lokala sheriffen börjar luska i fruns försvinnande är det minsta av den mordiska duons problem. Varför blev ingenting som de hade tänkt sig? Och hur ska de kunna leva med sig själva? När mörkret sänker sig över gården tar skuldkänslorna formen av en hord av ettriga råttor. Deras drottning, som hasar sig fram i det allt mer åtgångna huset, har ett ansikte som de känner igen allt för väl.

Det låter kanske hur spännande som helst, men om du inte råkar lida av råttfobi kommer du snarare att gäspa dig genom Wilfreds resa ner i fördärvet. Inte bara för att det är en historia som berättats många gånger förut (det är omöjligt att inte dra paralleller till Edgar Allan Poes klassiker ”Det skvallrande hjärtat”) utan också för att tempot är gruvligt långsamt.

Det som på manusstadiet var tänkt som en lång uppbyggnad blir istället till en lång väntan på att filmen ska ge sig till känna och ge oss en anledning att bry oss om dess karaktärer. Eller åtminstone få oss att förstå deras motiv. Mordet är inte det enda som känns ogrundat och taget ur luften. Berättelsen förs helt och hållet framåt av människor som tar konstiga beslut.

Och allt det här går naturligtvis att härleda till Stephen Kings långnovell, som dras med precis samma problem. Zak Hilditch är utan tvekan en kompetent regissör och sett till det yttre har filmen mycket som talar för den. Men att fotot är snyggt, att miljöerna imponerar och att skådespelarna gör ett genomgående bra jobb spelar liksom ingen roll när berättelsen varken känns trovärdig eller intressant.

Om jag ska fortsätta tycka till om hur Stephen Kings berättelser ska filmatiseras skulle jag vilja påstå att ”1922” hade gjort sig bättre som ett inslag i en antologifilm eller som ett avsnitt i en tv-serie på temat ”veckans spökhistoria”. För något långfilmsmaterial är det inte.