500 Days of Summer 2009

Det är bara att konstatera. De flesta filmer där handlingen kretsar kring ett kärleksförhållande kan förvisso vara underhållande, men man blir sällan imponerad av att någon har tänkt till. Ett par tidigare undantag har varit "Amelie från Montmartre", "Eternal Sunshine of the Spotless Mind" och "High Fidelity", filmer som man ibland kommer att tänka på när man ser "500 Days of Summer".

För här används inte bara annorlunda filmgrepp för att få oss att känna vad huvudkaraktären känner, utan det är också en film som vågar vara verklig och låter bli att sockra till sanningen. Och det från en regi- och manustrio (Webb, Neustadter, Weber) med mycket lite på sina CV:n. Jag hoppas få se mer av dem i framtiden.

Vi blir faktiskt varnade redan från början. "Bara så ni vet redan nu, det här inte någon kärlekshistoria" säger berättarrösten. Men det har förstås huvudkaraktären Tom Hansen (Joseph Gordon-Levitt) ingen aning om när han träffar Summer Finn (Zooey Dechanel) på jobbet. För honom är det kärlek vid första ögonkastet. Problemet är bara att Summer inte tror på kärlek.

Och att det är omvända roller - Summer är Sid och Tom är Nancy - är bara en av de uppfriskande detaljerna som skiljer filmen från normen. Historien följer inte heller kronologisk ordning, utan vi börjar i slutet, går tillbaka till början och hoppar sedan från dagar då allt är frid och fröjd till dagar då Toms uppgivenhet över hur relationen utvecklas är högst påtaglig.

Hela tiden ser vi allt ur hans perspektiv och filmmakarna har hittat ett gäng kul sätt som verkligen tar oss med på den känslomässiga berg-o-dalbana han hamnat i. Som det kitschiga musikalnumret som skulle passa i vilken Bollywoodrulle som helst eller det stycke från Summers fest då filmen genialt delas upp i två rutor där den ena visar Toms förväntningar och den andra vad som verkligen händer. Hans förtvivlan blir så mycket tydligare när vi får se vad han hade hoppats på. Som svensk uppskattar man också Ingmar Bergman-referenserna - som förstås gestaltar lidande.

Filmmakarna fläskar på med så många olika grepp att det lätt hade kunnat bli störande och ha lett till ett sönderhackat tempo, men förutom ett enda tillfälle när flera karaktärer pratar rakt in i kameran om kärlek, fungerar det.

Filmen lyfts också av de många roliga situationerna. Redan i förtexten får vi en hint av den delvis svarta humor som komma skall.  Men annars är det en skicklig Gordon-Levitt som levererar det mesta.

Jag gillar också att Summer och Tom framställs som vanliga personer som inte alltid handlar rätt. Alla har nog sin syn på vem som bär skulden när det går fel. Var Summer tillräckligt tydlig? Borde Tom ha dragit sig ur tidigare? Men ibland kan man inte låta bli att förföras av hur söta de är ihop, som scenen på IKEA när de spelar som om de vore hemma. 

Eftersom filmen väljer en alternativ väg känns det helt rätt att även karaktärerna och soundtracket flirtar med indiepubliken. Summer beskrivs ju som en speciell tjej som alltid har fått killarna på fall, men det är ingen kurvig blondin vi pratar om utan en tjej med svart lugg, stora ögon och coola retrokläder. Och det som verkligen får Tom på fall är att han får reda på att hon älskar samma musik som han, the Smiths. Hon kan ju helt enkelt inte bli mer perfekt! Soundtracket är verkligen en riktig höjdare och förutom Morrisseys indieband får vi njuta av musik från bland annat Beatles, Regina Spector och Carla Bruni. 

Framför allt fungerar nog ändå "500 Days of Summer" så bra för att det är lätt att känna igen sig. För alla har vi väl varit i Toms sits någon gång, oavsett om det är när man sneglat på någon man inte kan få, desperat försökt hålla kvar den som förlorat intresset eller bara det där totala zombie-tillståndet dagarna efter man blivit dumpad.

Det må vara att det inte är en kärlekshistoria, men en historia om kärlek är det i alla fall - en bra sådan.