30 Days of Night 2007

Låt mig måla upp en bild för er. Tänk er staternas nordligaste håla, avskärmad från resten av världen med 50 mil till närmaste grannhåla, helt utan varken vägförbindelser eller mobiltelefoni, och 30 dagar om året – helt utan solljus. Välkommen till Barrow, en stad vars nattliv är allt annat än upplyftande. Efter den sista solnedgången har de flesta invånarna lämnat sin gudsförjätna håla med det sista planet, för de andra väntar en 30 dagar lång natt som går under temat död.

”Kylan ni känner är inte vädret, det är döden som närmar sig”, varnar en främlig som ställer till en scen i den lokala baren. Och visst närmar sig döden, i form av kostymklädda  vampyrer som går loss på lokalbefolkningen likt svenska kvinnor på charterresa. ”Bara för att det fungerade på Bela Lugosi, betyder det inte att det fungerar på de här” konstaterar en av byborna om en viss klassisk försvarsteori. En mening som säger det mesta, dessa vampyrer har nämligen mer gemensamt med Londonkusinerna i ”28 veckor senare” än med greve Dracula. De är spänstigare än Carolina Klüft, ser ut som förvridna eskimåer med brajj-ögon, snackar gutural textad orchiska och de räds knappast vitlök.

Under ledning av Danny Hustons Marlow, en kuslig alfa-vampyr med drag av både Max Schreck och Christopher Lee gör vampyrerna slarvsylta av i princip hela byn utan att varken torka sig runt munnarna eller berätta varifrån de kommit. De konstaterar bara att ”Vi borde ha kommit hit tidigare” och färgar de snöklädda gatorna rödare än under tomatfestivalen i Bunol. Kvar finns ett klassiskt gäng av grannar som grälandes flyr från hus till hus under ledning av sheriffen Eben (Josh Hartnett) och hans gamla flickvän Stella (Melissa George). Styrkan bland karaktärerna ligger i att de är så oförberedda, de gör klumpiga misstag och inser sent situationens allvar, vilket skapar härliga spänningsmoment, som när en senil man pratar alldeles för högt då de ligger gömda på en vind.

”30 Days of Night” är baserad på en grafisk romanserie med samma namn. Känslan är en blodindränkt adrenalinpumpande variant av ”Frostbiten” korsat med ”28 dagar senare”-franchisen. Regissören David Slade, som senast gjorde den uppmärksammade ”Hard Candy”, har skapat en läcker dommedagsrulle i gråskala och blodrött, stiligt plåtad med silhuetter, bleka skyar och snygga ”Dawn of the Dead”-överflygningar över de blodstänkta gatorna.

Allt går väldigt fort, pulsådror fontänsprutar blod, huvuden huggs av med slöslipade yxor, ett barn kalasar i äkta Romero-stil på sin mor, och så långt kan det ju knappast bli bättre, synd bara att man måste flika in ett sprucket förhållande som tar näring av kaoset. ”30 Days of Night” presenterar sig själv kaxigt i form av en efterlängtad vampyrfilm värdig 2000-talets publik med ett sällsynt bra soundtrack, men utvecklar sig till en rutinmässig ”Tio små negerpojkar”-historia som visserligen bjuder upp till dans, men som inte tar chansen att glänsa. Filmen är ett måste för fansen men logiska luckor, en tunn avslutning och rent slarv med utnyttjandet av mörkret drar ner helhetskänslan. Synd på så rara ärtor.