20 Feet from Stardom 2013

Du har kanske aldrig hört talas om Tata Vega eller Lisa Fischer men du har säkert hört deras röster, i några av de mest kända låtarna från Bruce Springsteen, Sting eller Rolling Stones. Den här filmen låter kvinnorna bakom stämmorna kliva fram i rampljuset och berätta vilka de är. Var kommer de ifrån, hur hamnade de på några av musikhistoriens största album? Hoppades de på att slå igenom på egen hand, eller trivdes de med att stå i bakgrunden och skapa magi tillsammans med andra?

Arkivklippen och fotografierna tar oss genom rockens historia från 60-talet till nutid och berättar om bakgrundssångerskors ändrade status och villkor genom åren. Kvinnorna är i olika åldrar och har olika erfarenheter. Deras berättelser skiljer sig åt, men de har alla en sak gemensamt: de är utan tvekan minst lika begåvade som de storsäljande skivartisterna. Ändå kommer deras namn inte att gå till historieböckerna.

Här finns flera vittnesmål över musikindustrins mörka baksida. Darlene Love med flera minns cyniska skivbolagsbossar som vill ändra deras namn, sätta dem i minimala scendräkter och i slutändan ändå stjäl deras låtar och ger dem till andra artister. Inte precis vad man hoppas på som ambitiös och begåvad ung sångerska som försöker följa sina drömmar. Alla har de varit med om förnedringen när någon annan får cred, och pengar, för deras arbete. Hur känns det till exempel att tvingas lämna micken, ta ett städjobb, och samtidigt höra en av sina hits spelas om och om igen på radion?

Men de är inte bittra. Åtminstone döljer de det väl. När regissören Morgan Neville samlar ihop flera gamla körgäng och ställer dem bakom mikrofonen igen tar de glada minerna och lyckliga minnena snart över. För det är vad musiken handlar om, för dem: gemenskapen och känslan av att tillsammans skapa något fantastiskt. Och alla män i branschen är inte heller genomruttna. Sting och Springsteen talar varmt om några av sångerskorna de arbetat med i åratal, och låter dem ta plats både på skivorna och på scenen.

Men faktum kvarstår. De flesta blir aldrig mer än körtjejer, nu dessutom långt efter att bäst före-datumet passerat. Frågan är om talang fortfarande värdesätts i en industri där mycket kan skötas med hjälp av en dator och autotune. Det är en intressant skildring av ett konstnärligt yrke som sällan får synas eller höras på egen hand. Neville är respektfull, han låter sina huvudpersoner ta plats, minnas, skratta, sjunga och tala till punkt. Hans film är en hyllning till musikens kraft att förena folk, till drömmar och självförverkligande. Men också en plågsam påminnelse om att drömmarna inte alltid infrias, och att även den mest begåvade ibland hamnar med skurhinken på toaletten hos någon förmögen familj.

För kontrastens skull hade jag velat höra mer från de före detta körtjejer som faktiskt slog igenom på egen hand, som Sheryl Crow som själv började sjunga i Michael Jacksons skugga på 80-talet. Vad skiljer henne från de som inte slår igenom?

Samtidigt bör man vara snäppet mer musikfantast än gemene man för att verkligen få ut något mer. Jag saknar berättarkraften som skulle behövas för att fånga in eller förtrolla en vanlig Svensson så som till exempel "Searching for Sugar Man" gjorde, på ett helt fenomenalt sätt dessutom - var dock säker på att "20 Feet from Stardom" är minst lika snygg som Malik Bendjellouls Oscarsvinnande dokumentär. Den här känns dock ungefär lika intressant som att se extramaterialet till en film som man aldrig riktigt fastnat för.

Jag säger inte att de sjunger för döva öron - och man måste nog vara döv för att inte uppskatta de här fantastiska tjejernas begåvning och karisma - men dokumentären ger nog allra mest till de verkligen musikfrälsta, de som trodde de redan hade stenkoll på artisterna och låtarna som nämns.