300 2007

Slaget räknas till ett av historiens mest kända, då Kung Xerxes persiska armé på hundratusentals soldater utmanades av ett fåtal dödsföraktande muskelberg från Sparta. Kung Leonidas agerar på bästa spartanska sätt och vägrar underkasta sig de anfallande perserna. Han samlar ihop 300 modiga män för att försvara staden mot invasionen i ett smalt bergspass, som senare fått namnet ”helvetets portar”.

Här finns inga stora Hollywood-namn och det vinner filmen på. Relativt anonyme Gerard Butler gestaltar den känslokalle Kung Leonidas med bravur, och tillsammans med sina 300 utvalda visar de upp en målmedvetenhet och orubblighet av sällan skådat slag. Kärleken till hans land och till friheten blir den drivande kraften. Leonidas lever för Sparta och hans män lever för honom. De tappra 300 existerar enbart för att försvara Sparta till sista blodsdroppen. Det kan klart uppfattas som dumdristigt att ens komma på tanken att försöka stå emot den massiva persiska armén, däremot inte galenskap. Det är nämligen Sparta!

Ända från födseln tränade till att slåss och fostrade till att aldrig ge upp, skildras spartanerna ofta som ”de perfekta soldaterna”. Snyder gör ett helt lysande jobb med att ge oss en total inblick och förståelse för de orubbliga soldaterna och även för Leonidas handlingar. När Leonidas får frågan vad hans män har för yrke svarar mannarna med ett gormande stridsrop som får blodet att sjuda. Vad gör det att förlora något trivialt som ett öga, när Gud hade vänligheten att ge dem ett i reserv? Och om de äter middag i bergspasset eller i helvetet är för dem oväsentligt. Deras stad ska försvaras till varje pris.

Liksom serieförlagan är filmen mer förankrad i mytologi än historia. Trollkarlar och jättelika monster som Uber Immortal var knappast med i antikens Grekland. Men att ”300” med sina fantasyinslag inte är helt historiskt korrekt, är irrelevant i sammanhanget. Zack Snyder har förvandlat Frank Millers serieroman till ett visuellt bländande mästerverk. Miller själv är mer än nöjd med vad Snyder har uträttat och lyfter på hatten för honom. Jag ställer mig i ledet och gör samma sak.

Det stora slaget som upptar större delen av filmen är perfekt gjort, både visuellt och stridstekniskt. Det blir extremt rått, som ett steroidpumpande tv-spel med mycket blod och kroppsdelar som avlägsnas i en rasande fart. Striderna är otroligt snygga och får andra slag vi tidigare sett på film att likna kafferep - maken till ögongodis har jag aldrig sett.

De som bara såg Miller-baserade ”Sin City” som en meningslös våldsorgie bör hålla sig borta från ”300”, för att inte spy galla över ännu ett mästerverk. Att söka efter ett djup är lönlöst, det är en ganska simpel historia men filmens styrka ligger helt och hållet i den häpnadsväckande tekniska prestation som åstadkommits. De sanna kämparna här är armén av designers, CGI-animatörer, tekniker, koreografer och inte minst fotografen som tillsammans skapar en abstrakt vacker och alldeles unik vision av den antika världen, ackompanjerad av stämningsfulla toner och, där det behövs, dynamisk dunka-dunka.

Tillsammans med ”Sagan om Ringen”-trilogin tar ”300” genren episka storfilmer till en ny nivå. Det här är bland det ”värsta” jag har sett på en bioduk, i positiv mening. ”Gladiator” får snällt maka på sig och lämna över kronan till min nya favoritfilm i genren. ”300” är underhållning på högsta nivå!