A History of Violence 2005

Inledningsscenen i ”A History of Violence” visar exakt varför Cronenberg räknas bland nutidens stora. Två hårdföra män stiger ut ur ett slitet vandrarhem i gassande sol. Den ene är medelålders och har mustasch. Den andre är en muskulös ung kille. Trots att inget konkret ännu hänt så vet man från sekvensens första början genom stämning, åtbörder och undertext att de två männen är av uslaste sort, att de är kriminella känslokalla mördare. När den yngre blir beordrad av den andre att gå in i receptionen för att fylla på vatten blir åskådaren alltså inte förvånad när man ser att receptionisten ligger död på sin stol och att städerskan ligger utspridd på golvet i en färsk pöl av blod. Den unge mannen bryr sig inte, han letar istället målmedvetet efter en vattenkran. Tills en dörr öppnas. I den står städerskans knappt femåriga dotter. Hon är rädd. Mannen talar lugnande till henne. Han för sitt finger till munnen medan han drar fram pistolen bakom ryggen. När vi hör skottet är kameran redan utanför vid bilen igen. Hela den här sekvensen varar kanske fem, sex minuter men den rymmer en hel värld av hjärtlöshet, rå cynism och sanning. Såhär ser gangstervåld ut. Det är inte glammiga pistoldueller som männen med liksäckarna får städa upp efter.

Klipp till småstaden där Tom Stall (Viggo Mortensen) och hans hustru Edie (Maria Bello) lever sina stillsamma liv. Tom är en hyvens kille, den godaste man Edie någonsin träffat och en drömfarsa som lär sin son att konflikter alltid går att lösa på annat sätt än genom slagsmål. Snart kommer han att bli varse att världen inte riktigt är så enkel. Ett ödets nyck gör att de två kringresande mördarna hamnar på hans café. Snabbt urartar de två männens hotfulla krav om servering till en fråga om liv och död för Tom och hans anställda. När en servitris är på väg att få huvudet avskjutet tvekar inte Tom en sekund. Utan att någon kan förklara hur, har han lyckas fimpa de två dräggen effektivt och skoningslöst. Minuterna senare är han ”the all American hero” för ett helt folk. Hans entusiasm över det är dämpad. Tom Stall har nämligen ett förflutet som han inte vill kännas vid. Familjen Stall få varse det när subtilt hotfulle gangsterbossen Carl Fogarty (Ed Harris) avlägger visit och vägrar att försvinna ur deras liv…

”A History of Violence” är en oväntat rak historia för att komma från en regissör som är känd för extremt skruvade alster. Förvånande är också att man strax efter filmens dova, hotfulla inledning förs in i familjens Stalls idylliska tillvaro. Visserligen blir alla tillbedjare av övervåld rikligt tillgodosedda, men däremellan ställer filmen andra krav på sin publik.

Cronenberg exponerar två saker i sitt senaste alster: dels att våra närmaste (eller vi själva) aldrig har en fullständig bild av vilka vi är – dels att vår historia alltid kommer att forma vår framtid. Inget ögonbrynshöjande direkt. Men om vi nu koncentrerar oss på det förstnämnda så hamras budskapet in synnerligen effektivt – Viggo Mortensens övergång från präktig drömpappa till mördarmaskin är nästan lika obehaglig för hans familj som dödlig för de gangstrar vars blod han tapetserar omgivningen med. Och väl framme vid den hållplatsen märker den tidigare älskade familjemannen att han inte kan nå tillbaka till utgångspunkten. Våldsmetamorfosen påverkar såväl hans son (som plötsligt spöar upp sin plågoande i skolan) som hans fru (som börjar betrakta sin man med misstänksamhet). Den intima familjelyckan krackelerar fullständigt när Tom Stall alltmer blir sin förflutnas demon.

Mortensen och Bello utgör tillsammans ett trovärdigt par, lite som de där lyckliga grannarna du alltid i hemlighet varit avundsjuk på. Skådespelarna var Cronenbergs förstahandsval och det är lätt att förstå varför –  Mortensens stämpel som goodguy magnifierar chocken när han genomgår sin förvandling, från helyllefarsa till en man balanserande på den smala randen mellan bärsärk och förnuft. Bellos subtila spel, och kraftfulla närvaro gör henne självklar för sin roll. Både i filmens dialoger och intima sexscener har de två en närvaro utöver det vanliga. Ashton Holmes nerviga spel som tonårssonen agerar bra komplement. Återstår så våldet och ondskan. I excesserna av intryckta näsor och blodiga kroppar märks Cronenbergs svaghet för det groteska. Men här finns också filmens svaghet. Medan smågangstrarna i början var råskinn som kändes naturvidrigt känslomässigt avstängda, men realistiska tillåter Cronenberg de två huvudskurkarna att flippa ut. Ed Harris enögde gangster är visserligen ekvilibristiskt tolkad men som hämtad ur en Stephen King-filmatisering. William Hurt som gudfader i Chicago blir inget annat än oförlåtlig overkill (vilket inte ska skyllas på Hurts njutningsfyllda spel utan manus och regi). Det är när filmen utspelas i hans hem som ett  intellektuellt utmanande och obekvämt thrillerdrama kantrar över till actionkomedins betydligt flackare jaktmarker. Slutscenens enkla ordlöshet justerar äntligen filmen till rätt våglängd. Sällan har insikten att den inre utveckling vi genomgår kräver våra närmastes anpassning och nya förhållningssätt satt sig lika stenhårt i magen som vid familjen Stalls ordlösa återseende av sitt överhuvud.