A Scanner Darkly 2006

Skannerns slicka trailers har hetsat våra estetiska zoner hela året med lika delar fulländad rotoscopegrafik och mystik. Premisserna är goda: Keanu Reeves är en tecknad figur i en mörk framtidsthriller! Winona Ryder är tillbaka från snatteriturerna i Bevvan! Dialogmästaren Rickard Linklater regisserar! Fantastiska specialeffekter! Allt är baserat på en känd roman av Philip K. Dick!.

Filmens uppmärksammade grepp – animerat lager över vanlig spelfilm – är de facto inte så innovativt trots allt. Tekniken rotoscope har funnits sen början på förra seklet, lånats flitigt av animatörer och tv-spelsmakare (cellshading lär vara en bra referens för att dra en utseendemässig parallell) och nu senast anammats av regissör Linklater i uppdaterad version. Om resultatet är till gagn för vare sig intäkter eller cineaster återstår att se… Kommer vi klappa i takt?

Inledningen sätter sig direkt när coolt nojiga doldisen Rory Cochrane – här som långt gången pundare - fäktar vildsint mot en krälande armada av framhallucinerade kryp. Medan vi vänjer oss vid att se några av vår tids mer kända skådisar i tecknad form nystas adaptionens premisser upp. I en inte alltför avlägsen framtid drabbas samhället hårt av en drogkollaps. Substansen ”D” har intagit var och vartannat vardagsrum. Allt fler fastnar i missbruk och som följd av det – evig psykos. Som en led i samhällets bekämpning av hotet planteras Bob Arctor (Reeves) från polisen in hos några knarklangare för att avslöja drogens sanna ursprung. För att få deras förtroende börjar han själv använda drogen… och förlora verklighetsuppfattningen.

Så långt så väl. Därefter är det meningen att osäkerheten, vändningarna och de övergrymma kameleonteffekterna (den spektakulära shapeshiftingkostym i filmen imponerar även på de mest hårdhudade specialeffektskritiker) ska hålla publiken i ett sådant järngrepp att logiska luckor eller underutvecklade karaktärer förbises. Det funkar dessvärre inte ens halvdant. Visst… ”A Scanner Darkly” vill vara en stämningsrulle, där övergripande tankegångar om övervakning och individens offrande för ett abstrakt kollektivt väl spelar huvudnumret. Men då förväntar man sig åtminstone hyfsad laddning som en del av ekvationen. Saknas action bör enskilda scener bygga upp rätt stämning. Så icke här. Vem gör vad i vilket syfte? Snart bryr man sig inte längre.

Mysterierna får breda ut sig men saknar spänning när karaktärerna har en sällsynt svag känslomässig underbyggnad. Vid det här laget vet någorlunda observant publik att Reeves emotionella utsöndringar traditionsenligt stannar vid ett par aningen höjda ögonbryn. Spännigkurvans ättestupa nalkas därmed i ilfart. Filmens särpräglade stil hotar säkerligen delvis att distansera vissa från innehållet. Downey Jr:s patenterat spattige excentriker och Harrelsons slacker bidrar med absurd komik och får några skratt. Men framtidsdystopier kräver åtminstone några gastkramande scener. När ingen sådan ges förblir specialeffektsavdelningen ensamma värda dagens applåd.

Philip K. Dick ville verkligen varna oss för drogträsket med hjälp av romanen ”A Scanner Darkly”. Filmen försöker i hans anda får oss att kallsvettas av ömsom dystopiska visioner, ömsöm av ansträngning för att begripa dess förment djupa undertexter. Linklaters långsamt framskridande gäspning lyckas åtminstone med att anstränga en i kampen mot ständigt hotande sömn. I tid för det ”klimaktiska” avslöjandet vid slutet har man förlorat och domnat av lika motståndslöst som Ryder efter några Valiums för mycket.