2 dagar i New York 2012

För fem år sedan fick vi stifta bekantskap med Marion (Delpy) när hon i "2 dagar i Paris" tog sin amerikanska pojkvän Jack till Paris för att hälsa på sina franska föräldrar - samt ett ändlöst antal ex-älskare. I "2 dagar i New York" är Jack och Marion ett minne blott. De hann dock få sonen Lulu, som nu bor halva tiden med Marion, hennes nya pojkvän Mingus (Chris Rock) och hans dotter Willow.

Inför öppnandet av Marions fotoutställning kommer hennes pappa (Albert Delpy, Julies riktiga pappa) och syster på besök till New York. Tyvärr tar systern oannonserat med sig sin pojkvän (Marions puckade ex Manu) och sedan följer en radda kulturkrockar som leder till familjegräl och påfrestningar för Mingus och Marion. Det börjar med att pappan fastnar i tullen när han försöker smuggla in flera kilo korv, går via den exhibitionistiska syrran som går runt halvnaken i lägenheten, till Manu som bjuder upp en knarklangare till lägenheten för att få tag på lite gräs.

Mingus försöker hantera anstormningen av fransmän, men trots att han är en förstående man så finns det gränser - och de kommer att testas på alla de sätt.

Filmen börjar i kreativ Delpy-stil med en söt dockteater, ett par stillbildscollage och några tillbakablickar för att sammanfatta vad som hänt och visa hur Mingus och Marion blev ett par. Precis som i "2 dagar i Paris" följer snabbt en scen där paret försöker få till en privat stund i sängen medan ett avbrott efter ett annat dyker upp och stör.

Delpy som skrivit, regisserat och spelar i båda filmerna tar sig an dysfunktionella förhållanden och kulturskillnader i mötet mellan amerikaner och fransoser med mycket humor, värme och delvis träffsäkerhet. I valet av de två amerikanska pojkvännerna som måste hantera den franska attacken har valet båda gångerna fallit på komiska skådespelare. Den stora skillnaden är att Mingus är en genomtrevlig typ som man direkt får sympati för, medan Jack var en neurotisk hypokondrier som bidrog minst lika mycket som fransmännen till att dithän det barkade.

Det råder inga tvivel om att man gillar Mingus bättre, men "2 dagar i New York" haltar lite mer eftersom den franska familjen framstår som helgalen när de helt oprovocerade beter sig som en skock barbarer. I början är det bara kul, men under filmens längd hinner det gå lite för långt innan någon sätter stopp, som när pappan skrapar sin nyckel längs den den parkerade limousinen eller när de två systrarna börjar tjafsa och dra varandra i håret inför Mingus arbetskollega.

På så sätt bjuder "2 dagar i New York" på lika mängder dråpliga situationer som leder till stora skratt som lägen när man skruvar obekvämt på sig i biostolen och önskar sig ett fransk-fritt New York.