7333 sekunder Johanna 2017

Få ”filmgenrer” har så dåligt rykte som svensk film. Ständigt påpekar folk hur mycket de avskyr svensk film. Antingen är det för kommersiellt eller för smalt, för mycket deckare, romantisk komedi eller prettodramer. Men då och då kommer riktigt bra, svensk film som egentligen inte går att ogilla. En sådan där film folk gärna ”glömmer” när de sågar svensk film. ”7333 sekunder Johanna” är en sådan.

Det absolut mest unika med filmen är att den utspelas i realtid och är inspelad i en enda tagning. Inget Hollywood-fusk (som i exempelvis Hithcocks ”Repet” eller ”Birdman”) utan en enda kamera som utan klipp följer huvudpersonen under nästan två timmars tid. Mike Figgis inledde entagningstrenden med ”Timecode” (2000) men detta är alltså första långfilmsförsöket i Sverige och resultatet är minst sagt imponerande.

Inte bara att man lyckats med denna tekniskt krävande utmaning utan att man faktiskt lyckas kvarhålla publikens uppmärksamhet och intresse. Vi följer Johanna (Anette Skåhlberg, även manus och regi) under en stressig dag där hon försöker få tillvaron att gå ihop. Hon vill skiljas från sin manipulerande make samtidigt som ny romans, hyresvärd och inte minst dottern kräver hennes uppmärksamhet.

Det är en film om att skiljas och den emotionella pressen det innebär, speciellt när den andra parten inte vill släppa taget. Stressen blir allt mer påtaglig tack vare det fyndiga formatet som tar oss igenom lägenheter, hotellrum, otaliga gator och till och med en kyrka. När man tror att filmen börjar tappa udden så finns alltid ett äss i rockärmen - som en oväntad musikalisk fakirshow eller en galen bilresa.

Förutom den kittlande förtjusningen att se hur Skåhlberg lyckas berätta sin filmhistoria i en enda tagning så tar filmen tag i viktiga frågor, både med humor men framför allt allvar. Vad som inledningsvis är en aningen teatraliskt skildrad relation mellan Johanna och maken Jesper (Robert Fransson) utvecklas snart till en djupodlad, gripande och ofta obehagligt trovärdig historia där ett barn hamnar i kläm mellan vuxna människors svajiga känslor och sårade stoltheter.

Det är nästan omöjligt att inte dra paralleller till Anna Odell och hennes i likhet experimentella debut ”Återträffen”. Författaren och Guldbaggenominerade kortfilmsregissören Skåhlberg är liksom Odell helt naken och ärlig i sitt porträtt av en mänsklig kvinna med fel och brister som trots motgångar för en hård kamp. Det är två helt olika filmer av olika regissörer men även Skåhlberg är en lovande debutant vars verk träffar rakt i hjärtat.

Det är ingen perfekt film. Spel och dialog är stundtals ojämnt och historien utvecklas lite väl slumpmässigt när sidokaraktärer envisas med att råka dyka upp vid rätt/fel tillfällen. Men ofta används Skåhlbergs berättarröst som effektivt verktyg vid bokstavliga transportsträckor och de begåvade skådespelarna håller det hela vid liv med sin lysande närvaro, inte minst barnskådespelaren Josefine Olsson. En film som gör mig till en stolt filmpatriot.