A Music Story 2019

Regissören och kompositören Anders Widmark kallar filmen för världens längsta musikvideo. På sätt och vis är detta egentligen flera musikvideos i följd och jag tycker musiken är det som bär den haltande historien och lyfter också i slutändan helheten.

 

Moa är en 11-årig tjej som drömmer om en musikkarriär. Hennes mamma är sångpedagog och pappa pianist. När pappan förlorar sitt jobb, hamnar familjen i ekonomisk kris där det inte finns mycket plats för drömmar. Men Moa ger inte upp. Mot pappans vilja anmäler hon sig till en musiktävling och blir antagen.

 

Widmark har alltså både gjort musiken och varit med och regisserat, men alltså även skrivit manuset. Tyvärr brister det just där på många plan. Dialogen stakar sig, karaktärerna känns platta och föråldrade och vissa turer är mest bara konstiga. Filmtekniskt är det dessutom väl amatörmässigt, på ett inte enbart charmigt sätt. Kameran skakar omotiverat, är placerad i konstiga vinklar och skapar ibland rätt osammanhängande bilder som inte kommer till sin rätt i historien. Inget av det betyder dock mycket, när väl någon börjar sjunga. Och då detta är en musikal händer det rätt frekvent, tack och lov. För det är sångerna som bär allt det andra och det är tydligt att Widmark ännu är en bättre tonsättare än filmskapare.

 

Det är en stjärnstark ensemble vi bjuds på, med Helen Sjöholm i spetsen. Hon och Claes Malmberg kan i filmen ses i större roller och vi får även träffa Jan Malmsjö en kort stund, i en minnesvärd pastisch. Coola Ace Wilder dyker också hon upp och sjunger en härligt trallig låt, men överglänses av unga stjärnskottet Victoria Rönnefall, som spelar Moa. Den unga talangen har en fantastisk röst och en otrolig närvaro i varje scen. Och jag kan inte nog understryka hur begåvad jag tycker att hon är. Det finns en hel del tveksamheter här och var i filmen, men Victoria är sannerligen inte en av dem. Henne tror jag helhjärtat på och hoppas innerligt få se mycket mer av framöver.

 

”A Music Story” är ungefär exakt så banal som det låter. Men inte bara på ont. Det är en i grunden trivsam historia som handlar om drömmar, inspiration och att våga gå sin egen väg. Musikaliskt är det riktigt bra och känslan efteråt fin. Så även om det svajar på flera håll, finns behållning i musiken som gör att filmen ändå i slutändan blir sevärd för rätt målgrupp.