A Complete Unknown 2024

Pojkspoling med musikerdrömmar anländer i storstad. Finner en mentor i äldre, etablerad och vis stjärna. Kärar ner sig i söt, jordnära flicka men blir också involverad med vildare, musikalisk kollega. Slår igenom, obekväm med framgången och uppmärksamheten. Agerar rebell genom att släppa ny typ av musik, till arrangörernas och publikens förtret.

 

Var det en tråkig, rutinmässig genomgång av handling i skildringen av Bob Dylans genombrott? Då förstår ni lite hur det är att se själva filmen. Det är en biopic så traditionell att man nästan kan tro att den legat som grund för genreparodier som ”Walk Hard” och ”Weird: The Al Yankovic Story”.

 

Men de mest oundvikliga jämförelserna går till ”Walk the Line”. Det är trots allt samma regissör, James Mangold, och visst är han på pappret ett perfekt val för en film om en sådan ikonisk musiker som Dylan. Men det känns som om han går i sina egna fotspår utan att ta ut några större svängar eller risker. Det är biopic av standardtyp, om än onekligen en välgjord och välspelad sådan.

 

Att Mangold är en hejare på att skickligt återskapa både tidseror och historiska händelser rent estetiskt vet vi inte bara från Johnny Cash-filmen utan även ”Stulna år” och ”3:10 to Yuma”. Filmen följer plikttroget de oroliga, politiska förändringarna i USA under Dylans karriärstart och ger en någorlunda korrekt bild av Dylans politiska engagemang. Visst är det en stundtals häftig tidsresa att få befinna sig i små, rökiga barer där Dylan gör sina första uppträdanden. Även om de många sångnumren egentligen inte bidrar till historien mer än som en påminnelse om ”se vad begåvad han är som helt plötsligt skrev den här klassiska låten”.

 

Det största problemet är dock kanske Dylan själv. Timothée Chalamet gör en imponerande imitation både spel- och sångmässigt även om han ser mer ut som en sömnig sengångare än vanligt. Men varken manus eller regi tillåter att vi lär känna honom. I en scen klagar flickvännen (Elle Fanning) på att hon inte vet vem han egentligen är. Vi i publiken kan relatera. Mangold verkar vilja bevara den mytiska bilden av Dylan mer än att faktiskt förmänskliga honom. Men han förblir mest en självgod skitstövel.

 

I den imponerande birollsensemblen ser vi begåvade skådespelare som tyvärr får för lite att göra och mest cirkulerar kring Dylan för att styrka hans ego. Fanning spelar känsliga konstnären Sylvie Russo (baserad på Suze Rotolo). Monica Barbaro är ikoniska artisten Joan Baez, även Dylans älskarinna från och till. Det förutsägbara triangeldramat byggs upp hastigt och slentrianmässigt utan att bidra med några märkvärdiga känslor. Mest en ursäkt för att Dylan ska omge sig av kvinnor han behandlar som skräp.

 

Edward Norton är pålitligt stabil som folksångaren och Dylans mentor Pete Seeger. Dan Fogler är kul som managern Albert Grossman, komplett med stereotypens överdrivet förlängda cigarett. Boyd Holbrook (skurken i Mangolds ”Logan”) dyker upp som Johnny Cash, ännu en koppling till ”Walk the Line”. Holbrook är okej i rollen men framträdandet bleknar när man egentligen mest blir påmind om en mer minnesvärd rollprestation av Joaquin Phoenix i en mer minnesvärd film.

 

Till skillnad från andra biopics - bra som dåliga - så bjuds det knappast på några känslomässiga fyrverkerier. Mycket på grund av att en mestadels sur och bitter Dylan inte verkar bry sig om så mycket. Lite tumult och kaos uppstår i finalen under hans ökända konsert med elektriska instrument på folkmusikfestivalen Newport Folk Festival 1965. Men även då är det sidokaraktärerna som får stå för dramat.

 

Ibland görs några tafatta försök till humor som nästan får den att likna en parodi. Som när Norton tar fram en gitarr och börjar spela utanför en domstol. Eller när Chalamet dyker upp från ingenstans likt en handdocka under en studioinspelning. Folk går ständigt runt i solbrillor, röker cigaretter och tar fram gitarrer under valfria tillfällen. Historiska personer introduceras utan att bidra till storyn.

 

Inbitna Dylan-fans lär sannolikt ge den högre betyg. Men för att komma från Mangold är "A Complete Unknown" en förvånansvärt sömnig, seg och tyvärr ofta ganska tråkig film. Kanske beror bristen på mod att våga röra sig utanför genrens väl etablerade, intrampade fotspår på en rädsla att inte ta sig hela vägen till Oscarsgalan. Det lär den sannolikt göra, inte minst med tanke på dess Golden Globe-nomineringar. Men som något filmiskt mästerverk lär den knappast bli ihågkommen som.