31 2016

Kafka-citat. Svartvitt. En nedsläckt industrilokal. En yxförsedd clown - den snuskigare sorten i kladdigt smink och bar överkropp - vandrar fram till kameran och håller en monolog om döden. Har det skett? Har Rob Zombie gått och blivit… pretto? Det här liknar nästan finkultur innan ganska snart blodet börjar spruta som vanligt.

Men våldet är inte riktigt lika gravt detaljerat som i regissörens tidigare filmer. Någonstans känns det som om Zombie mognat lite. Det finns en vilja att berätta en historia och inte enbart vältra sig i sadistisk tortyr. Men oroa er inte, det är fortfarande ingen godnattsaga.

Det är 1970-tal, Halloween och en skåpbil men en grupp karnivalarbetare åker igenom fel småstad vid fel tidpunkt. De plockas upp av ett gäng psykopater som tvingar dem att delta i titelleken - ett spel på liv och död där de får kämpa mot mordiska clowner i 12 timmar.

Det är som om “Saw”/”Hostel”-filmerna fått ett hyperaktivt kärleksbarn med “Hungerspelen”. Zombie älskar sin 70-talsskräck och låta sina mordiska freaks jaga och tortera sina stackars offer i diverse bisarra miljöer. Det finns knappast mycket till berättelse, karaktärer eller motivation.

Zombie är efter magplasket “Lords of Salem” tillbaka på bekanta spår, på gott och ont. Det är grotesk, välpaketerad splatterunderhållning men någonstans känns det som vi sett det förut. Den vanligtvis ohämmade Zombie verkar gå lite på rutin och passionen från hans hitills otoppade “The Devil’s Rejects”.

Dessutom har återigen frugan Sheri Moon huvudrollen. Vi förstår att både Zombie och hans kamera älskar henne i små, åtsittande kläder men någon dramatisk aktris är hon knappast. Tack och lov för alla dessa gamla, bortglömda veteraner som förgyller Zombies filmer med sin närvaro.

Här är det främst blåögda Meg Foster (“They Live”, “He-Man”) som får skina. Den snart 70-åriga 80-talsikonen har inga problem med haka på sina yngre motspelare och sparka lite psykopatröv. Det är ett kul och fräscht castingval, både på en talang- och åldersnivå. Hon är så bra att det är riktigt synd hur underutvecklad rollfiguren är.

Med “31” kan vi åter konstatera: Rob Zombie är en skräckfilmsnörd som älskar att filma allt som i sina gamla musikvideos men knappast någon stor historieberättare (eller dialogförfattare). Är man däremot ute efter lite opretentiöst, retrodoftande tortyrsplatter så har man kommit till rätt man.