A Liar's Autobiography 2013
Synopsis
23 år efter sin död är nu Chapman via nyupphittade bandinspelningar stjärnan i denna komiskt halsbrytande 3D-filmatisering. John Cleese, Michael Palin, Terry Jones och Terry Gilliam från Monty Python-gänget spelar sig själva och många andra, och Cameron Diaz gör en oförglömlig tolkning av Freud. Roliga, inspirerade och Monty Python-kompatibla animationer av 15 olika animationsstudior, där den vildsinta humorn smälter samman med ett rörande personporträtt.
Info
Graham Chapmans fallande cirkus
När "A Liar's Autobiography" nu blivit film (och adopterat "The Untrue Story of Monty Python's Graham Chapman" som bonustitel), är det med ett försök av andra än Monty Python att göra Monty Python. Jag tycker att det blir väldigt tydligt att bara Monty Python borde ge sig på en sådan sak.
Och det är förbannat synd när det finns en hel del utmed vägen som visar på potential. Eller på vad som kunde ha varit om de trenne regissörerna Bill Jones, Jeff Simpson och Ben Timlett hade valt en annan väg. Man verkar ha helt ha utgått från boken (utöver två av fem personer inblandade i förlagan, saknar filmen manusförfattare) och undrar sådana omständigheter finns kanske inget utrymme för något eget. Vilket är synd. Vilket ofta leder till en sämre film. Vilket är vad som har hänt här. En dålig kopia på pythonesque humor och en illa sammanhållen film. En dålig struktur.
Och det är förbannat synd, med tanke på vad det drar ner. Den där potentialen. "A Liar's Autobiography" är, bortsett från en sekvens i slutet, animerad. Snyggt animerad i en stil som dels för tankarna till Terry Gillas arbete på den flygande cirkusen (vilket förstås är tanken) och som dessutom varierar med andra stilar. Allting snyggt. Berättarrösten är Graham Chapmans egen, inspelad för självbiografin kort innan hans död, och alla utom en av hans kamrater i Monty Python bidrar med sina (nyinspelade) röster. Vilket är jättebra. Naturligtvis. Ger projektet legitimitet. Gör det ner äkta.
Men, fan, det räcker ju inte. Inte på långa vägar. Det är kul att följa ett tag men när själva berättandet faller, då faller även allt det andra.
Problemet med "A Liar's Autobiography" av ett vanligt problem bland filmatiserade biografier, nämligen att man av orsaker relaterade till acceptabel spellängd håller sig till en specifik period i den biograferade personens liv och inte riktigt bryr sig om att ge historien ett ordentligt slut. "Ray", om Ray Charles, är ett utmärkt exempel på detta. "Walk the Line", å andra sidan, som i allt väsentligt är berättelsen om hur Johnny träffade June (och inte bara filmen om Johnny Cash), visar hur man gör bör göra. Det hade funnits utrymme att göra samma sak för Graham Chapman.
Min vän Martin sa något om att Terry Gilliam borde ha regisserat den här filmen. Utan att ha sett den tyckte han det var ett högst logiskt val. Jag håller på med, Gilliam hade både kunnat bygga en bra berättelse och fått det pythonesqua att fungera fullt ut.
