88 Minutes 2007

Han har 88 minuter på sig att lösa ett mord. Sitt eget. Så lyder taglinen till ”88 Minutes”, ett kriminaldrama med Al Pacino i huvudrollen som den luttrade rättspsykologen Dr. Jack Gramm. Jack är en av de bästa inom sitt område med många lösta seriemord bakom sig och när vi kommer in i handlingen ska Jon Forster, en av seriemördarna han skickat in bakom lås och bom, snart till att avrättas. Förutom att arbeta som rättspsykolog undervisar Jack även i ämnet. Han är mycket omtyckt och uppskattad av sina studenter och kvällen innan avrättningen av Forster, är Jack ute tillsammans med dem för att fira att fallet äntligen är över. Morgonen därpå hittas en av Jacks kvinnliga studenter mördad i sin lägenhet. Tillvägagångssättet matchar Forsters ner till minsta lilla detalj. I samma veva som mordet upptäcks och Jack blir informerad om det, ringer någon till hans mobil för att berätta att han nu har 88 minuter på sig att leva.

Tick tack tack. Nedräkningen har börjat.

Det var länge sedan regissören Jon Avnet gjorde något större väsen av sig, regissören som på 90-talet gav oss den härliga dramakomedin ”Stekta gröna tomater”. Nu verkar han ha kommit igång igen och i höst har ”Righteous Kill”, också med Al Pacino, premiär i USA. Om den är något i stil med ”88 Minutes”, finns det dessvärre inte särskilt mycket att se fram emot.

”88 Minutes” har ett ganska fängslande tema, om än inte särskilt originellt, men jag för min del har svårt att tröttna på seriemördare. Tyvärr utnyttjar man inte dess potential till fullo och rent spänningsmässigt lämnar filmen mycket att önska. I Jacks förflutna lurar till exempel en hemsk händelse som påverkat honom enormt. När Jack var 28 kidnappades och dödades hans 12-åriga lillasyster som han för tillfället hade hand om. Naturligtvis håller han sig själv ansvarig för detta. Nu blir den enda kopplingen till systern att de 88 minuterna Jack har kvar att leva, symboliserar de 88 minuterna det tog att döda systern. Detta hade man kunnat trycka mycket mer på. Al Pacino känns ganska blasé och trött i sin roll, vilket eventuellt är en referens till den gedigna erfarenheten Jack har inom rättspsykiatrin. Kanske vill man peka på att det finns ett skäl till att han är duktig på det han gör. Men att han kan hålla huvudet iskallt varenda sekund blir i längden extremt långtråkigt. Spänningen dör. Jack avslöjar aldrig någon genuin rädsla eller oro.

Detsamma gäller i princip hela den övriga ensemblen. Möjligtvis beror detta på viljan att framhäva en slags ovisshet, som ska göra det svårt att klura ut vem som ligger bakom morden. Alla är misstänkta. Genom att låta kameran fokusera på karaktärernas betraktande blickar, skapas en känsla av att alla döljer något. Detta fungerar också till viss del, särskilt i filmens början, och utlovar dramatik, men när denna uteblir blir man bara trött. Som mest nervös var jag när Pacino sprang uppför en massa trappor eftersom jag oroade mig för att han skulle krokna i en hjärtattack. Nej, dessa 108 minuter, som är filmens egentliga längd, är inte några särskilt nervkittlande sådana.