Alla tiders kvinnor 2016

Det är en nostalgisk och ganska pratig film som regissören tillika manusförfattare Mike Mills skapat. Men till skillnad från när pratigt riskerar att bli tråkigt så är detta hela tiden väldigt roligt, intensivt och med ett tydligt driv framåt. Det som sägs är klokt, dråpligt och väldigt ofta tänkvärt, såpass att jag genast vill se om filmen, alternativt lusläsa manuset för att inte missa någonting i det.

”Alla tiders kvinnor” är en historia ur en ung killes synvinkel och handlar om kvinnorna i hans liv på 1970-talet och hur de påverkade honom och hans uppväxt. 


Jamie lever med sin mamma, den något excentriska men väldigt varma Dorothea som en gång drömde om att bli pilot men som nu mest kedjeröker när hon inte arbetar som arkitekt eller uppfostrar sin tonårsson med hjälp av hyresgästerna i deras hem. Eller förresten, röker gör hon ju faktiskt även då. 


Kvinnorna har en central roll inte bara för Jamie som person, men också i filmen överlag trots att berättaren alltså är en ung man (möjligtvis regissören själv?). Ibland ger detta kliv bort från kärnan en tydligare och bättre bild av densamma och just så upplever jag vara fallet med ”Alla tiders kvinnor”, som faktiskt just på grund av detta kliv ifrån ger ännu mer fokus till henne. Filmen blir i slutändan både en hyllning till det ofta benämnda andra könet, till kvinnan som en idé och fantasi, men också och kanske framförallt, en studie av henne som människa vid sidan av och hur hon sakta men säkert började ta sig dit.

Detta är en riktigt härlig film och en frisk fläkt i de rörliga bildernas himmel. Inget är särskilt anmärkningsvärt egentligen, men desto mer är bara bättre på alla sätt. I princip allting i filmen faller rätt, tempot, replikerna, humorn, fotot, och trots att vissa delar spårar en aning ur och kanske inte riktigt är förankrade i det vi tittar på så känns de ändå som lösa partier av en ännu större helhet, varför det också funkar. En film som denna bygger inte på en distinkt intrig eller ett bestämt narrativ utan levererar istället mer sekvenser ur tillvaron och bitterljuvt behagliga tillbakablickar i ett gäng människors liv och hur de en gång påverkade varandra. 


Manuset känns ärligt och som sagt synnerligen välskrivet och presenterar tidsandan och de komplexa karaktärerna riktigt bra. Rollprestationerna är minst lika övertygande som allt det andra och förutom briljanta Bening återfinns Greta Gerwig och begåvade Elle Fanning i ensemblen, samt en mycket charmig Billy Crudup.

”Alla tiders kvinnor” är en film att mysa till, skratta med, lära sig något av och verkligen ta med sig efteråt. Detta är utan tvekan en film om kvinnor, fast samtidigt verkligen ämnad för alla.