A Ghost Story 2017

En person under ett vitt lakan med två runda ögonhål. Den lika enkla som ikoniska bilden var grunden när David Lowery, som både agerar regissör och manusförfattare här, inledde arbetet med det som blev "A Ghost Story". I mångas medvetande förknippas den looken med en lättsam och kanske till och med en smula parodisk version av spöken, vilket gör det riskfyllt att försöka forma något med djup och allvar. Det hade kunnat svänga över åt helt fel håll och landat i en pretentiös pannkaka, men i Lowerys säkra händer blev det inget annat än ett fullfjädrat mästerverk.

Titelspöket spelas av Casey Affleck, vars namnlösa karaktär dör i en bilolycka i berättelsens inledande skeden. När hans partner, spelad av Rooney Mara, har sagt farväl till honom på sjukhuset och täckt över hans kropp med ett lakan vaknar han upp igen, bortom döden, och vandrar sakta ut i världen igen. Hans existens är dock för evigt förändrad. Ingen kan se honom och han blir en sorts tyst observatör av tid och rum. Maras karaktär går ner i en djup sorg och försöker hitta en mening i all misär, men spöket står vid sidlinjerna och har ingen möjlighet att sträcka ut en hjälpande hand.

Den träffsäkra skildringen av hans desperata försök att göra avtryck, kommunicera och existera är så ohyggligt hjärtskärande och emotionellt dräpande att undertecknad grät när de här orden skrevs. Det faktum att de två huvudkaraktärernas relation hade djupa och ouppklarade sprickor när tragedin slog till förstärker den känslan ännu mer. När Lowery senare leker mer med hur spöket upplever tidens hänsynslösa framfart rör filmen sig in mot ännu mer existentiellt territorium och börjar ambitiöst ställa de allra största av frågor, de som håller en vaken om nätterna. Hur kan det vi gör här och nu ha någon mening eller värde om det oundvikligen finns en punkt längre fram i tiden där alla spår av det vi har åstadkommit och upplevt har suddats ut?

Med en avskalad speltid på 92 minuter är det inte lätt att dyka ner i den typen av filosofiska abysser på ett vettigt sätt, men det Lowery åstadkommer kan utan problem jämföras med klassiker som Stanley Kubricks "2001: A Space Odyssey" och Terrence Malicks "The Tree of Life". Med knappt en hundradel av de produktionernas budget rör han sig på samma tematiska arena med sådan finstämdhet, intelligens och precision att man inte kan annat än häpna. Trots den ringa speltiden hittar han dessutom sätt att låta narrativet ta tid på sig. Scenerna får andas, tempot blir ljuvligt meditativt och Rooney Mara får kränga en hel paj i en fem minuter lång obruten tagning.

Mara är för övrigt lika monumental som alltid och eftersom Affleck spenderar majoriteten av speltiden övertäckt med ett lakan är det hon som får göra grovjobbet. Hennes förkrossande gestaltning av sorg och själslig vilsenhet är så öm och fin som den kan bli och hela filmen igenom vill man bara omfamna henne och säga att allt kommer att bli bra, att tiden läker alla sår. Innerst inne vet man att det kanske är en lögn, men när mörkret är som mörkast får det bara inte vara det. Andrew Droz Palermos utsökta 4:3-foto ramar in henne i tiden och Daniel Harts vackert melankoliska musik tonsätter hennes turbulenta känsloliv. I kombination är det ren och skär audiovisuell skönhet som går rakt in i hjärtat.

Om man som mig redan går och bär på en ohälsosam dos existentiell ångest kan en film som "A Ghost Story" leda in i en riktigt mörk och snårig skog och på förhand var jag orolig för det, men istället möttes jag av upplysande spirituell vägledning och en varm filt av tröst. Från första bildrutan till sista är det tydligt att filmen är någon sorts terapi för Lowerys egna existentiella demoner och de svar (eller kanske snarare följdfrågor) som han når till var ovärderligt hoppfulla även för mig.