En klassisk skräckfilm 2021

Fem främlingar i en husbil ska åka genom italienska södern på väg mot olika destinationer. Något går fel och de hamnar vid ett öde hus på ett fält, i en tät skog, som de sedan inte hittar ut ur. Så mycket mer ska ni inte veta om handlingen innan ni sett filmen, men tro mig, det händer en hel del annat också.

 

Roberto De Feo och Paolo Strippoli, har regisserat denna rysliga fröjd, som kanske inte för alla kommer bli en äkta klassiker, men som ändå lär underhålla rätt publik för stunden. Men även ett bra tag efteråt. Rätt publik är den publik som exempelvis älskade ”Midsommar” (2019), tyckte Leatherface var en spännande kuf i ”Motorsågsmassakern” (1974), och som gick igång på den hotfulla mystiken i ”Ritual” (2017) exempelvis. Blanda delar av allt detta, lägg till gamla sägner, lite maffia, och kasta några snygga ljuseffekter på det, och du får ”En klassisk skräckfilm”.

 

Fotot av Emanuele Pasquet, är riktigt snyggt, med en behagligt beige och liksom gammal ton över sig. Jag älskar de spännande kameravinklarna, med det ofta förekommande och enormt kusliga grodperspektivet, liksom det skarpa ljuset, plötsliga starka färgerna och slow motion-klippen. Den suggestiva musiken och de ibland tralliga spaghetti western-tonerna ackompanjerar perfekt de många turerna vi i denna vilda söder bjuds på.

 

Det blir efter ett tag lite förutsägbart, men ändå inte desto mindre underhållande. Manuset är välskrivet, med subtilt satiriska bottnar, många fler än vad som först når ögat. Filmen kommenterar och kritiserar både filmindustrin, liksom filmen i sig, men också människors konsumtion av densamma. Jag hade velat ha ännu lite mer bakgrund till karaktärerna för att känna helhjärtat engagemang med deras öden, men det blir en petitess i sammanhanget.

 

De få skådespelarna med den strålande Matilda Anna Ingrid Lutz i spetsen, är grymt övertygande och förmedlar i starka närbilder fasan de känner väl. Just Lutz är synnerligen minnesvärd och får, inte helt olikt sin karaktär i ”Revenge” (2017), slita utav bara helvete för sin överlevnad. 

 

”En klassisk skräckfilm” lever utan tvekan upp till sitt namn, och lyckas, med enkel premiss, brutalt och blodigt (men aldrig egentligen, särskilt grafiskt) våld, vackert foto och ett spännande mysterium, smått knocka mig. Filmen är tekniskt sätt polerad intill fulländning. Den fyller dessutom sin funktion väl och lyckas både skrämma, men också leverera några blinkningar till andra skräckfilmer, samt intressanta poänger, som tål att tänkas lite extra på.

 

Historien blir lite forcerad mot slutet, men tappar dock aldrig skärpa på vägen. Detta är en av de filmer som genast får mig att vilja se om den. Och så skedde. Filmen blev faktiskt ännu bättre efter andra gång och framförallt landade den annorlunda och tankeväckande slutsekvensen otroligt väl, när det andra fått smälta lite. Detta är inte helt perfekt och några hårda hörn i berättelsen hade kunnat filats ner lite, men en synnerligen underhållande klassisk skräckfilm är det!