47 Ronin 2013

Kai (Keanu Reeves) är halv britt och halv japan och togs till Lord Asanos (Min Tanaka) stora kungadöme som hittebarn. På grund av sitt ursprung har han hamnat lite utanför samhället men tränar på egen hand för att bli en lika skicklig krigare som de andra samurajerna. Ledaren blir fördriven från maktpositionen, folket deporteras och Kai hamnar i trälskap. Oishi (Hiroyuki Sanada) samlar ihop fyrtiosju samurajer villiga att kriga mot den nya härskaren och tvingas acceptera Kai som medlem i gruppen. Däremellan får vi följa en uttryckslös bihistoria om förbjuden kärlek mellan Kai och Asanos dotter.

Reeves har med största sannolikhet skrivits in i historien som ett dragplåster för en västerländsk publik. I "47 Ronin" har han plockat fram barytonrösten, pratar lakoniskt och uttalar varje ord med emfas. Sådana pålägg hade kanske varit betydelsefulla för filmen om karaktären inte uppfattades som förfärligt tråkig. Efter en wikipedia-läsning får jag reda på att flera scener spelades in på nytt för att öka Hollywood-stjärnans närvaro. Det förklarar dels varför karaktären Kai känns så borttappad men också varför man var tvungen att kalla in "The Matrix"-skådisen. Med tanke på att jag själv endast sett en handfull filmer ur genren i mina dagar och rapporter om att film från USA och Europa dominerar utbudet på biograferna är det inte konstigt att en sådan knuff behövs för att väcka intresse. Nu råkar det här vara en amerikansk produktion och dessutom en engelskspråkig sådan men faktum om svårigheterna för icke-västerländska nationers film att nå ut kvarstår. Keanu Reeves verkar i varje fall ha ett genuint intresse för den asiatiska filmindustrin då regidebuten blev martial arts-filmen "Man of Tai Chi" och han i en intervju beskrivit det som en pojkdröm som slagit in att få spela i en samurajfilm.

Legenden om de fyrtiosju samurajerna är en berömd en i Japan och en historia om heder och hämnd. I filmatiseringen har man behållit de kulturella aspekterna av historien med det rituella självmordet harakiri och svärdfäktning men har piffat upp handlingen med skrattretande fantasyinslag. Med övernaturliga väsen, häxkraft och fiender som liknar Voldemort lever filmen inte upp till inspirationen från "Sagan om ringen". Det blir inget episkt äventyr eller några häpnadsväckande stridsscener för den som väntat på det.