90 minuter 2012

Att män ofta hatar kvinnor är inget ovanligt på film. Oftast är det psykotiska, maktgalna män vars kvinnosyn brukar summeras till förbrukningsbara horor, mödrar och flickvänner/fruar. Dessa män brukar oftast målas upp som hotfulla skurkar i total avsaknad av empati. Männen i "90 minuter" är knappast några helylle mysgubbar heller men regissören Eva Sørhaug tvingar oss att komma de in på skinnet och uppleva mardrömmen i deras värld.

De tre männen vi följer består av en deprimerad kontorsråtta (Bjørn Floberg) med destruktiva planer för både sig själv och sin fru; en från skild flerbarnspappa frustrerad över utanförskapet hans ex-fru tvingar honom till; samt en knarkare och småbarnsfar (Aksel Hennie) vars ständiga raseriutlopp går ut över hans hunsade flickvän.

Det är en lågmäld, obehaglig och subtil film med långa tagningar och inte helt självklara historier och karaktärer som sakta men säkert skalas av lager för lager. Som ofta med filmer bestående av parallella historier känns de olika delarna - till en början - inte helt synkade men här hittar de en stark gemensam nämnare mot upplösningen.

"90 minuter" är modig och relevant, den provocerar och upprör utan att kännas effektsökande. Filmen kräver sin smak och liksom liknande feelbad-filmer blir man arg och frustrerad över det som sker på duken, troligen för vetskapen om att liknande hemskheter utspelar sig dagligen i riktiga hem. En viktig film som uppmärksammas.