A Rainy Day in New York 2019

Det är en tråkig insikt, men Woody Allens fina filmkarriär lider antagligen mot sitt slut. Om inte åldern stoppar den 84-årige regissören så kommer senaste tidens skriverier att göra det. I MeToo-eran har det stormat upp kring Allen på nytt. Finansiärerna och skådespelarna vänder honom ryggen. Distributörerna vill inte ta i hans nya film med tång. Den får inte ens biopremiär i Sverige, själv såg jag den i Tyskland.

Skulle det vara så att ”A Rainy Day in New York” är hans sista långfilm, så är det inget dåligt farväl. Snarare en trevlig epilog på en 50-årig karriär. En liten men söt bagatell, som en god avec efter en kalasmåltid. Skriverierna kring Allen har legat som ett moln över den här filmen, men synd vore det om den aldrig släpptes, speciellt för Timothée Chalamet och Elle Fannings skull.

Chalamet är som född till att spela i en Woody Allen-film. Han gestaltar en överklasskille vid namn Gatsby, en ung drömmare som hellre sitter vid pianot och spelar melankoliska melodier än följer den väg som hans rika föräldrar förväntar sig.

Hans flickvän Ashleigh spelas av Elle Fanning, som verkar agera efter instruktionen "vimsigare och flamsigare än Diane Keaton någonsin har varit". Hon skriver för universitetets tidning och har just fått i uppdrag att intervjua den aktade arthouse-regissören Roland Pollard. (Att namnet liknar Roman Polanski och att den äldre filmskaparen verkar dras till unga flickor är, förhoppningsvis, bara en osmaklig tillfällighet.)

Intervjun ska äga rum i New York, så Gatsby och Ashleigh planerar för en romantisk weekend på tu man hand så snart hennes jobb är avklarat. Men The Big Apple har andra planer för kärleksparet, som separeras tidigt för äventyr på varsitt håll. En fnittrande nervös Ashleigh sveps iväg på exklusiva screenings och kändisfester, medan övergivne Gatsby själv halkar in på oväntade vägar.

Filmen fångar både ungdomens och storstadens förföriska magi med en härlig optimism. Under den regniga dagen i New York spirar romantiken och motstridiga känslor, medan våra två huvudpersoner får nya insikter om sig själva och varandra. Ett naivt och vackert skimmer lägger sig över historien, som om den goda sagofén hade förtrollat de två.

Det är lite som om den gamle regissören har gjort en tonårsfilm, eller ett avsnitt av "Gossip Girl" ur en mognare vinkel. Karaktärerna bär tidlösa kläder, pratar allt från konst och kultur till kändisskap (favoritämnen i många av Allens filmer) medan de glider in och ut ur jazzbarer och lyxiga hotellrum. Mycket snack blir det förstås, och lite förvecklingskomedi på det. Allt som allt en mysig stund i Allen-land.

Tyvärr är den också lite ofokuserad. Flera kända ansikten skymtar förbi i en eller ett par scener utan mycket att göra. Även om det är ett nöje att se skådespelare glida in i Woody Allens värld och leverera rapp och fyndig dialog - så kunde inte minst Jude Laws och Rebecca Halls tjafsande äkta makar ha klippts bort utan att förlora något.

"A Rainy Day in New York" är långt ifrån Woody Allens bästa filmer, och långt ifrån hans sämsta. Det har sagts förr och det tål väl att sägas igen, att han håller en hög lägstanivå och avviker sällan från sin signaturstil, även om han sällan överraskar eller överträffar sig själv numera.

Filmen är en bitterljuv kärlekshistoria (eller anti-kärlekshistoria kanske) och ännu en hyllning till staden där allt kan hända. Till kulturen, musiken och romantiken. Till unga musor och unga drömmar. Efter regn kommer solsken, kanske inte för Woody men iallafall för Gatsby och Ashleigh som lämnar New York lite äldre, klokare och mognare.