A Love Song For Bobby Long 2004

Purselane, eller Pursy som hon kallas, är drygt 20 år och bor med sin pojkvän i ett ruckel till bostad. Han är arbetslös på jakt efter jobb, hon jobbar som servitris. Även om hon mest spenderar sin fritid med att kolla på tv och äta (hon ser ändå bra ut!) drömmer hon någonstans om att läsa vidare på college. Det är inget fel med att tänka långsiktigt och önska sig ett bättre liv. Med hennes bakgrund och små möjligheter verkar det ändå mest stanna vid drömmen. Sina föräldrar har hon ingen kontakt med. Mamman är barsångerska och pappan som var jazzmusiker har hon aldrig träffat.

Även om Pursy känner sig självständig och inte haft någon kontakt med mamman verkar hon en aning tagen när hon får ett brev om sin mors död. De har inte känt varandra men hon blir ändå nyfiken på att ta reda på mer om henne. Pursys beslut är lättare sagt än gjort. Det blir början på en resa till mammas trakter men också till andra värderingar och nya bekantskaper. Det är som att ta sig till en annan värld. Kanske var det just denna värld hon lämnade som yngre. Det mentala avståndet verkar ibland vara längre än det verkliga geografiska. Just att förbereda sig för att möta den gamla världen och ta itu med minnena och bekymren verkar vara den krävande delen.

I mammas hus bor den excentriske Bobby och hans yngre kamrat Lawson. Som nyanländ och ensam har Pursy små möjligheter att bli av med dem. De verkar ju ha känt hennes mamma för att juridiskt har de rätt att bo där. Vare sig Pursy vill eller inte får han umgås och dela huset med dem. De kände hennes mamma bättre än hon själv gjorde och det finns saker som bör redas upp och saker som man borde berätta för henne.

Vilka är Bobby och Lawson egentligen? Pursy är från början mest irriterad över dessa snyltgäster men hon är också nyfiken på att veta hur de kände hennes mor. Lawson verkar ju mer seriös än suputen Bobby som mest verkar hänga med sina lika slöa kompisar, dricka, sjunga och berätta historier om kvinnor. Eller är det bara en tillfällig bild man får av honom? Hur troligt är det att han varit professor i engelska vid universitetet?

Trion verkar inte ha något annat val än att hänga ihop. Alla tre bor under samma tak och oavsett meningsskiljaktigheter och olika syn på saker får man försöka komma överens. Sakta upptäcker man att avstånden dem sinsemellan inte är så långa som man hade trott. Det är lika bra att känna varandra så kan man kanske dra nytta av varandras kunskaper och erfarenhet. I synnerhet med tanke på vinterkylan får man samarbeta för att få viss värme. Därefter är det lättare att snacka och berätta om sina känslor och drömmar, som att man vill gå på college eller i Bobbys fall, ge ut en bok. Med lite vilja och samarbete kan man komma längre än man tror.

Den här filmen skulle nog kunna sägas beskriva en historia om white trash, alltså den vita fattiga underklassen. New Orleans där filmen utspelar sig är känd för bl.a. de hårda arbetsvillkor som rådde förr för i synnerhet de svarta slavarna. Det var ju i plantagen som en hel del av deras kultur och sångerna kom till. Kanske var sjungandet ett sätt att finna tröst från de hårda omänskliga villkor som då rådde. Det är ju samma sånger som influerat många senare mer moderna artister att skapa klassiska odödliga hits inom framför allt blues och r’n’b.

”A Love Song for Bobby Long” är en rätt lättsmält och fin historia. Den går lagom djupt utan att bli för tramsig eller sentimental. Scarlett Johansson i rollen som Pursy är riktigt bra. Det är skådespeleri som värmer och imponerar och det är en fröjd att se henne. John Travolta är också rätt och helt okej i rollen som Bobby. Hans sätt att prata med sydstatsdialekt funkar och är rätt kul. Skönt att se att fördomar rasa och nya broar byggas människor emellan.