7500 2019

Några av de mest effektiva thrillers som finns är de enklaste. Till synes enklaste, bör tilläggas, för det finns nog ingenting enkelt med att skapa en klaustrofobisk nagelbitare som utspelar sig enbart på några få kvadratmeter. "Buried" gjorde det med bravur, liksom svenskregisserade "Den skyldige". Tyskproducerade kapningsthrillern "7500" är också en sådan. En spännande historia på 90 minuter som helt och hållet tar plats på ett passagerarplan mellan Berlin och Paris.

Spelplatsen är begränsad till cockpit där vi möter den unge andrepiloten Thomas (Joseph Gordon-Levitt i sin första filmroll sedan "Snowden" 2016). Men den här rutinflygningen hamnar snabbt på en oväntad kurs. Kort efter starten tränger sig fyra män fram mot piloterna, skrikandes "Allahu Akbar" och viftandes med vapen.

En obekväm rasistisk stereotyp, kan tyckas, men det hinner inte andrepiloten Thomas fundera över. Han får fullt upp med att försöka avvärja attacken, behålla lugnet och ta tillbaks kontrollen över planet. Utanför bankar de för fullt och hotar med att döda passagerare. Med 11:e september-attackerna inpräntade i vårt kollektiva minne inser man allvaret i vad flygledningen säger: "öppna för sjuttsingen inte dörren!"

Gordon-Levitt är inte Liam Neeson, och det här är inte någon "Under belägring" eller "Die Hard". Varje skärsår känns. Varje emotionell punch träffar där den ska.

Det tillför filmen en stark känsla av realism att huvudpersonen är en helt vanlig snubbe i en högst ovanlig sits, något som ingen pilotträning i världen han förbereda en på. Situationen blir ännu mer spänd av att en flygvärdinna är hans sambo och mamma till hans barn. En så pass slipad skådespelare i huvudrollen blir verkligen ännu en anledning till att man sitter som på nålar i 90 minuter.

Men i den trånga cockpiten, och i en film som utspelas i realtid, lämnas inte mycket utrymme för twistar. "7500" levererar ungefär det man förväntar sig, varken mer eller mindre.

Tyske debutregissören och manusförfattaren Patrick Vollrath förtjänar en eloge för att ha skapat ett stabilt gisslandrama med små medel. Hans skådespelare låter naturliga och filmen faller sällan i några typiska Hollywoodfällor. Regissören satsar på stark realism och sägs ha uppmuntrat till mycket improvisation på inspelningen. Som tittare känner man sig därför som en fluga på väggen i ett drama, som kunde varit hämtat ur verkliga livet.

Men efter en härlgit turbulent resa har filmskaparen tyvärr svårt att få ner planet med en lika trygg och säker hand. På grund av händelserna (eller bristen på dem) i den sista halvtimmen tappar filmen både fart och altitud. Resan som helhet är dock värd det. Spänn fast säkerhetsbältet, luta dig tillbaka och njut av en spännande åktur.