Sju minuter efter midnatt 2016

Det är som det brukar vara i sagorna: Pojkens mamma är döende i cancer. Pojken får påhälsning av ett gigantiskt trädmonster varje kväll sju minuter efter midnatt. Monstret vill berätta historier för pojken, tre stycken, den fjärde och sista är det upp till pojken själv att leverera. Och monstret säger - hotfullt? - att den fjärde historien måste vara sanningen med stort S. Men vilken sanning?

I skolan är pojken svårt mobbad, stryk varje rast. Han har det inte så kul. Vi får ta del av hans sorgearbete på ett sätt som är fullkomligt renons på Hollywoodklichéer och tillrättalagda sanningar. 

”A Monster Calls”, som den betydligt mer passande originaltiteln lyder, är egensinnig och stämningsfull men mer än någonting annat djupt gripande. Kvinnan i biosätet bredvid mitt började gråta ungefär en timme in i filmen. Hon slutade inte. Kanske har hon fortfarande inte slutat. Det är svårt att klandra henne. I ett anfall av vettlöst och tyst ursinne slår pojken sönder sin mormors oersättliga gökur. Sigourney Weaver, som spelar nämnda mormor, reagerar med lamslagen panik i en av de starkare filmscener jag har sett på bio det här året. 

Inte bara Weaver triumferar, samtliga inblandade, rubbet, från Liam Neesons monsterröst – jag menar bokstavligt talat att han gör monstrets röst – till de bedårande och bloddränkta animationer som ackompanjerar historierna som pojken tvingas lyssna på; klassiska sagor om onda drottningar och maktfullkomliga kungar, fast de egentligen inte alls är klassiska utan tvärtom visar sig innehålla fler moraliska gråzoner än livet självt. 

Ingenting är vad det ser ut att vara vid en första anblick, säger monstret till pojken, man kan inte döma människors handlingar efter en hastig granskning. Och svårast av allt är att rikta blicken inåt och vara sann mot sig själv. Pojken vill inte höra på. Han har fullt upp med att försöka rädda sin mamma som tynar bort med slangar i näsan. Det är hjärtskärande och grymt som hos Bröderna Grimm, men också så fullständigt lyhört och innerligt berättat att varje skälvande känsla passerar genom den lilla pojkkroppen ofiltrerat och briserar i en med full kraft. Man kan inte och vill inte värja sig. 

Döden är oresonlig men det finns någonting i monstrets röst som pekar mot en sorts förlösning. Det gäller bara att höra efter ordentligt vad som sägs.