4 månader, 3 veckor & 2 dagar 2007

Året är 1987. I ett Rumänien där aborter är olagliga och straffas med fängelse möter den vi unga och gravida Gabita (Laura Vasiliu). Som student finns det föga möjlighet för henne själv ta hand om ett barn men som så mycket annat i ett fattigt land går det mesta att köpa. Tillsammans med sin rumskamrat Otilia (Anamaria Marinca) ordnar hon för en abort. "4 månader, 3 veckor & 2 dagar" är inte bara en historia om en kvinnas ofrivilliga graviditet utan också, om inte mer, en betraktelse av ett Rumänien under Ceausescu tid. Under diktaturens mörker. Ett mot resten av världen stängt land med miljoner fattiga, varubrist och betongbyggen med gråslitna fasader så långt ögat når. En historia om fattigdom, desperation och i slutändan överlevnad.

Som årets Cannes-vinnare och nyligen vinnare i Stockholms filmfestival, är det minst sagt en kritikerrosad film som Cristian Mungiu levererar från Rumänien. Till känslan en uppgörelse med en för omvärlden relativt okänd historia. Och det är en stillsam nästan lågmäld film som visas på bioduken. Husen, människorna och den omgivande miljön med sådär perfekt känsla av Soviet kitsch. Cigaretterna som tänds, gatuhundarna som ränner runt, svartförsäljarna runt varje hörn till bilarna som hostar fram på vägarna. Bilden är en uppfyllelse av alla våra uppfattningar av de fd kommunistländerna.

Som två vilsna löv, Otilia självsäkrare än Gabita men ändock rädd, kastar omständigheterna ut de båda vänninorna på något mycket farligt. Något som de snart ångrar. Uttrycket "den starkes överlevnad" likväl som "var man för sig själv" verkar vara ledorden i ett samhälle som till ytan så starkt tycks förespråka kollektivets bästa. Inte minst världens främsta symbol för kapitalism – pengar, talar sitt tydliga språk. Ett språk som stavas makt.

Det är just Otilia och Gabita som skiner i ”4 månader, 3 veckor & 2 dagar”. Skådespeleriet är bland det starkaste och bästa jag sett. Det lägger sig som en tongivande atmosfär i hela salongen. Simpelt uttryckt är det spektakulärt med fantastiska fintolkningar.Talangfulla Anamaria Marinca både fångar och vrider om mitt hjärta med sin blick, med sin rollfigurs ytliga självsäkerhet och på samma gång återhållna frustration. Varje karaktär är sin egen och tillför något, om än ibland hemskt till handlingen. Då och då blir det så realistiskt och talande att det blir jobbigt att se. En realism som går från att beröra till att gripa tag... hårt. 

Symboliker finns det gott om i den här filmen. Även om filmtiteln i viss mån kan tyckas ganska meningslös symboliserar det tiden för Gabitas graviditet. Något som senare får ödesdigra konsekvenser. Det blir vid tillfällen långdraget men genomgående är det här ett drama som fångar om inte ditt intresse så i alla fall din blick. Den är stark, vacker och sorglig. Med en realism så självklar att man nästan var där berättar Cristian Mungiu sin historia. En historia väl värd att se och en värdig vinnare.